Search blogs.se

  • När saker blir av

    Har just suttit och klippt ihop filmen som inte är någon film (inspelad med uråldrig teknik, på BAND) och lagt på musik, med assistans av Richard i kritiska lägen, på CamRent. Vi var dassiga båda två - han var matförgiftad och jag febrig och hängig, och ingen av oss kastade sig direkt över jobbet med glada rop, och jag kunde dessutom inte programmet. Klippt celluloid har jag som sagt gjort med både cement och tejp, men detta icke. Men nu vet jag mer, och är riktigt stolt över att detta faktiskt blev av, musikvalet gjordes och jag fick till sist så pass mycket stuns på det att det blev roligt. Efteråt kikade vi igenom en del av alla de foton som råkade finnas på USB-minnet jag hade med mig.

    Detta är en liten del i det större projektet. En liten fas avklarad. Och nu är jag förutom något dimmig i skallen otroligt hungrig, men USB-minnet med filmen (drygt 4 minuter) i ett par format ligger i väskan. En artikel fick jag också iväg - hoppas den fungerar, eller att någon annan skriver ungefär samma sak.

  • Fin dag

    Man får counta sina blessings - och idag är det det absolut underbara vädret i ett skönt nästan tomt Stockholm, där små barn kan cykla och lagom många människor sitta och läsa eller leka under höga vackra träd i Vasaparken. Bara att man kan promenera omkring fritt och lätt som en tjugofemåring är en bonus och ett privilegium.

    Råkar in i små samtal med en lycklig gosse på ca 32 som inte kan låta bli att börja prata om fotbollssegern (vilken fotbollsseger...? Han får sportbilagan från min Expressen!) och kvinnan som pratar om sin 73-åriga kompis som fortfarande inte kan låta bli att banta - detta apropå Mona Malm, 80, som hade ett trevligt sommarprat igår och bland annat sa: "Först när jag slutade banta kom de riktigt intressanta rollerna." Förresten minns jag henne som en ung tanig speta i TV-teaterns barndom, innan hon blev rund och go som en gräddtårta.

    Carpe diem!

  • Satsa på kvinnorna som antiterror-strategi

    Det säger terrorexperten Hans Brun i en Aftonbladet-artikel, och jag tror han har helt rätt.

    Kvinnor uppfostrar sällan självmordsbombare och terrorister. En stor del av dem som nu går till ISIS (eller till brott öht) skulle förmodligen låta bli, om de hade mödrar, mostrar, ett kvinnokollektiv runt sig som hade bildning, självständighet och kontroll över sitt eget liv.

    Mikrolångivare har redan upptäckt att små lån till fattiga kvinnor i utvecklingsland ger bättre resultat än samma lån till män. Hon månar om familj och släktinar och betalar tillbaka; han köper en bil. Åt sig själv.

    USA har tyvärr saboterat mycket av uhjälp till kvinnor genom att bannlysa möjligheter till preventivmedel och aborter för kliniker som tar emot stöd. Det är det första som måste ändras.

    Kvinnor behöver utbildning, pengar och mänskliga rättigheter för att ge sina bidrag till samhällsutveckling och fred. Det är en mycket smart investering - förutom att det är en etisk självklarhet - att ge dem det.

  • Frihet och stereotyper

    Terese Cristiansson är en av världens skickligaste, kallaste och modigaste utrikeskorrar, specialiserat på krig och konflikter, berest i alla de värsta områdena.. Jag lyssnade på henne igår kväll efter tio - man får en extra chans - och det var imponerande. Att klara det jobbet med allt vad det innebär av faror, kamp mot olika sorters hinder och hjärtesorger av det ohyggliga elände man möter, och ändå behålla en psykisk balans och tron på det man gör, är enastående.

    Jag tror alla kritiker som bevakar sommarprogrammen är eniga om det. Staffan Heimersson också, men han kan inte låta bli att flika in att "krig är ett helvete för män också". Hon har nämligen bara pratat om kvinnor och barn i krig. Naturligtvis är krig fasansfullt för alla inblandade, men vi har spaltmil av böcker och journalism sedan decennier - och när det gäller olika minnesmärken årtusenden - som ENBART handlar om män och krig. Kan vi inte någon enda gång få prata enbart om vad som händer män kvinnor och barn i denna tydligen evigt förekommande, och manligt aggressiva, situation?

    Nyligen skrev Bilan Osman en krönika där hon berättar hur hon "hatar den västerländksa blicken", som enligt henne missförstått facebookinitiativet "My stealthy Freedom", som driver tesen att det måste vara kvinnans fria val om hon ska bära hijab (huvudduk) eller inte, hon ska inte tvingas, som i t ex Iran och Saudi-Arabien. Osman tror att många tror att det handlar om att avskaffa hijaben, och citerar någon som inte tycker om den.

    Hon är verkligen ute i ogjort väder. För det första står det klart och tydligt på sajten (där iranska kvinnor publicerar bilder av sig själva utan sjal, med vinden blåsande genom håret) vad syftet är, för det andra är det knappast en speciell, snorkig västerländsk åsikt att inte gilla hijab. Precis som det finns väldigt många muslimska kvinnor i de ortodoxa länderna och utanför som i åratal förtvivlat försökt avskaffa hijaben, och känt sig svikna av kulturrelativistiska feminister som är rädda för att bli kallade islamofober, finns det västerlänningar som inte bryr sig eller tycker att plagget bara är ett tygstycke. Har man hört en minister från Nordafrika sitta i Sverige på ett möte och säga "vi har islamska extremister som kastar syra i ansiktet på kvinnor utan slöja - hjälp oss!" så tror man inte att det "bara är ett tygstycke". Man kan också komma ihåg att manligt krav på slöja på muslimska kvinnor har ökat under de sista årtiondena. På femtiotalet var många i t ex Egypten utan slöja, och i Turkiet blev den förbjuden under en period.

    Självklart ska det vara ett val, det anser även jag, som hör till dem som inte tycker om hijaben. Det är inte min sak att tala om för folk vad de ska bära. Men någon symbol för frihet vete fasen om jag tycker den är.

  • Ska vi ordna upp världen lite snabbt då?

    OK - nej, vi ska inte ha digitalradio, eftersom det lämnar områden utan täckning, och alla bör ha rätt till - och behöver, i nödsituationer - radio. Det är tillräckligt illa med att fasta telefonnätet monteras ner, så att människor MÅSTE använda mobil antingen de vill (och tål) eller ej, eller står utan telefon i områden utan täckning. Så: Tillbaka med telenätet, och nix pix till digitalradio.

    Vidare: Nej, vi ska inte avskaffa kontanter. Utan dem hamnar vi helt i händerna på datorer och banker och de system de behagar införa. Våra sparpengar kan försvinna av allehanda skäl, avsiktligt eller oavsiktligt, och vi kan inte göra ett skit åt det. Så: Kontanter ska vara kvar.

    Nej, ungar ska inte ha mobiler i klassrummen och ja, whiteboards och fasta arbetsrum ska vara kvar på universiteten. Inga forskare (se debattartikel i Expressen) ska behöva använda andra hjälpmedel än de de faktiskt vill ha och anser sig behöva bara för att det är "modernt", och de ska inte behöva leta upp en ny "arbetsstation" varje dag.

    Hedengrens fantastiska bokhandel och andra bokhandlar måste få stöd om nödvändigt, eftersom vi i längden inte klarar oss utan pappersböcker. Är du i Stockholm, gå till Hedengrens och köp en bok! Gärna en dyr presentbok. De har, hör och häpna, LAGER. Man kan köpa böcker som kom ut för många år sedan, t ex Ciceros brev.

    Japp, det var det. Resten klarar vi av i ett annat inlägg.

  • Känt och läst /utbyggt om Browden.

    I asked Hank Williams, how lonely does it get?
    Hank Williams hasn't answered yet
    but I can hear him coffing, all night long
    a hundred floors above me
    in the Tower of song.

    Leonard Cohen

    Lite mer action kan man bli vittne till även om sitter ensam i cellen i sitt torn och försöker skapa något, men Cohen hade rätt. It gets lonely. Samtidigt, när alla andra firar midsommar och Sverige i praktiken stänger och man vet att folk mår bra, kan det bli en tystnad och vila i det egna tjället där man sitter, eller vankar omkring, solo, och lösningar på gåtor och svar på frågor och nya idéer kommer sakta seglande mot ytan från the deep blue yonder. De kan vara skygga, de där bubblorna. Men slutligen brister de i medvetandet och släpper ut sina skatter, och man rusar efter närmaste kuvert eller papperslapp för att skriva ner allting innan det försvinner igen.

    Vad min dator beträffar har nu DVD-maskineriet pajat - möjligen kan det bero på en felande tangent - så nu har jag varken möjlighet att se film, en fungerande TV eller bredband. Tyst blir det. Lite mer radio och CD-skivor blir det också. Jag måste ordna det där, men det blir inte av - kanske finns det goda skäl till det, just nu? Man kanske behöver all denna tystnad?

    Jag har varit och tittat på nya fina IBook Pro, men det är ett elände. Dyra är de, och den bästa har ingen DVD-ingång (extra spelare kostar 700 spänn till), och de har inte Word som standard, och borde jag inte bara skruva lite på en lös skruv (i gamla datorn, inte mig) och skaffa ett extraminne för mina 9000 bilder och allt annat? Som det nu är, sitter jag och jobbar medan den konstiga DVD-enheten låter, oavbrutet. Gnissel - surr - suck. Paus. Gnissel - surr- suck.

    Jag har läst flera nya böcker. Dels Härenstams bok, som lärde mig en hel del (det är väldigt trist att han är borta), dels "Mitt krig mot Putin" av superinvesteraren och riskkapitalisten, amerikanen Bill Browder, som bott och jobbat i åratal i Moskva och tjänat en eller ett par miljarder, förlorat massor och skrapat ihop dem igen. Jag blir beklämd av tankar på Ryssland, öststatsstämningen och korruptionen, men lånade boken så fort den kom på snabbhyllan för att äntligen få reda på hur det blev som det nu är.

    Så här försvann landets tillgångar ner i fickorna på kapitalister: Folk fick vouchers som de skulle kunna investera med, men de förstod inte värdet på dem, och folk som Browder köpte in hundratusentals för en spottstyver och investerade sedan, ofta i undervärderade företag. Han gjorde massor av research för att hitta dessa företag och kunna värdera dem.

    Han är en märklig man. Född i en kommunistsläkt bestämde han sig för att bli superkapitalist - i öststaterna (utan att tala något av språken). Pengar är hans huvudsakliga intresse. Man får följa hans bana via diverse universitet och jobb, och har svårt att dela hans glädje över det första knäcket i ett fattigt, kallt och glåmigt Polen. Med tiden satsade han mycket på oljefält, och även om lite ljummen människovänlighet då och då tittar fram, är han nästan kemiskt befriad från omtanke om folk och miljö. Miljonerna är det enda som räknas, att ge investerarna utdelning hans stolthet.

    Så bemöts han med hån och undermineras av ryska oligarker (de superrika och mäktiga), avslöjar gigantisk korruption där hundratals miljoner av skattepengar stulits, sätter sin advokat på det - och advokaten blir till slut mördad av Putins polis. Sig själv och sina andra medarbetare har han fått ut ur landet it tid, men advokaten kan bara inte tro att han är i fara. Han vägrar åka. Han stannar.

    Under månader sitter han i olika förfärliga fängelser, vägrar ljuga, får ingen vård för sin otroligt smärtsamma gallsten och andra sjukdomar. Browder far runt världen och ber om hjälp att få ut honom. Det kommer ingen hjälp, inte från USA, inte från Storbritannien. Till slut sparkas och slås advokaten ihjäl av sina fångvaktare. Han efterlämnar fru, son och mor.

    Efter detta mord ägnar sig Browder på heltid åt att rentvå sin advokat och kriga aktivt mot oligarker och Putin genom att avslöja fler och fler oegentligheter. En del av hans segrar beror på att den gamla sovjettidens dyrkan av byråkrati finns kvar, byråkratin är enorm, allt antecknas och går ofta att få ut.

    Putin svarar med hot, åtal, konfiskation, och att försöka få honom utlämnad via Interpol. Detta kunde ha skett rutinmässigt, men västerländska myndigheter ingriper och Interpol vägrar. Den mest bisarra följden blir att Ryssland håller en rättegång mot Browder OCH DEN DÖDE ADVOKATEN i bådas frånvaro. Tala om skenrättegång.

    Hittills har Browder överlevt, vunnit och fått till stånd sanktioner från väst mot alla de individer som varit inblandade i dessa olika brott.

    Vad han helt hoppar över, upptäcker man först ett tag efter att man slutat läsa, är all den antisemitism som han (som nära nog sekulär jude) måste ha råkat ut för inte minst i Ryssland, men även på andra håll. Jag tror han gjort rätt i det, just i denna bok.

    Om du har tid - läs boken. Så här går det till. Så här, som man får se under hans resa mot rikedomarna, resonerar och agerar folk som vill ha pengar, så här ser det ut i Ryssland, och så här fungerar statschefen. Nu.

    Inte så få av oligarkerna, eller ryssar som vill tjäna pengar på dem med diverse lyxtjänster, bor för övrigt regelbundet i London.

  • Glad midsommar

    önskas alla!

    Det ska visst bli skitväder, men regn är säkert bara nyttigt för huden, och rusk är karaktärsdanande. Och dessutom är den riktiga midsommaren först på söndag!

    I Norge är det Sankt Hans med bålbrännande. Man får inte bada i havet förrän efter Sankt Hans, sa norska Farmor. Så det är bara att vänta ett par dagar till.

    Jag har lånat nya böcker och hade tydligen magisk inverkan på lånemaskinen, för den stämplade in båda medan jag höll den ena i handen. Skumt! Funderar på midsommarpromenad runt Kastellholmen. Jag bor ju faktiskt i skärgården, när allt kommer omkring.

    Vi hörs!

  • Komplettering

    Det slog mig att jag nog utelämnade vissa saker i blogginlägget om hur det gick till (starkt förkortat) när jag fick barn vid 18.

    Jag skrev att den blivande medelålders barnafadern, KG, skrek åt mig och kastade små babykläder i golvet innan jag var gravid, varpå han tog upp dem och kastade på byrån istället (för att det såg så synd ut om babykläderna där de låg). Men han gjorde det inte för att han inte ville ha barn, utan för att han ville det men visste att han inte borde, och där stod jag och var 17 och önskade inget högre.

    Jag skrev också att han skrek åt mig i en taxi senare, när jag berättade att jag kanske faktiskt var gravid, och smällde igen dörren efter sig när han gick ut där han skulle av. (Jag skulle vidare till Gamla Stan.) Det är helt sant, men det är också sant att han ringde mig senare på kvällen till lyan där jag bodde ensam, när han lugnat sig. "Jag kom att tänka på att det kanske inte är så lätt att vara 17 år och tro att man är med barn", sa han.

    Ingen av oss nämnde någonsin abort. Vårt förhållande var komplicerat, mer än jag visste, och av och på den hösten, och han tyckte jag borde göra slut och jag blev kär i en annan, varvid KG blev våldsamt svartsjuk. Sedan hamnade i i säng igen. Det fanns alltså en mikroskopisk möjlighet - verkligen mikroskopisk - att barnet inte var hans, men KG gjorde anspråk på det i alla fall. "Det kunde ju vara mitt!"

    Så när barnen väl fötts kom KG in i förlossningsrummet, kastade en blick på dem och skrattade det där varma skrattet som hans nu vuxna barn minns så väl, och så fällde han en kommentar som visade att han såg att de var hans. Då förstod jag hur mycket han tänkt på det, fast han hållit det för sig själv.

    Den största gåva KG gav mig, förutom barnen själva, var att han var den andra människan i världen som insåg att de var viktigast på jorden. Det var hans vuxna drag, att han utan minsta tvekan prioriterade barnen och mig, och det är min sons gåva till hans barns mammor också, det är jag övertygad om. Det är speciellt att få dela den glädjen.

    KG kände sig aldrig "inte reeeedo" eller upplevde längtan att öla med grabbarna. Jag var med ut på krogen, en tonåring bland hans glammande medelålders killvänner. Jag minns faktiskt bara ett tillfälle när han försvann ut en kväll med min välsignelse och kom tillbaka lindrigt nykter och otroligt glad fyra på morgonen eller så, med en kompis i släptåg. Solen sken och blommor blommade och de satt på balkongen och jag hade gärna sovit lite till, men det var omöjligt eftersom min äkta man kom störtande till min säng en gång i kvarten för att krama och pussa mig och tala om hur underbar jag var som inte var arg. (Men jag hade ju ingen anledning!)

    Sedan fanns det annat, men det hindrar inte att det här var sant och verkligt. Mina bloggläsare hade, alla utan undantag, gillat KG!

  • Putin och Sverige.

    En liten diskussion här.

    Jag hittade en artikel av Peter om svensk upprustning för att möta ett eventuellt hot från Ryssland.

    Den var intressant. Peter tittar på historien för att bedöma vad som kan hända framöver, vilket är en jäkligt bra utgångpunkt, och även om Ryssland tillhör våra gamla ärkefiender (liksom Danmark) var det ett tag sedan vi var i krig med dem. De verkar efter Sovjetunionens fall, precis som krönikan säger, mest inställda på att utöva makt och våld mot vad de betraktar som sina egna gamla intressesfärer. "Väst" ska inte få komma närmare.

    Det är bara ett problem med det här, och det är att Ryssland i praktiken är en bakåtsträvande och korrupt diktatur som styrs av en uppenbart självsvåldig man med stor makt, och eventuella störningar. Vi vet inte vad Putin i sin hjärna ser som Rysslands - och framför allt sina egna - intressen. Vad gynnar honom personligen, och varför tror han i så fall det?

    Om vi ser till historien styrdes för inte så länge sedan Tyskland av en man med liknande position och sinnestillstånd (troligen värre, men det vet vi inte säkert). Hur troligt var det att Hitler skulle invadera Norge och Danmark? De blev verkligen tagna på sängen, och Sverige var också helt oförberett. Så jag är inte helt säker på att det är klokt att fortsätta vår egen nedrustning.

    Hur bra vi sedan är på att bygga ett bra försvar, vet jag inte. Just nu är jag allmänt misstrogen vad beträffar svensk kompetens och ambition över hela linjen.

  • Dagens andra blogginlägg

    Two för the peek of one.

    Igår satt vi fyra personer på rad framför varsin dator på biblioteket, när samtliga hängde sig. Min mitt i ett blogginlägg om Magnus Härenstam och prinsbröllop. Det försvann. Mannen bredvid mig, jämnårig med ovanligt lång hästsvans, kom ingen vart med sitt bilgooglande och karta. Han hämtade hjälp, men det enda hon kunde göra var att logga ut oss allihop.

    Så hästsvansen och gick gick ner till biblioteksfiket och pratade i flera timmar om allt från universum och mikrokosmos till våra liv (vi hade både gjort en väldig massa olika saker) och filosofier, till sagda bröllop. Han var i stan för att titta på en bil, han hade sett en sunkig Jaguar och jag kom ihåg min mors stora kärlek John, som hon flyttade till i London och som hade en skinande mörkgrön Jaguar med ljus läderklädsel. Det var riktigt trevligt, och jag tror jag fick en ny idé av honom som kan användas till språkboken.

    Han höll mig sällskap till tunnelbanan och där fick jag en kram, och så kom han tillbaka för en (hovsam) kram till, och över hans axel såg jag den rumänska tiggarkvinnan på sin pall vinka och le mot mig. Jag med mitt dåliga ansiktsminne hade ingen aning om vem hon var, kanske har jag gett henne något någon gång, och röd hoodie och stora solbrillor är rätt lätt igenkännbara. Nu flög hon upp och kramade mig, hon med, och jag som aldrig får några kramar blev alldeles vimmelkantig. De enda kramar jag fått på tjugo år är från en annan rumänsk kvinna och några från mina barnbarn, som jag nu inte sett på över ett år.

    Över ett år. Det tredje barnbarnet har jag överhuvudtaget aldrig fått träffa. Vi har enligt lag rätt att ses, men det blir inte så. Pappan kan inte släppa sin kontrollerande inställning (baserad på något han aldrig förklarat), och mammorna gör ingenting. De tycker att han ska bestämma. I kläm kommer barnen.

    De två äldsta och jag sågs på Mors dag för att år sedan. Det var en katastrof. Som vanligt fick jag ett telefonsamtal, och budet var att släppa allt och komma genast (alla träffar sker i de sällsynta fall pappan får ett infall. Man får inte fråga eller föreslå något själv, då får man mail fulla av förolämpningar). Den äldsta flickan och hennes lillebror rusade i min famn. Vi gick på kondis, och de var noga med att jag skulle sitta i mitten och pojken frågade om jag skulle passa dem?

    Jag sa på engelska att den här galenskapen måste upphöra, annars måste jag ta juridisk hjälp. Då förvandlades min son, som jag fött och älskar, till en mafioso som lutade sig tätt intill mitt ansikte och väste att jag skulle BACKA. Barnen såg på, förfärade. Jag sa att han skrämde barnen, och backade inte. Då slet han upp dem med våld, högg tag i deras händer och släpade dem därifrån, i fullt raseri. Båda barnen vände sig om, storögda och rädda, och tittade på mig.

    Jag skrev till ena mamman och berättade. (Den andra måste leva med honom, och har gjort klart att hon inte bryr sig.) Denna mamma svarade att det var väl en otrevlig upplevelse. Följderna för dottern berörde hon inte. Jag var fruktansvärt ledsen själv, men mest orolig för barnen. De hade sett sin pappa göra det här, vad hände med deras tro på sina egna ögon om de fick höra en annan beskrivning? Skulle detsamma ske med deras självförtroende som med mitt, när mina föräldrar ljög för mig?

    "Pappor kan vara dumma ibland, och nu gjorde pappa fel, men han är egentligen en fin pappa, eller hur? Så nu tycker jag vi förlåter honom", tänkte jag mig att jag sa till barnen. För att lösa den förvirring och ångest som den här incidenten måste ha skapat.

    Sedan dess har jag inte bett om att få träffa barnen, därför att jag helt enkelt slits i bitar. Och pappan är förlamad. Han har framgångsrikt avskilt mammorna (som inte känner mig) från all delaktighet i det här, så han kan inte få goda råd av dem, och jag kan inte kontakta dem med hela sanningen, eftersom jag är mån om att barnens föräldrar lever i harmoni med varann.

    Pappan skulle kunna lösa det här på en vecka. Det hela är tragiskt.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.