Search blogs.se

  • Bilder och film

    Först när jag några år efter mammas död tittar i katalogen för The Family of Man från 1955, om den otroliga utställning med bilder om människans villkor genom livet av över 500 fotografer från 68 länder, slår det mig hur oerhört influerad jag är av dessa bilder. Jag såg dem när jag var tio eller elva år, och de grep mig djupt med sin direkthet, sin medkänsla, sin underliggande tes om människors lika värde, värme, sårbarhet, skönhet och glädje. Många av dem brände sig in i hjärnan och jag har aldrig glömt dem. För att vara från femtiotalet var utställningen (sammanställd av Edward Steichen) förvånansvärt rik på bilder av kvinnliga fotografer och bilder som visade flickor och kvinnor som aktiva, levande människor. Den började inte heller, så amerikansk den var, med bilder av bröllop utan med bilder fysisk längtan, lek, kärlek och åtrå. Det enda som egentligen gör den tidstypisk, förutom den värme som man ofta inte ser idag, är frånvaron av homosexuell kärlek.

    Jag gråter fortfarande när jag ser t ex Eugene Smiths bild av den afroamerikanska barnmorskan som tröstar en äldre man som varit bunden till sin stol i trettio år, en bild tagen ur ett reportage på femtiotalet om en otrolig kvinna som hjälpte andra kvinnor i yttersta fattigdom, hur hon stöttade och hjälpte. Eller glädjen hos indiska flickor som hoppar hage, eller bilden från Bechuanaland med en åldrig berättare i kretsen av lyssnande nakna barn, kvinnor och män. Ingenting ställs mot något annat - det är människors inre likheter och värdighet man strävat efter att visa, och därigenom drar åskådaren sina egna slutsatser. Bilderna är oerhört vacker sammanställda, och beledsagas av fantastiska citat. ALLA bör se denna bok!

    Och jag jämför med en nyköpt svensk bildbok av en fotograf som jag beundrar för många saker (så mycket att hennes bilder finns omtalade i en av mina böcker), men inte för den här. Där The Family of Man lever sig in, visar folk i arbete, med sina känslor, i lek och ilska och fruktan och skör kärlek, deras levande ansikten, utan pekpinnar, konstaterar hon bara. Titta, det finns invandrare som driver butiker. Känslor har de också, minsann. Och se hur härliga de är när de kramas och skrattar! Det är en utanförbok som tittar utifrån, och väcker hos mig inga känslor alls. Och jag ser att det är i The Family of Man's anda som jag ställer samman min egen utställning, det essensen jag vill åt, ibland tung, ibland förbiglidande, ibland rolig, men alltid med respekt och ömhet.

    Sedan: Diskussionen om Chavez-Pereztestet, dvs en uppmaning att ställa frågan om en film: Finns det i den två icke-svenska (icke-vita) karaktärer som pratar med varann om något annat än brott? Olika kulturjournalister har gått i taket (en hävdade att man måste lita på, och vänta på, filmskaparens egen inre utveckling), medan jag tog förslaget som enbart en påminnelse om att tänka efter, att ta en snabbtitt på hur verklighetens filmmakeri ser ut, inte som något som ska förvandlas till tungrodda regler om att alla filmer alltid måste ha två utomeuropeiska karaktärer som pratar om tvättstugan eller en ny roman. Hur det går om man ska vänta på de ensamma geniernas egen inre utveckling innan man kommer åt diverse schabloner och fördomar vet vi redan, vad som kan behövas är en spark i baken.

    Jag skrev en liten artikel om detta till Expressen, men den kom inte in, jag fick faktiskt inget svar alls, varken ja eller nej. Tiderna ändras - på den tiden jag försörjde mig och ungarna som frilansjournalist - arvodena var högre då - fick man faktiskt alltid ett hövligt svar. Jag har lite svårt att vänja mig vid den tuffa stilen både i artiklar och i kommunikationen.

  • Att göra små flickor ledsna.

    http://www.expressen.se/kultur/det-dar-vaxer-bort-lamotte/

    Jag undrar hur Montelius resonerat om någon gått på bio med sitt fyraåriga svarta barn och filmen handlat om hur vita barn skrattar åt svarta barn och säger att de har negerbaciller, att inget de tycker om att göra är värt något och att man inte kan leka med dem? Och sett vita barn i publiken skratta och flina på väg ut? Förmodligen hade hon gått i taket. Med rätta.

    En liten flicka går på bio för att ha roligt och kommer ut igen ledsen och stukad därför att filmen sket i henne och gjorde narr av henne som flicka och publik, och hon och hennes lika ledsna pappa som försöker försvara hennes människovärde i en sexistisk värld blir fnysta åt av en vuxen kvinna. Denna vuxna kvinna raljerar, och hennes budskap tycks vara att lite sexism får man ta.

    Får man? Ska man? Sexism är lika jävligt som rasism och det är en märklig reaktion att omilt putta ungen i ryggen och säga att det där är väl inte så farligt. Det är nämligen farligt, det gör ont och det är skadligt. Varje gång.

  • tillfälligt inhopp

    Det är varmt, det är soligt, och jag har just varit på ett nästan sommartomt Dramatiskt Institut för att se foton och provfilmer av skådespelare tillsammans med Roland. Det är oerhört kul och oerhört hyggligt av honom, och vi diskuterar allting med entusiasm och är mycket ofta överens.

    Idag är det också min bröllopsdag och ett litet barnbarns födelsedag. Jag hoppas han har det fint.

    Mycket händer i kulisserna, jag är enormt trött och har träffat spännande människor sedan sist inklusive Daniel Poohl på Expo, kompisen Sylvia (81) och intressanta skådespelare, provfilmat och fotograferat (båda delarna väldigt roliga och tillfredsställande att göra)och skulle helst bara vilja köra på, men inser att en vecka någonstans först vid en pool med pocketböcker vore en alldeles väldigt bra idé. Supergrannen bygger om sitt fritidshus och visar glädjestrålande bilder på sitt nya fina badrum med glasdusch och annat designat. Jag tycker det är en gåva att kunna njuta av vackra saker - inte för att de är dyra utan för att de är just vackra.

    Och det har faktiskt blivit av att bada en gång. I bikininederdel plus linne, eftersom det inte blivit av att köpa ny baddräkt. Luften var varm och vattnet var kallt vid Smedsuddsbadet. Man har tur som bor i skärgården, det är nästan bara att traska rakt ut bland lummiga träd, bergknallar och stränder!

  • Så småningom...

    Hav tålamod, riktiga blogginlägg kommer vad det lider.

  • Artiklar och Moms Mabley

    Jag hoppas ni inte missade Whoopie Goldbergs program om den tidiga svarta amerikanska kvinnliga komikern Moms? Det tog fram en begåvad och väldigt framgångsrik komiker som kom på scenen redan på tjugotalet, så småningom trängde genom rasbarriären och jobbade på till sin död 1974, men nu är nästan bortglömd. Hon var stark och frispråkig och uppträdde på scenen i städrock och utan sina tänder, och hennes röst var mörk och whisky-hes. Men utanför scenen var hon Mr Moms, en stilig man i kostym med flickor vid armen. Vilket tydligen ingen någonsin sa något om. "Vi lade oss inte i sådant på den tiden", som en av de intervjuade säger.

    Här finns programmet på SVT play (om jag inte har glömt hur man gör finlänkar.

    Den här dokumentären är Goldbergs första regijobb. Det var inget lätt projekt att sy ihop, som man kan läsa om i en artikel i New York Times. Det finns nämligen ganska lite bildmaterial bevarat. Goldberg hade först HBO med sig, men de ville att hon skulle spela Moms i filmen och det ville inte hon, så hon lade ut projektet för crowdfunding på Kickstarter, alltså inbjöd alla som ville att bidra med pengar. Bristen på bilder kompenserade hon med roliga texter av talade inspelningar, och en animerad filmsnutt. Men vi får se Moms besöka kända TV-program på sextio- och sjuttiotalen, och se hennes sjunga "Abraham (Lincoln), Martin (Luther King) och John (Kennedy)", och hon gör det oändligt gripande med sin hesa, brustna röst. Leta upp klippet på Youtube!

    Artiklar - leta gärna upp Håkan Lindgrens artikel "Reaktionär politik i radikal förpackning" (SVD). Erik Wijk har skrivit en artikel "Jimmy Åkessons dragning till högdjuren" om vad den märkligt anonyma Åkessons drivkrafter egentligen är, och Johan Croneman en artikel "Det ska skrattas mycket, varför inte hela tiden?" om hur onödigt och stressande flåshurtiga program för barn gärna blir numera.

    F ö har jag haft infektion i en tandrot, ätit penicillin och i samband med det gått kall kalkon på allt vad socker heter, jag som utan vidare kan äta en hel glassburk med efterföljande choklad och sedan ett wienerbröd (jag ser inte ut som en minitruck för inte), och kan meddela att man får ingen abstinens alls. Lätt som en plätt. När jag ändå höll på lade jag om hela matordningen baserat på vad jag verkligen behöver och gillar, så frukost är numera t ex kall köttfärslimpa, en banan, en halv grapefrukt och en stor kopp mjölkchoklad utan socker. Och så fortsätter det med grönsakssoppor och grönsakspajer, fler bananer och mer drickchoklad (alltså med enbart kakao, inget Oboj-skräp). Så det går att skippa socker om man bara inte ger sig hän åt att äta sånt man egentligen inte vill ha.

  • -.

    Just nu är det så att varken det som händer privat eller annorledes är något jag kan skriva om. Jag gillade Kojo Acolors TV-program före EU-valet, kan jag väl säga i alla fall, och baserat på ett annat program "Bibelmysterier" (som jag min vana trogen först felläste som "Bildelsmysterier"), undrar om man inte borde peta in Mariaevangeliet i Bibeln?

    Inte förrän 1969 bad katolska kyrkan om ursäkt för att generationer kristna män, med tydligen småaktige Petrus som första namn, svartmålat denna kvinnliga apostel som kan ha varit något av en ledare i den allra första gruppen kring Jesus (om han nu fanns, etc). En bra sak i programmet var också att figuranterna som spelade Maria från Magdala och Jesus såg ut som helst vanliga Mellanöstern-människor.

    Återkommer.

  • Stopp

    Vill bara meddela att jag inte kommer in på blogg eller mail förrän på måndag.

  • Sabuni

    När Nyamko Sabuni var minister skickade jag henne Brottsplats Rosenbad, och en läsare rapporterade till min glädje att hon läste den, enligt en tidningsartikel (ni vet, "senast lästa bok"). Jag känner henne inte privat och vi har inte samma partipolitiska grund, men nu såg jag en intervju med henne i TV - "Min sanning" - och slogs av hur öppen, envis, rak och no nonsense hon är. Jag tänkte att jag verkligen skulle vilja träffa henne inför att gå in i debatten igen, och utbyta åsikter och erfarenheter om speciellt den s k hederskulturen. Det är mycket, mycket ont om raka människor med vettiga åsikter som de ger luft åt, trots motstånd.

    Så förra måndagen sågs vi (jag antar att boken tjänade som en sorts introduktion)- hemma hos mig, eftersom ett kafé knappast är lämplig miljö att prata rakt, öppet och no nonsense i. Det blev en spännande och upplyftande träff. Jag kan inte referera samtalet, eftersom det var högst informellt och ingen intervju, men hon var befriande enkel att prata med, hon har en integritet av järn, hon är helt orädd, hon kan hålla blicken på det viktiga och spola det ovidkommande, och man behöver inte gardera sig hela tiden. Med att slippa gardera sig menar jag t ex att man kan säga att den största andelen våldsbrott begås av män, utan att behöva tillägga "men det finns ju hemska kvinnor också". Att det är så var underförstått, man behövde inte gå genom hela ritualen. Det var jag mycket tacksam för.

    Dessutom har hon humor. Först mot slutet kom vi in på rasism (något hon f ö själv blivit anklagad för i pressen när hon påpekat att det finns en s k hederskultur), och jag berättade att de enda två svarta personer folk i Sverige kände till på femtiotalet var revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och den amerikanska boxaren Floyd Patterson, möjligen mer älskad än vårt eget äss Ingo. Och så förstås alla musiker och dansare, eftersom sport och underhållning var de enda vägarna för svarta att ta sig fram. Och då bara de som var fantastiskt begåvade. Alltså trodde svenskar att alla svarta kan dansa och spela musik, tills fler etniciteter flyttade in och de kanske fick en tondöv mörkhyad kompis med två vänsterfötter. Då skrattade Nyamko.

    Så nu vet jag att det finns ännu en sturig typ, om jag får kalla henne så, dock säkert med mer diplomatisk finess än jag. Och hon tyckte att Rosenbad är väl researchad, det kände som om jag luffat runt i korridorerna och pratat med folk, sa hon. Det gladde mig.

    Lite senare pratade jag om Nyamko med en gammal bekant som har en oherrans massa år i kvinnoräddarbranschen och stött på henne då och då, och hon sa samma sak om Nyamkos integritet och förmåga att säga och genomdriva saker hon anser vara riktiga, och strunta i vad folk trycker om det.

    Idag kl 16 är det förresten en demonstration på Mynttorget under parollen "Inga nazister i våra skolor". Funderar på att gå. Argumentet att om ett parti släpps in i skolorna måste alla släppas in, håller inte. För det första har barn skolplikt, man måste alltså bedöma vad man kan tvinga på dem, och för det andra strider det mot skolans uttalande syften att släppa in partier som INTE stöder demokrati. Det gör inte nazister. Med Skolverkets resonemang skulle vem som helst kunna bilda ett parti med vilka vansinniga program som helst, och därmed få skolportarna öppnade för sig.

    En viktig regel är följande: Man kan inte tackla ett problem om man inte kan definiera det. Det är allas, men framför allt de intellektuellas, skyldighet att definiera.

  • Uppdatering om skolträff, med tack, och om vänskap.

    Vad jag också borde ha skrivit igår - min ursäkt är att jag står vid en lånedator eftersom mitt eget bredband ligger nere, och det blir lite jäktat - är ett varmt tack till festkommittén som ordnade alltihop, Christer, Mats, Helny med flera. Storartat! Mats höll också ett tal till skolgrundarens ära, kvinnan som inte själv fick ta studenten men nu byggde en frisinnad samskola för både flickor och pojkar. Det var också givetvis väldigt trevligt att prata även med icke-flamsande men därför inte på något sätt humorfria gamla skolkamrater som Thomas, Ulla, Björn, Harald, Gunilla, Margareta och många fler. Det är intressant det där med gamla skolkompisar - man må inte ha sett varandra på många herrans år, men det finns något kvar som gör att man ganska snabbt kommer in på intressanta ämnen i stället för att lite vilset och formellt försöka hitta gemensam mark.

    Sedan blir jag lite full i skratt när jag läser om vad jag skrev om vänskaper, eftersom man kan få intrycket att man inte bara måste läsa utan även tycka om mina böcker, annars blir jag putt. Så är det ingalunda. Jag vet att åtminstone inte ens min ena son har läst dem, och jag tycker om honom ändå. För att bli lite allvarligare - mina böcker är vuxna, inte mina bebisar, de får klara sig själva ute i världen och jag är av granit när det gäller kritik mot dem. Man kan alltså stå på mycket god fot med mig även om man inte läst en rad av vad jag skrivit.

    Negativiteten jag nämnde hade huvudsakligen med en helt annan relation att göra, en märklig sådan. Den gick i cykler av avundsjuka där jag fick veta att jag hade fler vänner, snyggare kappa och fick fler julkort än vederbörande, år efter år, många suckar blev det, men, vad som var värre, med tiden en allt mer öppen aggressivitet mot mig, mina barn, mina kläder, mina tråkiga samtalsämnen, jag vet inte allt. Utbrotten som förstås fick mig att tro att vederbörande kanske ville vara i fred, följdes av nya utbrott för att jag inte hade ringt. Jag tycker fortfarande om denna person - båda personerna, även henne som sa otrevliga saker om min mor, skrattade åt mina dikter och - men det är nu något som jag lägger bakom mig och istället minns många fina stunder, många skratt och stundom stor hjälpsamhet i båda riktningarna. Fina minnen finns det ingen anledning att glömma.

    Jag berättar det här därför att det ju inte är några ovanliga historier, många som läser detta har liknande erfarenheter, och vad jag vill ha sagt är egentligen en uppmaning att säga ifrån. Jag gjorde nämligen inte det, eftersom jag aldrig riktigt kunde tro att mina kära vänner faktiskt uppförde sig på detta sätt. Det var ett stort misstag från min sida. Att inte säga ifrån, eller "förstå" in absurdum, får folk att dra slutsatsen att a/ det är OK att vara på detta vis, b/ jag hörde tydligen inte riktigt förolämpningarna förra gången, så det är bäst att ta om dem en gång till. Alltså - säg ifrån. De som förolämpar dig förolämpar dig, och de ska de ge fan i.

    Vänner precis som man själv har fel och brister, säger dumma saker och är största allmänhet vara högst mänskliga. Men när det går över i destruktivitet, är det dags att säga stopp.

    Nu - promenad runt sjön i sommarsol.

  • I måndags, igår och idag.

    I måndags fick jag ett lika underbart som oväntat samtal. Jag kanske inte ska säga vem det var, men någon som jag konversationsvis (trodde jag) pratade med om mina filmmanus i en trappa, rynkade pannan och sa: "Tala inte vad som inte funkar. Om det inte funkar, sluta med det. Vad behöver du?"
    "En producent", sa jag.
    "Skicka mig dina manus", sa hon (som inte är just producent).
    "Verkligen?"
    "Visst!"

    Så det gjorde jag och undrade hur i hela friden hon skulle få tid med dem. Men hon hittade tid. Och så ringde hon och var full av entusiasm. Jag tror hon talade i tjugo minuter om hur smarta, insiktsfulla och spännande mina manus är, hon satte fingret på vitala punkter och begrep exakt vad jag ville, och tyckte om det som var farligt. Jag höll på att tappa såväl haka som målföre. Finns det alltså någon därute som förstår mig? Först idag kom jag mig för med att maila och tacka för denna våg av energi som strömmade mot mig genom telefonen.

    Och så vill hon ha det tredje manuset. Och undrar om jag inte borde göra något med teater? Jo.

    IGÅR var det skolåterträff, den här gången i vår gamla skola. Denna årskull producerade vad jag kunde se en mängd jurister och sjukgymnaster och läkare varav en plastikkirurg och åtminstone en psykolog, men bara en författare och en skådis. Förhoppningsvis blir det ännu en författare om några år, hon har en spännande japanskt projekt.

    Det var lite märkligt att ses där vi sågs, för denna skola - en skapelse av den viljestarka Anna Whitlock - har nu sålts för åtskilliga miljoner, och ska förvandlas till kontor eller bostadsrätter. Vi gick i trapporna där barn vi sprungit, åkte den hiss där barn vi inte fick åka, drack vin på den takterrass där eftermiddagssolen gjorde sitt bästa för att knocka oss, och åt i den samlingssal där barn vi lyssnat på otaliga morgonsamlingar, firat advent och lucia och haft skrivningar. Ljuvliga halvdagar med uppsatsskrivning, rena semestern.

    Så där satt vi och serverades laxterrin och vin och kalvnoisette av fyra unga gossar varav den yngsta såg ut som tolv i mina ögon men var arton, de kom från restaurangskolan. Och jag tittade på allt det vöälbekanta och upp på den scen där jag sjungit så många gånger och kommit av mig och upptäckte att det faktiskt inte gjorde något. Det var väldigt märkligt, för man är nu på något sätt bortom nostalgin och ändå kändes det - ja, just märkligt. Min gamla kompis Lill och jag blev lite fjorton år igen och vi berättade historier och skrattade, och yrde runt och tittade på våra gamla lokaler där det nu är musikskola och plågade ett stackars leende par med våra spännande minnen (finns det något mer ointressant för dem?) och letade efter gamla bespisningen.

    "Rör bara ingenting", manade gossarna i sitt lilla pentry. Vi lovade. Och så hamnade i ett utrymme där det stor på en dörr att den var larmad. Icke då, sa jag, det är ju en toadörr. Skylten är på skoj! Lill öppnade, och inte var det en toa, så vi puttade snabbt igen dörren och stack därifrån medan vi undrade om nu ett tyst larm gick till polisen.

    Medan jag satt där, fick jag anledning att grubbla lite igen över Jerome K. Jeromes råd - lev enkelt och håll dig med en eller två vänner värda namnet, bry dig inte om resten. Där satt jag och pratade med en av de snällaste män jag mött, samtidigt som två av mitt livs allra bästa vänner inte hälsade på mig. Inga gamla tvister, men den ena som jag åkte till Dublin och London med en gång - där vi hamnade i en sådan där underjordslägenhet ägd av en flygplatsanställd som förbarmade sig över oss när inga andra rum fanns, tog med oss till en pub och måste ledas hem av oss - och allt annat vi gick genom tillsammans genom åren, kärlekar och besvikelser och födelsedagar, bestämde sig en dag för att jag var ointressant. När mina böcker kom hejdade hon mig i NK's trappa och anklagade för att mörda folk.

    "Men har du läst dem?" frågade jag.
    "Nej - jag läser bara fransk litteratur." (Där det dör en hel del folk också, för övrigt. Tänk Zola.)

    Sic. Om hon hade skrivit en bok om "mina arton tråkigaste historier" hade jag läst den, eftersom det var hon. Om hon hade målat tjugo tavlor som såg ut som kråkskit hade jag kommit på vernissagen. Och allt eftersom mindes jag att jag tagit en förfärlig massa negativitet av människor under årens lopp, och det måste få ett slut. Varför har man tillåtit sig att älska dem? Det går inte. Förståelse och tolerans är ofta bra saker, men det finns en gräns.

    Så vill du vara min vän, var trevlig och snäll. Och om du inte vill det, så kanske du ändå är vuxen nog att inte uppföra dig ohyfsat under en officiell tilldragelse som den igår.

    IDAG är det varmt, och jag har hittat mina numera antika jesussandaler från sjuttiotalet, tänk att de fortfarande håller, och jobbar vidare med manus 3 och mina foton, de äldsta från femtiotalet. Dem som jag fotograferat i offentliga miljöer kan jag ju inte fråga, dem i privata miljöer har jag kontaktat och hittills fått ja. Men Antonio och Gunnel, er har jag inte fått kontakt med. Hör av er!

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.