Search blogs.se

  • Tragedier och vägar

    Fler tragedier i Medelhavet. Åsa Romson börjar få mer och mer rätt i sitt kritiserade uttalande att Medelhavet börjar bli Auschwitz, om man ser till resultatet - samvetslösa smugglare tar folks pengar, våldtar kvinnor och flickor, stuvar in dem i farliga båtar eller lastbilar och, i praktiken och säkert ibland helt medvetet och planerat, dödar många av dem - hur långt det ska eskalera vet vi inte än. Jag är glad att det finns båtar där som går in för att rädda så många som möjligt, men situationen är ohållbar.

    Här i Sverige har det blivit ett visst ståhej eftersom man vill ordna en kurs i sex och preventivmedel för romska kvinnor som tigger. Är inte det lyx och onödigheter, när de inte ens har tak över huvudet? Men jag tror det är ett helt riktigt grepp. Folk på fältet har sett att kvinnorna är utsatta, oinformerade och oskyddade, och all möjlighet att ta makt över sitt eget liv, för kvinnor, börjar med makten över den egna kroppen. Kvinnors rätt och inflytande är en av världens största och viktigaste frågor. Inte bara för kvinnorna själva, utan för vad som händer med planetens hela befolkning - för vad som beslutas i olika församlingar från byråd till regeringar, företag och FN, för vad som anses etiskt försvarbart, för demokrati och omsorg om människor på alla plan. De kantrade system vi har måste baxas på rätt köl om vi ska ha en chans, och då räcker det inte med bara en token woman här och där i det systemet.

    Vad Sverige beträffar börjar vi (jag vet att jag skrivit det förr) bli ett håglöst B-land där folk inte längre orkar tro att man kan göra något vad gäller skola, åldringsvård, den spridda ensamheten, infrastrukturen, eller ens har energi nog att fatta ett vettigt beslut om Slussen i Stockholm.

    Jag funderar på att gå in i politiken. Också.

  • Gott och blandat. Ny snabbis.

    En teaterchef tycks ha klagat på att hela innerstaden är full av bara vita människor, och jag undrar hur han rör sig i stan - per taxi, med näsan i en bok?

    I de trakter jag rör mig, just innerstan (t ex Vasastan) och tunnelbanans gröna linje, är det synnerligen blandat, vilket är kul. I morse fanns i min lilla del av vagnen tre svarta killar (inte tillsammans), en asiatisk tjej och flera med s k Mellanösternutseende, varav en i hijab. Nerför trappan kom två andra mörkhyade tjejer, ut ur hissen på Odenplan en medelålders asiatisk dam, på nästa plan stod en mörkhyad muslimsk familj (hon med hijab)och utanför en mörkhyad jobbare på rökpaus, medan en annan mörkhyad tjej tog en selfie med sin blekhyade kille. På trottoaren kom en mörk mamma i kort kjol och med barnvagn, och över gatan gick en mörk karl - osv, osv.

    Det är med andra ord ordentligt blandat. Tack och lov! Det finns väldigt få sammanhang där man INTE ser folk med helt olika utseenden, jag kan på rak arm inte komma på ett enda.

  • Och vad är det här...?

    Här kan man se omslaget till Lagercrantz Stieg-imitationbok: Länk. Det brittiska omslaget.

    Vem är det där? Ett naket offer, skälvande av rädsla. Ett typiskt objekt. Precis som Stieg ville ha det, eller hur?

    Jag blir så förbannad.

  • Läkare utan gränser, säger Terese Cristiansson

    I hast, igen: Tackade Terese Cristiansson mailledes för hennes artiklar om flyktingarna på Kos, och frågade samtidigt vilken hjälporganisation som hon vet funkar på plats, om man vill hjälpa till. Och hon svarade som ovan. Det finns säkert fler, men det är den hon har sett faktiskt får saker gjorda. Man vill ju att ens små pluringar (man önskar man hade fler att pumpa in) ska göra nytta i praktiken, inte bara göda en byråkrati.

    Uppdat/ Annat ämne - har just hämtat Sara Paretskys senaste bok, Brush Back. Här är en artikel om henne i The Guardian (engelska).

    Har också - till sist - lyckats bada! Gjorde det till morgonens projekt, och det var svalt, lagom tomt på stranden, blå himmel och sköna vindar.

  • En ny folkvandring

    Läste just fantastiska Terese Cristianssons artiklar från grekiska ön Kos, en av alla de platser som får ta emot flyktingar från Afrika, och Mellanöstern och till och med Pakistan. Tusentals människor är fullständigt desperata och söker säkerhet för sig, sina familjer, sina barn. Och när de kommer fram - om de kommer fram - finns inte mat, vatten, tält och toaletter så det räcker.

    Europa måste se det här på ett nytt sätt. Det krävs nya tankar. Jag tror inte det som händer nu bara är en flyktingvåg bland andra (vilket inte heller är så "bara"), det är fråga om en folkvandring. Vi har haft många folkvandringar förr under seklernas och årtusendenas gång. Men en folkvandring kan inte klaras av enskilda länder, det måste ske en samordning och man måste acceptera vad det är frågan om. Hjälp på plats, i den mån det alls går och fredssträvanden måste förstås fortsätta, men vi har alla dessa människor här och nu och det måste administreras på ett vettigt sätt. Det kommer med all säkerhet inte att gå över på ett par månader.

  • Musik, Stieg Larsson och gula gardiner.

    De som läst min blogg länge kanske undrar vart Supergrannen har tagit vägen, han som alltid dykt upp här med jämna mellanrum. Har han flyttat, eller har vi blivit ovänner? Nej då, allt är fina fisken med både honom och oss, det är bara det att han inte vill bli så omskriven. Och det måste jag ju respektera.

    Men jag kanske kan berätta att han är fena på musik, och igår spelade han Schubert (på datorn) för mig, det stycke som Kubrick använde för sin film "Barry Lyndon" (Ryan O´Neill, Marisa Berenson). Och jag, som visst kan uppskatta och röras av klassisk musik men känner mig mer som i blodgemenskap med musik med afrikanskt ursprung, blev helt tagen. Det slog mig att det här hade någon sorts hemliga förbindelser med just musik med afrikanskt ursprung, med jazz - Schubert hade kunnat sitta och jamma med gubbar och gummor på en veranda i New Orleans, och de hade förstått varann. Det var en uppenbarelse!

    VAD BETRÄFFAR det andra ämnet har Aftonbladet idag flera uppslag om Stieg ("det här är Stieg"), om Norstedts, om David Lagercrantz, och ett utdrag ur hans smetiga härmande av Milleniumserien. Jag mådde faktiskt fysiskt illa när jag såg det. Jag vill inte läsa vad någon som inte kände Stieg skriver om honom, även om just det förstås är oundvikligt, jag vill inte läsa boken och definitivt INTE om hur DL "värkte fram" den.

    Och jag skäms över Eva Gedin (förläggare på Norstedts) när hon har mage att säga att det är ett "publicistiskt ansvar" att "låta Steisg figurer leva vidare". Hur kan hon? Det här är ett ekonomiskt beslut, ingenting annat, och jag kan förstå att det finns sådant som elakt spel i en hård värld och att folk kan tycka att de behöver smutsa sina händer när ekonomisk ruin grinar i dörröppningen, men kan hon inte åtminstone iaktta lite decorum? Formulera sig lite diskretare? ("Publicistiskt ansvar", my foot.) Eller har nu förnekelsen gått så långt att hon faktiskt tror på det där?

    För ett tag sedan mailade jag med Joakim Larsson för att få reda på hur det är med produkter som sålts med hjälp av Millenium, och han berättade (något motvilligt, men det var hyggligt av honom att svara alls) om det ena efter det andra - som jag borde ha vetat om redan, om jag varit mer uppmärksam. Det finns Lisbeth Salander-tröjor och -koppar och det fanns alltså en amerikansk klädkollektion med Lisbeth-Salander-kläder (tyvärr formgivningen från den förfärliga amerikanske filmversionen). Och det finns rätt förskräckliga seriealbum. (Joakims egen kommentar är att pengar från DL-boken, och andra, antar jag) går till stiftelsen Expo. Det ges även pengar åt andra håll - för ett par år sedan råkade jag se att något event eller utställning i Botkyrka fick bidrag från "Moggliden". Den som visade mig det blev överraskad när han fick veta att Moggliden = Stiegs pengar, via hans bror och far.)

    Nu vill jag inte tömma min vredes skålar över Joakim, ansvaret för den här situationen ligger ytterst på Stieg själv, det var han som vägrade skriva testamente (jo, jag har kollat upp det också med berörda personer). Och det är inte i sig ett brott att tjäna pengar, och dessutom vet jag faktiskt inte vad Stieg själv hade tyckt om Salander-muggar - han hade humor. Seriealbumen däremot hade han säkert helst varit utan, liksom han förmodligen hade blivit sorgsen både över den amerikanska filmen, som svek hans böckers grundläggande budskap, och över den här boken.

    Någon skrev att man inte ska ta denna nya bok på för stort allvar, eftersom Stieg själv glatt deklarerade att han ville underhålla och blir rik. Och det stämmer, i och för sig. Jag minns hur han glad och sprallig stod en dag på Expo mitt i kretsen av alla och berättade hur han skulle ta alla stålarna (böckerna var inte färdigskrivna, än mindre antagna vid det tillfället) och flytta till Karibien, där han skulle umgås med eldiga karibiska kvinnor. Och Eva skulle förstås vara med!

    Men det är bara halva sanningen. Stieg brann också för idéer och konstruerade sina intriger i enlighet med dem. DL må vara en sockerkakssmet som glider ner överallt i alla formar (jag ber om ursäkt för min elakhet), men han är inte Stieg på något sätt eller vis. Han var bara - användbar. (Och nu får jag dåligt samvete, för man ska inte säga alla nakna sanningar, men idag gör jag ett undantag. Om det leder till något bra eller dåligt vet jag inte. Om DL råkar läsa det hoppas jag det inspirerar honom att växa, inte trycker ner honom i skorna som människa.)

    EFTER LITE NERLUGNINGSPAUS.
    Gula gardiner. Många gånger försökte jag byta ut mina gula gardiner i vardagsrummet (där jag jobbar) till något mer stilfullt, eftersom de inte är direkt vackra och skär sig mot den lite mer rödaktiga tonen i det gula huset mittemot. Naturfärgat, till exempel. Köpte naturfärgat.

    Men det gick inte. Rummet liksom dog. Jag kunde inte skriva utan gula gardiner! Precis som jag slutade måla när målarbordet hamnade i grovsoprummet. Gardinerna åkte upp igen.

    Sedan fick jag irit och blefarit i ögonen och blev ljuskänslig, och köpte mycket snygga mörkblå gardiner som höll den direkta solen ute. Mycket snyggt och vuxet, stod bra till korgar och snobbskrivbordet.

    Det gick hyfsat. Och nu, när blefariten (inflammation i vartenda hårstrå i ögonfransarna, syns inte och smittar inte men har alltså effekter) blommar igen, borde jag inte ändra något. Men jag satte upp de gula en gång till - och nu får man se vad som vinner, de arma ögonens behov av mörker eller inspirationens behov av de gula gardinerna. För de har redan visat sin halt. När jag skulle gå genom manuset igår lyckades jag prokrastinera genom att läsa en bok - hela boken! - större delen av dagen. Men när jag till sist, jämrande, slog på datorn, tog det bara ett par timmar att bli klar med jobbet, jag hamnade direkt i den där sköna balansen som man alltid längtar efter och flög genom alltsammans. Det måste vara gardinerna!

    "Om man VERKLIGEN behöver uttrycka sig konstnärligt, SPELAR DET INGEN ROLL om man måste sitta på dass eller på golvet för att göra det" har jag hört många gånger. Ha! Det gör det visst! Ska ni skapa något, bok eller bild eller något stickat eller sytt - skaffa, även om brutalitet krävs, rätt omgivning.

  • I hast

    Har just bearbetat ( i en våg av inspiration) och skickat iväg filmmanus nummer två till en mycket trevlig man. Det är märkligt - jag tror hjärnjobb drar väldigt många kalorier, för plötsligt kände jag ett oemotståndligt sug efter protein och måste jag ur i köket och koka lax (med cream cheese, grönsaker, curry och smör). Sedan tillbaka med matskålen till datorn. Det hela gick fortare än jag tänkt, så nu hinner jag till min överraskning ut i solen en sväng också. One srcipt to go i denna trio av helt olika historier berättade på olika sätt - men med samma känsla inför livet och människorna.

    På tal om mat har ännu ett kilo rykt, men jag väger fortfarande fem kilo mer än när jag var ung, och det är rätt bekvämt att vara smalare, jag känner mig som mitt forna jag, måste jag säga. Enda bekymret är att alla de där långbrallorna som jag skrev om för några år sedan, med uppgift om hur många kilo jag måste gå ner för att komma i var och en av dem, nu hänger löst och ledigt på mig. Vilket också är lite bekvämt att hasa omkring i, men jag måste faktiskt köpa nya.

    Snart fyller äldsta barnbarnet år, och jag hoppas varmt att jag får veta vad hon önskar sig, och får komma och fira henne. Det skulle bli första gången på alla åtta åren. Hon skulle bli glad, och jag skulle bli glad, och många spänningar släppa.

    Och för ögonblicket kommer jag inte på något mer.

  • En susning av förtjusning.

    Igår gick jag direkt från datorn till stora rotundan i Stadsbiblioteket för att följa min kommentators råd och leta rätt på ettan i Knausgårds kampserie, men den var utlånad. Skyndade istället hem och åt lite mat för att hinna till det enda som, skam till sägandes, lockade mig med Kulturfestivalen - dominobrickorna!

    En oändlig massa dominobrickor (ca 50 cm höga, såg jag sedan) skulle ställas upp i en enormt lång rad från Klara kyrka via Sergelstorg, in och ut i Kulturhuset, nerför Hamngatan, längs Regeringsgatan, ner i Kungsträdgården och vidare i olika bukter och språng, för att i sluttampen passera Operan och Gustav Adolfs torg och som grande finale hoppa ner i Strömmen.

    Så jag iväg per tunnelbana till Sergelstorg och ut i de upprymda människomassorna. Dominofolket hade inte hunnit börja putta på brickorna ännu. En sensationell sak var att brickornas väg inte alls var avspärrad, publiken stod alldeles intill de rätt blygsamma blocken och stirrade förväntansfullt på dem med kameror och mobiler i högsta hugg. Det var som på sjuttiotalet - vi får helt enkelt lita på folk! Ungdomar i turkos tröjor pilade fram och tillbaka och kollade avstånd och försökte mota bort de mest närgångna och de små barnen som ville känna på brickorna.

    Eftersom det verkade dröja följde jag raden av dessa små uppställda väntande dominobrickor förbi deras utflykt ner till torget, till dörren de där kom ut ur Kulturhuset igen, nedför Hamngatan, längs Regeringsgatan där jag stannade och väntade. Efter en rätt lång stund startade det, glädjetjuten från publiken kom närmare och så fällde de varann - toc, toc toc, mycket tystlåtet - men människor strålade, började följa efter vågrörelsen och springa ikapp.

    Jag drog med en ström som sprang direkt till Operan och försökte hitta en plats där man kunde genskjuta den. Där stod spända barn och en gråhårsman på huk stint stirrande på de tre brickor han tänkte punktmarkera med sin mobil och jag vet inte allt. Det här har tidigare gjorts i tretton städer och ingenstans har det fungerat helt och hållet, fick jag veta, man har alltid fått fuska lite och diskret putta på när det blivit stopp. Ännu en olidlig väntan. Gammal tradition, det här var vad de försökte med Ales stenar men det funkade inte, kläckte jag ur mig till ett ungt par som råkat hamna i närheten.

    Och så - wow! - hoppade vita block ut från andra våningen i Operan (åkte de hiss upp?), folk tjoade och tusen Instagrambilder togs. Vågrörelsen drog förbi oss, punktmarkeraren fick sina bilder och dominobrickorna fortsatte att falla längs bron, ner på Strömparterren och uppför en ställning innan de till massornas jubel trillade i vattnet nedanför Slottet.

    Vi har för lite lek och gamman här i landet, blev min slutsats av den allmänna glädjen. Vi behöver en skojfestival en gång i månaden, minst! Tjo, tjim och fånigheter är uppenbarligen av nöden här. Vi måste få larva oss och skratta åt enkla saker!

    Folk rörde sig motvilligt åt olika håll, och jag började i lugn och ro följa de fallna brickorna bakåt, mot Blasieholmen, in på en gård med en bar. Där mötte jag en filmande karl som kom från andra hållet och pustade: "Fortsätter de?". De fallna brickorna bakåt gick tvärs genom Musikaliska akademin, där en glad kille stod vid huvudingången och delade ut musikaliska (ni förstår vad jag menar!) broschyrer till åskådarna. Det här hade gjorts med humor och bildning. Stannade ett tag i Berzelii park där folk slöade på gräsmattan i solen, passerade en ensam agitator på Norrmalmstorg (hon stod framför en svensk och en israelisk flagga och berättade att Charles Darwin mött Jesus, förstår inte riktigt vad det gick ut på), stannade i begrundan framför f d biografen Röda Kvarn, korsade Stureplan och gick in på Hedengrens bokhandel.

    Där letade jag efter Knausgård i pocket. Första delen fanns inte. Del 2 fanns, och när man öppnade den stod det "Del III". I del 6 stod det "Del VIII". Krånglig kille.

    Gick ner och tittade efter engelskspråkiga böcker om det mänskliga språkets uppkomst, hittade ingen (annars finns ALLT), men Karin Bojs´ bok om hennes europeiska familj under de senaste 54000 åren (bra titel!) stod där och lyste. Så den köpte jag. Och beställde Sara Paretskys nyutkomna. Strosade till sist uppför Kungsgatan mot tunnelbanan.

    Roligt med en lång dag ute! tänkte jag. I sol och folkfest!

    Men det är något konstigt med tiden. Lång dag? När jag kom in i min lya, visade det sig att det bara gått två timmar och en kvart sedan jag åkte därifrån. Hur i hela friden gick det till?

  • Även Karin

    Intressant - de senaste åren har DN:s f d vetenskapsjournalist, Karin Bojs grunnat i samma vida släktskapsbanor som jag och givetvis - eftersom det inte finns någon annan vettig slutsats - kommit fram till att det inte finns några "rena raser" (det finns inga raser alls, punkt, skulle jag vilja säga), utan att vi alla är en mix.

    För att förtydliga (nu enligt mig): Det är inte någon grundläggande skillnad mellan fräknar och brun hud. Och vill man försöka se folk grupperade i "raser", kan man lika gärna dra gränserna någon helt annanstans än där det är vanligast - vid rött hår, till exempel. Eller blodgrupper. Eller vad tusan som helst.

    Nu skulle jag väldigt gärna vilja dna-testa mig själv.

  • Blandat (sorry, har tappat rubriksättarstinget)

    En absolut höjdpunkt på scenen på Sergelstorg igår var förstås den månghövdade uppläsningen ur Knausgård kampskrifter. (Karl Ove "det finns något vackert i nazism!" Knausgård). Detta avsnitt ur hans internationellt erkända mästerverk handlade om hur det är att spara ihop till en bajskorv genom att inte gå på toa, och hur det känns att sedan gå på toa, hur ont det gör och hur skönt det också kan vara, och hur man kan hjälpa till med ett finger och hur DET känns och inte riktigt kan tvättas rent.

    Jag förstår inte hur jag frivilligt har kunnat missa detta. Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte fascinerad av att tänja just dessa gränser (bokstavligen, tydligen)? Varför ger det mig inga nya insikter, varför ser jag inget ljus i denna tunnel, inget djup som driver mig att utforska? Varför ser jag inget essentiellt i detta lilla vardagliga som sedan blev stort och skavande?

    IMORSE gick jag - bokstavligen promenerade - genom ett av mina manus, igen. Det är ju inte jag som ska säga dessa repliker och första gången jag gör det låter det för jäkla illa, men jag framhärdar eftersom jag vill se vilka möjligheter det kan finnas, vad jag har hoppat över, vad som behöver tillkomma, och inte minst vad som händer MELLAN dem. Både replikerna och personerna. Jag vill täcka baslinjen, så att säga, ha en grundidé att ta fram när och om det behövs. Det är mycket man kan göra med pauser, till exempel.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.