annika bryns blog

Detta inlägg publicerades egentligen i morse.

Gerberan är inne på tredje varvet.

Dagens norska ord:

VISKELÆR suddgummi.

KOSEDYR husdjur, eg. "djur att sitta och gosa och trivas med".

FLOM översvämning, tyvärr ytterst aktuellt i Norge just nu.

Och "ungdomar", dvs killar, fortsätter att göra livet surt och skrämmande för vanliga människor i sina bostadsområden, bränner bilar och kastar sten, tycker själva att de är häftiga och läser sedan nyfiket i tidningen och hör på TV om varför de gör det. Och deras föräldrar och släktingar (som ju inte bränner bilar) blir skrivna på näsan hur värdelösa de säkert upplever sig vara och hur hopplösa deras liv är och att de är "den andre" för alla som heter t ex Andersson. Och en brandman skriver ett öppet brev om att han med fara för sitt liv skulle rädda slynglarnas föräldrar och syskon och slynglarna själva om det behövdes, så varför kastar de sten på honom?

För att de är idioter, är svaret – de är antingen ledartyper som vill slåss och "kanalisera sin ilska" (vad är det för fel på att boxa soffkuddar?), eller svaga typer som hänger på. En del mediamänniskors sätt att beskriva folk i Husby och liknande områden – som f ö i Daily Mail kallas "nerslitna och fattiga", dvs som gammaldags engelsk slum – liknar det jag minns gjorde amerikanska indianer häpna på sjuttiotalet. De var bilmekar och studenter och hemmafruar och arbetslösa, men de "vita" de mötte väntade sig att se Den Ädla Vilden, en drömd Superindian som skulle stå med filt runt sig och säga "ugh" och ha specialkontakt med naturen och världsalltet, och blev besvikna över att träffa helt ordinära människor som betalade räkningar och petade sig i näsan.

Och här ligger man en kväll på soffan inlindad i en filt och halvsover och ser Stephen Frys helt underbara program om sin hjälte Richard Wagner, underbart därför att han är så neddämpad och så barnsligt förtjust. Wagners barnbarn blir sur på hans frågor och lämnar intervjun, men inte gör det Fry något – han har ju fått röra vid Wagners alldeles äkta kött och blod! Medan jag vill gå tillbaka i tiden och rädda folk, vill Fry gå tillbaka i tiden och träffa Wagner och säga åt honom att inte smutsa ner sin gudabenådade talang med småaktig, ful antisemitism, och så lyssnar han hänfört till "Brynhildes krigsrop" som jag inte kan låta bli att flina åt.

Alla som kommer in i min sfär just nu löper risken att bli utsatta för komedi, precis som när jag skrev standup-manus. Jag tittar in hos Agneta och blir bjuden på vin och vi pratar om allt möjligt, men givetvis måste jag pröva min feta lilla stretchare och ett roligt filmnamn på henne, och hennes skratt är som musik i mina öron. Och jag skickar ett manusutdrag till Gitta och vet ju inte om hon verkligen fnissar, men hon säger i alla fall att hon gör det. Det finns ungefär fem totalt olika filmer som jag verkligen, verkligen skulle vilja göra, några djupt allvarliga även om det förmodligen finns någon sorts ömsint och ibland bitter humor även i dem, och så den här snälla, varma, lätt knäppa komedin. Har jag fått ett gäng människor att skratta tillsammans med mig skulle det göra mig väldigt lycklig och glad.

För övrigt får jag mitt straff för att jag ständigt har telefonjacket urdraget och saknar fungerande mobil – när jag sätter i sladden och börjar ringa, svarar nästan ingen annan heller! Antingen är det upptaget eller också kopplas en jäkla röstbrevlåda in. Det blir till att skicka runt en binge email igen. En som jag FÅR tag i gör mig uppmärksam på att det finns ett rejält kardinalfel faktamässigt i mitt manus, jag visste i och för sig om det men försökte förtränga det. Jag blev så nedslagen att det tog ända till kvällen därpå innan jag kunde förmå mig att fixa det.

Och igår morse dök det plötsligt upp en standup-avsnitt i skallen, jag som inte alls håller på med det nu. Lyckligtvis råkade det ligga papper och penna vid datorn. Tyvärr blir det man klottrar ner i skaparrus nästan oläsliga kråkfötter. Kom ihåg det, barn – de papper ni hittar efter mamsen där bokstäverna går i vågor skrevs inte i anfall av intressant självförstörande konstnärlighet och under inflytande av absint och rödvin, utan i ren lycka och på nästan löjligt nykter kaluv. Oromantiskt, men sant. Precis som med indianerna.

Nu ska jag tvätta håret och planera in att gå till Stockholms Tingsrätt en dag. (Hundratals amerikanska rättegångar har man sett, men hur många svenska? Nej, just det.) Och till universitetet. Ringde en institution där igår och folk där hörde till dem som faktiskt svarade. Olyckligtvis, eftersom den akademiska, vetenskapliga världen och filmvärlden med ett prilligt komedimanus krockade i mitt huvud och jag totalt misslyckades med att hitta tonen och kommunicera vad jag egentligen ville. Det blev till att skriva email efteråt och förklara sig.

Dags för kaffe.

Oförståeligt klotter: På papperet på skrivbordet fann jag den här musiksnutten som jag tydligen hittade på och försökte skriva ner någon gång för flera år sedan. Hur i hela friden dechiffrerar man det?

Försåvitt bloggen inte bara strular på min dator, utan för er alla, beklagar jag verkligen! I två dagar nu har jag haft svårt att komma in på den alls, och de två bilder jag lade in i föregående inlägg syns inte för mina ögon. (Kan ni se dem? En liten gullig gerbera och obegripligt musikklotter?)

Hoppas nu ni kan läsa denna ursäkt...

Det finns inte bara svengelska, det finns nengelska också. Internet-nengelska.

Zelda, en kul serie av Lina Neidestam i norska Dagbladet. Är hon förresten svensk eller norsk?

(Länk när klippet försvinner från bloggen.)

Zach Sobiech skrev en underbart fin sång som heter "Clouds" och la ut den på nätet i december. Han var sjutton år och hade haft en sorts skelettcancer sedan 2009, och nu visste han att han bara hade månader kvar att leva. Videon ovan är en version som spelades in till playback som en present till honom av den grupp som också gjorde en dokumentär om honom.

Se den!

Den visar en helt underbar pojke som bestämde sig för att avstå från de sista operationerna som skulle göra honom handikappad. Han ville vara hemma med sin älskade familj och sin flickvän, göra så många roliga saker som möjligt, och inte ha ont. Han var rädd, men han sa: "Jag vet ju inte vad som kommer att hända, men antingen kan jag bli ifrån mig av skräck, eller också kan jag göra så mycket kul som möjligt och sedan helt enkelt lägga mig ner och somna." Han var förtjust i en viss sorts Nissan, och han hade velat gifta sig och få fyra barn, och han ville inte för allt i världen lämna alla dem han älskade.

Flickvännen hade ett samtal med sin mamma innan hon började dejta Zach, som hon ju visste att hon inte skulle få behålla. Mammans fråga var: "Hade du blivit ihop med honom även om han inte varit sjuk? Då så, då ska du vara tillsammans med honom." Man får träffa hans ovanligt lugna och trevliga familj, han hade två bröder och en syster som var hans allra bästa vän, och som han skrev en sång till.

Tredje maj i år, när Zach fyllde 18, lades dokumentären (22 minuter) ut på youtube. I måndags avled han.

Igår såg jag de här klippen och det var omöjligt att inte gråta som ett barn, ledsen och sorgsen över orättvisan i att han inte fick leva, men när jag sett dem upptäckte jag att jag gick runt och gnolade på "Clouds"... därför att den helt enkelt är så bra. Och det var väl det som var meningen.

PS
Det enda jag tycker riktigt illa om i den första videon är flickan som håller en ritad klocka vars visare går väldigt fort, medan man hör Zach önska i sin sång att han hade lite mera tid.

Dels är det okänsligt, men framför allt är det ju faktiskt så att inte alla sekunder i livet är lika korta. Många sekunder, minuter och timmar är väldigt, och härligt, långa.

Men vad är detta för dumheter? Ett gäng slynglar sätter eld på bilar och krossar fönster, och medierna koncentrerar sig på att polisen var för våldsam och letar efter ursäkter?

Det är ingen skillnad på de här grabbarna (jag utgår från att det inte var ett flickgäng, men jag kan ju ha fel) och alla andra idioter som slåss efter fotbollsmatcher eller förstör demonstrationer genom att vandalisera hus längs marschvägen, eller de som regelmässigt startade kravaller på Kungsgatan varje nyårsafton på femtiotalet. De slåss och sätter eld på bilar FÖR ATT DE TYCKER DET ÄR HÄFTIGT. That's it.

Visst kan det finnas individuella problem (svårt i skolan, elaka föräldrar), men det får man då ta individuellt. Visst kan det finnas sociala problem (arbetslöshet, för lite hjälp med språk eller dyslexi), men det får man då söka lösa. Nu undrade medier och boende om polisens dödsskjutning i området tidigare kan vara en orsak. Det skulle vara en orsak att skrämma vettet ur mammor och barn, krossa grannars fönster och förstöra lastbilen för områdets grönsakshandlare? Det tror jag inte på. Det kan vara en ursäkt – de flesta vandaler har någon ursäkt – men det är inte orsaken.

Och visst är polisen (troligen) för våldsam. Det har vi sett en rad exempel på, och jag pratade nyligen med en av mina polisbekanta som tyckte det var ett stort problem med poliser som har en enorm ilska inom sig. Men det är fortfarande varken en giltig ursäkt eller orsak att vandalisera i ett bostadsområde, tända eld på bilar och sedan kasta sten på brandpersonal som kommer för att släcka. Vad vill man? Att husen ska brinna upp?

Jag minns den invandrartjej som åkte runt i skolor och läste lusen av dessa killar som tycker det är romantiskt att vara gangster. (Tjejerna går oftast i skolan, sköter sig och läser läxor.) "Vad håller ni på med?" sa hon. "Det här är inte Bronx! Ni bor inte i Sydafrika under apartheid! Skärp er!" Och grabbarna flinade generat, för de visste mycket väl att hon hade rätt.

Så hugg tag i både arga poliser och våldsromantiserande grabbar. Sy in dem, eller hjälp dem, om det är det som behövs. Men ursäkta dem inte.

...öppna fönstret också och släppa in lite sommar.

Det här går ju inte att motstå hur mycket komedi man än skriver! Frikortet är inpetat i manuset, klockan är kvart i tre, om fem minuter går jag ut och traskar runt sjön och börjar neråt Karlberg. Sedan tänker jag faktiskt också sätta i telefonjacket bortåt fyradraget så där – M, som helst pratar in person, mailade och klagade på att det inte går att nå mig. Inte undra på! (Sorry!)

P...?

Hjälp, vad heter det när ett par säger åt varann att de får ha EN otrohetsaffär?

Frivarv? Fribiljett? Nej, det heter det inte, men vad?

Svar önskas för skrivarändamål!

(Rexxie...? Någon annan?)

Det blev Bert!
Det kallas frikort. Tack, Bert med alerta kollegor!

För övrigt vet jag inte vad det är för fel på mig, jag har badat varmt och druckit varmt kaffe och varm choklad och ätit ordentligt och sitter med varmvattensflaska på magen under ylletröjan mitt i den nyanlända sommaren, och ändå småfryser jag. Ingen snuva, ingenting, bara förkyld utan förkylning. Men antagligen är det bara för att värmen stängts av.

Grejen just nu med komedin är att rytmisera den. Jag har spelat genom ca 48 minuter, vilket var otroligt bra att göra – ungefär som att se själva manuset i 3D, om ni förstår vad jag menar - det framstod i relief vad som är det drivande i filmen och vilka avsnitt som är för korta och vilka som är för långa, och var det krävs lite musik och paus och var man ska ha en bra övergång och var det blir roligare utan.

Igår på väg hem från parkrundan (det var då jag insåg att sommaren är här) dök det plötsligt upp en liten trind joggare när jag stod mellan körfälten på S:t Eriksgatan. Han hade svarta cykelbyxor och purpurfärgad sporttröja och en liten ryggsäck, och han högg tag i en lyktstolpe och stretchade först ena benet och sedan det andra. Jätteallvarlig var han och det var lite som balett, och jag tänkte att honom måste jag bara ha med in i manuset!

Jag har precis rätta platsen för honom också: En av mina huvudpersoner står villrådig på en trottoar och grunnar på om hon ska våga göra en sak, och då kommer den här optimistiska och seriösa killen intrippande och gör sin stretch, och hon fattar mod! Mycket bättre än om hon bara stått där, även om jag har flera villrådighetsbilder innan.

Och nu dök det här med frikortet upp. Det är en scen som också hoppade fram ungefär nu och den passar också in med vad som händer och existerande rollers sinnesstämningar, men det blir även en kompositionsfråga. Jag har en rollista lång som synden (det här är INTE en indiefilm på lågbudget) därför att det finns starka kortare scener perfekta för bra skådisar, och har gett mig själv ungefär 120 sidor att leva loppan på, och det är precis som med min standup: Det är inga problem med att komma på saker, det går inte att stänga av. Och jag har redan fimpat en ursprunglig rollfigur, han smälte perfekt ihop med en annan kille.

Dags att hälla mer varmt vatten i PET-flaskan och hämta en mössa.

Ja, just det ja, någon sa åt mig att dricka mer och någon annan att jag blinkar för lite, så jag dricker och blinkar så det står härliga till.

Jo, jag åkte i väg till Kungsträdgården och det visade sig att hela parken var full av norskar och norskor, norrmän och norrbaggar. Det fanns

* väldigt många bunader i svart, rött, blått och grönt. Och västar i skotskrutigt,

* väldigt många herrar i svart kostym med röda Norge-band,

* väldigt många norska flaggor som det viftades hej vilt med,

* och väldigt många som talade norska runt mig.

Det blev en fin liten känslokrock där för mig i början (väldigt användbart med solglasögon) för jag har fått mycket i Norge och förlorat mycket i Norge, så där stod jag och kände mig lite uppåt och trygg samtidigt som tårar kom. Och det fina med direktkontakt mellan inre känsloliv och tårar utan besvärande filter och idéer om att allt ska tryckas ner och jobbiga tankar emellan, är att det faktiskt snabbt går över utan att man egentligen behöver anstränga sig.

Som sagt, i parken voro de norska många, de voro tusenden! Och de tittade på norska folkdanser på stora scenen.

Den mest kända dansen är halling, där killarna kan stila med olika akrobatiska tricks, t ex sparka hatten av käppen. Lustigt nog är pojkarnas byxor förstärkta med skinn på insidan av byxbenen och i baken. Kanske för att de inte ska spricka mitt i en frivolt?

Men jösses, de är ju bara barn!

Ovan norskt bling: Slipsen har jättemånga flaggor och mobilen har flagga och guld finns det också.

Tåget formerade sig, det måste ha varit flera tusen som marscherade, och innan de startade drällde det plötsligt av poliser (med och utan neonvästar) och bistra säkerhetsvakter överallt. Stoltenberg hade anlänt. Kameror trängde sig på, en intervjuare i bunad höll en mikrofon framför honom.

Här ser det ut som om jag vore lång och ståtlig, men i själva verket håller jag kameran högt över huvudet för att få med ministern och människomassorna bakom honom.

Men tåget struntade i detta, alla började gå och hela intervjun fick börja traska baklänges.

Kolla säkerhetsdamen t v (är det inte samma som till allas beundran sprang bredvid landån när Victoria gifte sig?) och säkerhetsmannen t h. Kostymer och märken på slaget och solglasögon.

Och medan de sista tågande drog i väg mot Skansen, satte sig en kvinna för att äta lunch i solen på en balustrad.

Heia Norge! Heia Sandefjord, Heieren gård, alle Ringerike-folka og et lite sted i Haugesund! Og alle andre nordmenn også, da. Og halv-nordmenn (det er meg) og deres unger og barnebarn.

Någon vars namn jag förträngt anser att norrmäns firande av sin nationaldag är tecken på en farlig nationalism, vilket är rena struntet, eftersom den markerar Norges frihet och självständighet och (särskilt efter det tyska nazistiska ockupationen) demokratisk frihet.

Det har också varit diskussioner någonstans i Norge om huruvida man ska få ha andra flaggor än de norska med i tåget (man har ju parader med flaggviftande och musicerande). Hur kan man ens komma på idén att ha med andra länders flaggor på den egna nationaldagen? Varför skulle man gå och vifta med t ex Bolivias flagga på sjuttonde maj? Eller den svenska?

Jag antar att tanken är att man ska visa sin vänskap med Norge, men just i tåget är inte bästa tillfället – särskilt inte om ens flagga betecknar ett land med diktatur. (Om Tyskland nu inte ockuperat Norge – skulle man ha velat ha en hakkorsflagga med i sjuttonde-maj-tåget 1940? Tror inte det.) Jag minns fortfarande med rörelse den nyblivna afrikanska svenska som mötte upp i Kungsträdgården den 6 juni för länge sedan med en barnvagn klädd med små svenska flaggor, flagga i handen, och gul och blå, för övrigt typiskt afrikanskt mönstrad, lång klänning och huvudbonad! Hon markerade mycket tydligt att hon var glad både för sitt ursprung och för att vara svensk.

Jag har en liten svensk flagga och en liten norsk flagga. Den svenska köpte jag eftersom jag upptäckte att jag BARA hade en norsk hemma.

Så nu viftar jag med den norska. Vift, vift – heia Norge!

Var kan man köpa kransekake i Stockholm? Och var firar Stockholmsnorrmännen nu för tiden?

NU har jag forskat. Den firas så här: Tåget (alltså paraden) startar i Kungsan 11:00 och går till Skansen, där det blir lekar och annat.

11:00? Det är ju snaaart! varför är alla norrmän så otroligt pigga av sig? Undrar om jag kommer iväg, månne. Hm, kunde vara trevligt att åka till Kungsan i alla fall.

På Halvorsens konditori i Sandefjord (om de finns kvar?) har de minsann kransekake! Detta kondis där barn jag köpt sammensatt (vetebullar med glasyr) och romkopper och imponerats av speglar och typisk gammaldags konditori-inredning och har gyllene minnen ifrån.

Daily Mail skrev om någon tjugotreåring (för mig okänd kändis) som bantat och nu tvittrade en bild av sin platta mage, med hashtagen byewobblybits (ajöss dallret!)

Pah. Under asfalten finns en strand, under hatet finns kärlek, under fegheten finns mod, och under mina wobbly bits finns knallhårda benmuskler och en knallhård sixpack. Jag är en krigare under cover!