Search blogs.se

  • Egeiska nätter. Del 2.

    Vicky, som är en ung slank kvinna med fasta ögon och trudelutt på huvudet, klädd i shorts, har flera regler. På hotellrummet finns en myndig lista på vad som är PROHIBITED. Man får absolut inte laga mat på rummet, flytta möblerna, tvätta kläder eller använda ”goods” som inte köpts på plats (menar hon mat, eller vad?) Elektricitet får ENDAST användas för belysning och rakapparat. Hjälp, efter två dagar kopplade jag in kylskåpet för att ha kallt vatten i hettan, och hur var det med fläkten som automatiskt slogs på när man tände i badrummet, och skölja upp genomsvettade kläder gjorde man ju varje dag med vaga skuldkänslor, och rumsgrannen undrade vad som hände när hon körde ihop sängarna som vresigt står med tio centimeters glipa, och hur var det med bananer…?

    Ingenting hände efter dessa brott, skulle det visa sig. Det enda Vicky tog extra betalt för var luftkonditioneringen – sju euro om dygnet. Det gör vad jag vet alla hotellen. Det var annorlunda i Thailand, och i det enkla tunisiska hotellet fanns ingen luftkonditionering.

    Men det finns en regel till som jag aldrig stött på förr. Man får inte spola toalettpapper i toaletten. INGA toalettpapper, trots att det papper som fanns löstes upp praktiskt taget så fort man tittade på det, allt ska kastat i pedalhinken. Jag vet inte varför det är så här, kanske har de extra trånga avloppsrör på Isidorosberget? Tydligen slarvade folk ibland, för jag såg Vickys pappa en gång komma värdigt skridande över takterrassen med en sådan där gummigrunka man löser avloppsproppar med.

    Som man förstår uppstår vid denna regel logistiska problem. Man förutser obehag för sig själv och städerskan. Men man ser sig runt, och upptäcker att duschslangen räcker dit den ska. Problemet löst. Allt papper som slängs är nu jungfruligt rent.

    Så där låg jag utslängd på hotellsängen och gjorde precis det jag åkt till Lesbos för att göra – ingenting. Det gick att ligga där och drälla utan samvetskval, eftersom det inte fanns något jag kunde göra. Jag hade ingen laptop, ingen telefon, en penna men inget papper. Städerskan städade rummet. Någon annan lagade mat.

    Och så fort man hittat sina bäringar fungerade allting. Man lärde sig parera det glashala badrumsgolvet och stå i sittbadkaret vid duschande. Balkongen visade sig perfekt att sitta och läsa på på förmiddagarna innan solen hann dit. Hett vatten för ögonpyssel som jag bekymrat mig för var inget problem, bara att ta med sig en kopp varmt vatten från frukosten ner på rummet. Salt hade jag med mig. Havet var bäst att bada i på morgnarna innan stranden fylldes av folk, havet var vidsträckt och klart och kallt och backen gick att klättra uppför igen vid tiosnåret. I matsalen låg till min eviga förtjusning en hel hög böcker, mest deckare, jag plöjde genom nästan sex stycken, tog med mig en halvläst Clancy därifrån och lämnade en Connelly efter mig. I minimarket vid stranden fanns ett luftkonditionerat inre rum (fönsterlöst och bara +28 grader varmt, uppfriskande ) med kallt vatten, bananer, bröd och härligt stelfrusen glass. På stranden hittade jag också norrmän att prata norska med en stund, de bodde i ett litet hotell i nedre delen av backen.

    Efter att ha drönat vidare med mer deckarläsning på sängen bakom halvt neddragen ståljalusi var det dags att gå upp på terrassen och svalka sig i den lilla poolen. Och köpa en apelsinjuice. Och prata lite med folk.

    Men efter ett par dagar orkar inte ens en i väggen kraschad författare göra bara absolut ingenting. Jag började promenera. Med försiktighet, vägarna är smala och kurviga, folk kommer dånande på hyrmoppar, två bilar har svårt att mötas, man för byta sida på vägen stup i ett för att hålla sig synlig. Hittade någon sorts bar för moppeburen ungdom och två hästar innanför en grind. Stod och tittade på dem en stund, tills jag hörde rasslet av en kedja, och en schäfer glodde på mig bakom en buske och började skälla. Gick på stranden, som en svårgådd eftersom den består av rundslipade småstenar, känns lite som kvicksand, och fascinerades av de helt vita stenarna, opalliknande. Hade en vag tanke att hitta några till Supergrannen, men så fann jag något som var helt speciellt – en liten, liten sten formad som ett vitt hjärta. Det var absolut glasklart vem som ska få den. Senare hittade jag två större hjärtan och några små som verkade skönt designade som Supergrannen till sist fick.

    Och så var det berget. Hela ön är full av underbara berg med torr växtlighet, jag kunde se klippor i solen från takterrassen och måste bara upp på den närmaste toppen. Jag älskar den här sortens natur. Jag gav mig ut på gatan och gick uppåt, men hamnade bara i ett stort stenbrott och en byggplats för två vita villor. Frågade Vicky, som sa att det fanns en väg förbi stenbrottet. Det fanns det, en grusväg bakom hotellet, den ledde upp till en sorts utkiksplats med något som liknade ett litet kastell av sten. Gräset var torrt, utsikten över hav, hus och himmel bedövande, solen varm, tystnaden stor.

    Det verkade finnas hästspillning på vägen, och jag tänkte på hästarna och schäfern längre ner vid bergsfoten. Vägen fortsatte snett uppåt, genom ett stålstaket utan grind, och en märklig stenbyggnad fanns längre upp. Jag ville absolut upp till toppen, men visste inte om någon bodde i der märkliga huset, och om det kanske fanns flera schäfrar, nu utan kedja. Alternativet var att ge sig ut bland stenblocken och klättra. Men den tanken var inte så lockande, inte för att det var väldigt brant utan för att jag inte visste något om faunan – kunde det finnas ormar? – förutom rapporter om elakartade fästingar som bär på en ebolavariant med 30 procent dödlighet, och det sönderbrutna berget var inte särskilt lätt att gå i.

    Återvände till Vicky. Ingen bor i huset, sa hon, det har något med vattenförsörjning att göra.

    Jag måste förstås dit, fast helst inte ensam. Jag frågade rumsgrannen, här kallad Tjejen, som alltså rent åldersmässigt kunde vara ett barnbarn. Hon satte på sig gympadojor och följde med. Vi traskade uppåt, förbi vattenhuset, längs kanten till stenbrottet , och kom in på en smalare stig med små stenblock på bredden och tvären och en sorts elaka taggiga buskar som inte syns eftersom de är blekgröna, men de känns. Vi klättrade vidare uppåt och till slut kom vi allra längst upp och utsikten var otrolig, man såg ner i nästa dal och bort mot det mycket högre, spetsiga gröna berget på andra sidan dalen, och havet längst bort.

    Av avstressningsskäl hade jag lämnat kameran hemma, men det här måste jag ju spara, så Tjejen var snäll och lånade mig sin mobil. Jag tog en bild av henne och backade nästan in i det halvt raserade stängslet för att få med denna otroliga utsikt.
    lesbos

    Vi funderade på att gå vidare längs stupet ett par meter till den absoluta toppen bakom de låga tallarna, men berget på kanten ser väldigt instabilt ut, så vi avstod. Men det gnagde i bakhuvudet på mig medan vi gick ner – innerst inne ville jag verkligen klättra uppför den raserade bergssidan från kastellet och se hur det såg ut där uppe.

    Jo jag vet, vi har inte hunnit till nätterna än. Fortsättning följer.

  • Så hur var det med de egeiska nätterna? Del 1.

    Jo, jag landade ju till min stora överraskning i Mytilini efter att ha lyckats att faktiskt packa en väska (32x37 centimeter, rymde kjol, shorts, t-shirt, tre linnen, blus, koftor, långärmade tröjor, sweatpants mm), att inte missa flygbussen före gryningen, att hitta incheckningen och gaten på Arlanda vars topografi jag totalt glömt, och att inte gå vilse i gången till planet.

    Vi åkte buss en timme, delvis intill branter som ju inte skrämde eftersom det faktiskt finns gunnebostängsel, och hamnade på ett hotell som låg "lite uppe i backen". Dvs uppe på en bergssida med 45 graders backar. Det fina med det var en strålande utsikt över hav och bergskammar och himmel från en takterrass med bar, liten pool, solstolar och en liten gräsmatta.

    Det mindre fina märktes snabbt - i receptionen satt ägarinnan, Vicky, och såg sur ut och granskade alla från topp till tå innan hon bestämde vilka rum vi skulle få. Vickys omedelbara approach var inte att få alla att känna sig välkomna, utan att markera att här var det hon som bestämde. Hon kastade en blick på mig och muttrade "202", och en lika sur ung tjej traskade utan ett ord före mig till en hiss upp till takterrassen och sedan en annan, mörklagd hiss NER två våningar. Ner...? Hon svarade inte på frågor, öppnade en dörr i en mörk korridor, slängde ifrån sig en fjärrkontroll och försvann - fortfarande utan ett ord.

    Jahapp. OK rum. Icke fungerande fjärrkontroll. Inga kackerlackor. OK badrum. OK liten balkong, men havsutsikten blockerades av ett stort grönt hotell som jag senare fick veta var övergivet efter att ägaren dött. Nåja, man såg faktiskt havet i alla fall, lite till vänster.

    Men balkongen låg ungefär tre meter upp och ifrån trottoaren, med några träd emellan. och jag tycker inte man ska lägga ensamresande kvinnor i sådana rum som så lätt kan nås utifrån. Men det var tydligen Vickys policy, för rummet intill gavs till likaså ensamresande Tjejen (en vuxen kvinna, men kunde rent åldersmässigt vara mitt barnbarn). Hon kände sig dock lite mer välkommen, eftersom Vickys bra mycket charmigare bror Stratos var den som installerade henne. (Stratos, som liknar en lite yngre och smalare Chz Bono, är den som får gästerna att må bra.)

    Jag bad att få prata med Vicky. Det skulle jag inte ha gjort. Hon bemötte mina åsikter med ett hånskratt. "Och VEM skulle ta sig upp på balkongen?" fnös hon.
    "En ung man skulle väl kunna..."
    "En ung man?" skrattade Vicky, som om jag inbillade mig att någon ung Romeo skulle förgås av trånad och klättra upp till mig.

    Helt omöjligt. Märklig person. Hon gav mig aldrig något annat rum, trots att nya gäster anlände, och jag bad resebyråpersonalen strunta i saken, låt henne tycka att hon vunnit. Vi slöt en sorts väpnad fred och bråkade inte om något annat. Hon till och med komplimenterade mig för min snygga röda kofta, och jag henne för hennes snälla bror, och frågade hur man kunde ta sig upp på berget. Det är helt enkelt så här det är på Vickys hotell. Vill man ha ett bra rum, ska man ha med sig en karl. Eller utstråla rikedom och beslutskraft, antar jag.

    Fortsättning följer.

  • Betty

    Tillfälligt inhopp: Fasen, nu är Lauren Bacall död också. Ja, hon var 89, men en så stark personlighet med så mycket klass, närvaro och humor, att man har svårt att greppa att hon faktiskt är borta.

    Hon var en genuin del av Hollywood och perfekt där - inte världens bästa skådespelerska, men karismatisk som få, en drömmare som älskade Hollywoodmyten och glamouren, men samtidigt hade stil och båda fötterna stadigt placerade på marken. Hon gillade att charma och retas, hon upprätthöll fyrtiotalets vasstungade men hjärtegoda, erfarna och skeptiska men oskuldsfulla, snygga och chica filmkvinnoroll, den som tyvärr just nu ligger däckad men borde återupplivas. En Hollywoodlegend in her own right (även framgångsrik scenskådis i New York) och sista länken till Bogie.

    Tack, Betty. Det var kul.

  • Egeiska nätter.

  • Sailor home from the sea, hunter home from the hills

    Hemma från Egeiska havet, där det fanns både hav och berg. Reserapport i faggorna.

  • Kazmierska hoppar i galen tunna.

    Det är en utmärkt tanke att inte alla i en grupp ska ställas till svars för - eller frågas ut om - vad vissa i gruppen gör. Jag vill inte alltid bli behandlad om representant för kvinnokönet, t ex, judar vill inte behandlas som representanter för israelisk politik och avkrävas åsikter om den, och om man är mörkhyad betyder det inte att vem som helst ska komma och begära ett föredrag eller diskussionsinlägg om rasism. Vi är unika individer.

    Men när Magnus Ranstorp på sitt twitterkonto undrar - inte kräver - om officiella representanter för muslimska grupperingar tar avstånd från den definitivt högerextrema islamistiska gruppen ISIS, påstår Nathalia Natalia Kazmierska i en sorts knee jerk reaction att han kräver avstånstagande av "alla som råkar vara muslimer", och "misstänkliggör muslimer". Man kan läsa ordväxlingen här. Jag kan inte se att Ranstorp, som dessutom vad jag förstår i sin yrkesroll gör allt annat än att "misstänkliggöra muslimer", på något sätt säger vad han anklagas för. Vilket han visar och förklarar i sitt svar. Men NK ger sig inte, istället för att erkänna att hon feltolkade hans tweet kräver hon en ursäkt.

    Så blint får man bara inte reagera som debattör. Det drar ner diskussionen till sandlådekrig med färdiga åsikter som triggas av enkla signalord, i stället för att man sätter sig in i vad som faktiskt skrivs. Man ska läsa alla orden, Kazmierska.

    Att undra hur olika muslimska grupper ställer sig i förhållande till ISIS och andra islamistiska organisationer är högst berättigat. Jag undrar också. Vilket inte betyder att jag tittar snett på varenda muslim jag ser eller pratar med, eller att jag avkräver dem som privatpersoner några speciella insikter, analyser eller ställningstaganden.

    Däremot kräver jag en del av mediedebattörer.

    PS. Kazmierska påpekar på ett twitterkonto att jag stavat hennes namn fel, och att jag citerat henne galet. Det stämmer att hennes förnamn fick ett h som inte ska vara där, och det ber jag om ursäkt för. Däremot tror jag inte att mina korta citat är felaktiga - tryck på länken och kontrollera.

  • Allvar och reseövning

    Det går inte att beskriva hur förtvivlad man - trygg i sitt tysta och lugna land - blir över det ohyggliga våldet i Mellanöstern, Ukraina och så alltför många andra ställen. Jag tror inte man kan föreställa sig rädslan och stressen när raketer faller över Gaza, osäkerheten, oljudet, de fruktansvärt skrämda barnen som man vill skydda men inte kan. Hur får man stopp på detta? Jag kan inte(fortfarande från min outsidervrå) se annat än att Hamas måste bort och bosättningarna stoppas. Palestinierna måste få en egen stat med demokrati, och fanatismen som även råder i starka skikt i Israel måste också bort. Bara tanken på vuxna människor som medvetet skadar barn gör en iskall av ilska och frustration.

    Vad är det för fel på folk? Varför kan de inte samverka och skapa det bästa av den plätt de hamnat på? Varför ständigt samma mönster av män som delar upp sig i lag och bekämpar varandra, slåss om land, kvinnor, barn, kontroll? De söker en ursäkt i det som finns närmast - religion, t ex - för att få utlopp för sitt tydligen oändliga kontrollbehov. De kunde göra så mycket gott och sprida så mycket glädje, men väljer det destruktiva. Familjer, gatugäng, företag, stater, miljöerna växlar men mönstret är detsamma. I denna ålder tvingas man till sist, luttrad, bli imponerad när de alls går med på fria val och att ge upp makt utan att slå ihjäl varandra.

    På en privat nivå har jag äntligen orkat snubbla iväg till en resebyrå och boka en resa lite längre fram. Det är inte klokt hur passiv man blir av vissa saker som händer, inte passiv när det gäller film och skrivande, men i allt annat. För att öva mig i att resa bestämde jag mig för att ta mig till Sandhamn över dagen - har aldrig varit där förr - och valde förstås igår. Till min oändliga förvåning lyckades jag packa en väska och komma i anständiga gångkläder. Löpsedlarna lovade blixt och störtregn och tunnelbanan blev stående därför att det var slagsmål på T-centralen, men jag hann fram till båten i precis lagom tid. 260 kronor kostar det bara att fara fram och tillbaka till ön, och två timmar får man på sig där.

    Jo, det regnade så småningom även över skärgårdsfjärdarna och en och annan blixt syntes i fjärran. Det regnade även på mig när jag klev i land och började traska mellan de otroligt söta husen på minimala tomter norrut, fick ta skydd i ett gulligt bageri. Småbarn kilade runt och lekte, vuxna fikade under verandor, det var tyst och idylliskt. Jobbade mig neråt hamnen med alla båtarna från små till lyxkryssare, där var det faktiskt lite mindre trivsamt. Men matbutiken hade rätt sorts glass, och när regnet upphörde var en molnig dag definitivt skönare att turista i än +30 grader och stekande sol. Och när vi kom in i Stockholm igen lyste kvällssolen. Blixten och störtregnet hade vi åkt ifrån.

    Jaha, skulle man vilja ha en kåk i Sandhamn? Vete 17. Har man rötter där från generationer somrar är det förmodligen underbart, men det är utan tvekan trångt och ön inte speciellt stor. Vad gör man när man är där? Väver, läser, stickar, fikar, badar, åker båt? Skriver deckare? ;) Jag tror jag fortsätter tänka på Gotland. För övrigt verkar huset jag ritat på så länge plötsligt vara färdigkomponerat.

    Kom hem trött som en uggla och med värk överallt - fibron gör att jag knappt tål kläder - och röda ögon, men nu har jag både övningsrest och sett Sandhamn och känt sjövinden mot ansiktet, och intressanta samtal blev det. For your benefit, B, här är kåseriet apropå något vi talade om - http://annikabryn.blogs.se/2007/06/29/testet~2540581/. K (or perhaps C?)and friend from Ukraine, that was an interesting conversation we had. Thank you!

  • Bilder och film

    Först när jag några år efter mammas död tittar i katalogen för The Family of Man från 1955, om den otroliga utställning med bilder om människans villkor genom livet av över 500 fotografer från 68 länder, slår det mig hur oerhört influerad jag är av dessa bilder. Jag såg dem när jag var tio eller elva år, och de grep mig djupt med sin direkthet, sin medkänsla, sin underliggande tes om människors lika värde, värme, sårbarhet, skönhet och glädje. Många av dem brände sig in i hjärnan och jag har aldrig glömt dem. För att vara från femtiotalet var utställningen (sammanställd av Edward Steichen) förvånansvärt rik på bilder av kvinnliga fotografer och bilder som visade flickor och kvinnor som aktiva, levande människor. Den började inte heller, så amerikansk den var, med bilder av bröllop utan med bilder fysisk längtan, lek, kärlek och åtrå. Det enda som egentligen gör den tidstypisk, förutom den värme som man ofta inte ser idag, är frånvaron av homosexuell kärlek.

    Jag gråter fortfarande när jag ser t ex Eugene Smiths bild av den afroamerikanska barnmorskan som tröstar en äldre man som varit bunden till sin stol i trettio år, en bild tagen ur ett reportage på femtiotalet om en otrolig kvinna som hjälpte andra kvinnor i yttersta fattigdom, hur hon stöttade och hjälpte. Eller glädjen hos indiska flickor som hoppar hage, eller bilden från Bechuanaland med en åldrig berättare i kretsen av lyssnande nakna barn, kvinnor och män. Ingenting ställs mot något annat - det är människors inre likheter och värdighet man strävat efter att visa, och därigenom drar åskådaren sina egna slutsatser. Bilderna är oerhört vacker sammanställda, och beledsagas av fantastiska citat. ALLA bör se denna bok!

    Och jag jämför med en nyköpt svensk bildbok av en fotograf som jag beundrar för många saker (så mycket att hennes bilder finns omtalade i en av mina böcker), men inte för den här. Där The Family of Man lever sig in, visar folk i arbete, med sina känslor, i lek och ilska och fruktan och skör kärlek, deras levande ansikten, utan pekpinnar, konstaterar hon bara. Titta, det finns invandrare som driver butiker. Känslor har de också, minsann. Och se hur härliga de är när de kramas och skrattar! Det är en utanförbok som tittar utifrån, och väcker hos mig inga känslor alls. Och jag ser att det är i The Family of Man's anda som jag ställer samman min egen utställning, det essensen jag vill åt, ibland tung, ibland förbiglidande, ibland rolig, men alltid med respekt och ömhet.

    Sedan: Diskussionen om Chavez-Pereztestet, dvs en uppmaning att ställa frågan om en film: Finns det i den två icke-svenska (icke-vita) karaktärer som pratar med varann om något annat än brott? Olika kulturjournalister har gått i taket (en hävdade att man måste lita på, och vänta på, filmskaparens egen inre utveckling), medan jag tog förslaget som enbart en påminnelse om att tänka efter, att ta en snabbtitt på hur verklighetens filmmakeri ser ut, inte som något som ska förvandlas till tungrodda regler om att alla filmer alltid måste ha två utomeuropeiska karaktärer som pratar om tvättstugan eller en ny roman. Hur det går om man ska vänta på de ensamma geniernas egen inre utveckling innan man kommer åt diverse schabloner och fördomar vet vi redan, vad som kan behövas är en spark i baken.

    Jag skrev en liten artikel om detta till Expressen, men den kom inte in, jag fick faktiskt inget svar alls, varken ja eller nej. Tiderna ändras - på den tiden jag försörjde mig och ungarna som frilansjournalist - arvodena var högre då - fick man faktiskt alltid ett hövligt svar. Jag har lite svårt att vänja mig vid den tuffa stilen både i artiklar och i kommunikationen.

  • Att göra små flickor ledsna.

    http://www.expressen.se/kultur/det-dar-vaxer-bort-lamotte/

    Jag undrar hur Montelius resonerat om någon gått på bio med sitt fyraåriga svarta barn och filmen handlat om hur vita barn skrattar åt svarta barn och säger att de har negerbaciller, att inget de tycker om att göra är värt något och att man inte kan leka med dem? Och sett vita barn i publiken skratta och flina på väg ut? Förmodligen hade hon gått i taket. Med rätta.

    En liten flicka går på bio för att ha roligt och kommer ut igen ledsen och stukad därför att filmen sket i henne och gjorde narr av henne som flicka och publik, och hon och hennes lika ledsna pappa som försöker försvara hennes människovärde i en sexistisk värld blir fnysta åt av en vuxen kvinna. Denna vuxna kvinna raljerar, och hennes budskap tycks vara att lite sexism får man ta.

    Får man? Ska man? Sexism är lika jävligt som rasism och det är en märklig reaktion att omilt putta ungen i ryggen och säga att det där är väl inte så farligt. Det är nämligen farligt, det gör ont och det är skadligt. Varje gång.

  • tillfälligt inhopp

    Det är varmt, det är soligt, och jag har just varit på ett nästan sommartomt Dramatiskt Institut för att se foton och provfilmer av skådespelare tillsammans med Roland. Det är oerhört kul och oerhört hyggligt av honom, och vi diskuterar allting med entusiasm och är mycket ofta överens.

    Idag är det också min bröllopsdag och ett litet barnbarns födelsedag. Jag hoppas han har det fint.

    Mycket händer i kulisserna, jag är enormt trött och har träffat spännande människor sedan sist inklusive Daniel Poohl på Expo, kompisen Sylvia (81) och intressanta skådespelare, provfilmat och fotograferat (båda delarna väldigt roliga och tillfredsställande att göra)och skulle helst bara vilja köra på, men inser att en vecka någonstans först vid en pool med pocketböcker vore en alldeles väldigt bra idé. Supergrannen bygger om sitt fritidshus och visar glädjestrålande bilder på sitt nya fina badrum med glasdusch och annat designat. Jag tycker det är en gåva att kunna njuta av vackra saker - inte för att de är dyra utan för att de är just vackra.

    Och det har faktiskt blivit av att bada en gång. I bikininederdel plus linne, eftersom det inte blivit av att köpa ny baddräkt. Luften var varm och vattnet var kallt vid Smedsuddsbadet. Man har tur som bor i skärgården, det är nästan bara att traska rakt ut bland lummiga träd, bergknallar och stränder!

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.