Search blogs.se

  • Rör det på sig?

    Har man sett på sjutton. En amerikansk scoutledare vill äntligen plocka bort diskrimineringen mot homosexuella i scoutrörelsen.

  • Vad tjänar vem på påhopp på Ayan Hirsi Ali?

    Läs gärna den här artikeln om Ayan Hirsi Ali, skriven av Shora Esmailian, i Expressen.

    Debatt om de här sakerna är inte bara välkommen, den är nödvändig. Men det här var något av det mest inställsamma jag läst. Esmailian vill framställa Hirsi Ali som en sorts onkel Tom, om jag förstår saken rätt, som en person som inte kan ha egna åsikter om den religion hon vuxit upp i, utan som, om hon kritiserar islam, naturligtvis bara går "det vita västs", kristendomens och judendomens ärenden.

    Det är i sig respektlöst. Men lika viktigt: Att bara på ett raljant sätt återge vad någon sagt eller skrivit, utgör inte ett resonemang. Esmailian kommenterar aldrig varför Hirsi Ali tycker att islam på alltför många håll är antifeministisk (det är inte precis få muslimska kvinnor som håller med henne), eller åsikten - också den delad av många - att islam förlorat den respekt för kunskap och vetenskap som religionen en gång hade, och att det kan bero på att de muslimska länderna inte genomgått en upplysningstid.

    Dessutom har Esmailian helt fel i att kristendomen, eller i alla fall de kristna länderna, inte gjort upp med bokstavstroendet på Bibeln som samhällets ledstjärna. Det är just vad som har hänt, Bibeln är inte längre norm för Västerlandets lagstiftning.

    Jag blir mycket tveksam inför sådana här artiklar. Vad är egentligen syftet?

  • Kasta loss /Uppdaterat

    Ebba Witt-Brattström har kastat loss och skriver precis vad hon tänker och vad hennes erfarenhet visat henne. Hon är trött på manövrerandet i kulturskriveriet för att komma in i the loop och nå toppen, särskilt i den manliga hierarkin, taktiken och markörerna, trött på strider och konkurrens överhuvudtaget, säger hon i en intervju. (Konkurrens även i feministkretsar). Nu vill hon samarbeta.

    Vilket får mig att tänka på den danska serien Borgen (2010-13). En kvinnlig expolitiker sa till mig förra året att Borgen skildrar politikerverkligheten rätt bra, så jag köpte första säsongen, och nu har jag köpt även tvåan och lyckats se hälften av trean (två skivor i boxen vägrade fungera). Det som slår mig så här efteråt är hur hela handlingen, hela den världen, är strikt skräddarsydd på hur mäns värld är organiserad och hur dynamiken bygger just på konkurrens, strid och köpslagan - trots att två av huvudrollerna, inklusive en statsminister, är kvinnor. Förrädiskt nog är just de skildrade som individer, medan de andra kvinnorna högst upp - man märker det efter ett tag - är stereotyper, en av dem mest där som någon att riktigt tycka illa om. Först när statsministern står inför Folketinget, riksdagen, och man ser alla kvinnorna framför henne, slår de en hur otroligt kvinnofattig hennes närmaste krets egentligen är.

    Jag gillar EWB's frankhet. Jag är också innerligt trött på det ständiga svansandet som kvinnor måste utföra för att inte stöta sig med egocentriska, lättkränkta och kontrollerande män. Framgångsrika krönikörer som Linda Skugge, och hon är verkligen inte ensam, har medvetet eller omedvetet betalat för sin plats genom att nästan helt och hållet angripa kvinnor. Jag kan ju inte gå in på EWB's personliga liv, som jag givetvis inte vet ett skvatt om, men det var en enorm överraskning för mig när hon gifte sig med den extrema kulturmannen Horace Engdahl, vars storhet jag aldrig fattat, men vars manschauvinism alltid varit tydlig. Det retade verkligen gallfeber på mig när jag såg begåvade, utövande kulturkvinnor i min närhet drapera sig runt karlskrället (liksom runt Lars Norén) och bara beundra. "Jag begrep inte att man kunde resonera intellektuellt med en kvinna innan jag mötte Ebba", har Engdahl sagt. Läs det en gång till och undra över hur en människa med den inställningen kunnat bli ständig sekreterare i Svenska Akademien.

    Så heja, Ebba, och nu frågar man sig hur Kulturmännen tänker hämnas, eller om de tänker tiga ihjäl henne. Snart kommer väl någon idiot och kallar henne "fru Witt-Brattström" i någon raljerande artikel.

    Uppdaterat/ Här ett svar i DN.

  • På synnerligen förekommen anledning - jag har aldrig varit folkpartist/ Lite uppdat.

    Jag var tvungen att rusa när jag skrivit mitt inlägg, så här kommer en fylligare variant.

    Inte för att jag har något emot demokrati och folks rätt att välja parti, det är inte det. Men för mer än ett år sedan skrev min son Ulf ett inlägg i Liberal Debatt där han anser att MP har liberala rötter och har samlat många liberaler, besvikna på FP, hos sig.

    Jag vet inte hur det är med den saken, det kanske är helt sant, och det var på många sätt en väldigt intelligent och välformulerad artikel. Men själva introt, som säger att Ulf själv kommer från en liberal miljö som så småningom vände sig från FP på grund av deras inställning i kärnkraftsfrågan, är faktiskt helt fel.

    I vårt hem var miljöfrågor rykande heta redan när han var sju-åtta år, hans mamma skrev artiklar och deltog i förberedelser för miljökonferensen i Stockholm 1972, skrev artiklar och demonstrerade och lobbade i riksdagen, och vi tog barnen till Barsebäcksmarscher i bussar och en gammal Ford Transit, och till miljöläger på Ven. Miljö- och antikärnkraftsfolk var de han träffade hemma. Från flera partier.

    Folkpartiet fanns inte på agendan överhuvudtaget, utom hos min mor under en period. (Hon var som ung annars brinnande socialdemokrat.) Jag förstår inte var Ulf har fått det här ifrån. Till råga på allt var min partner Björn trotskist. Varken jag eller mina barn tog hans åsikter till oss, jag har alltid varit ärkedemokrat med respekt för individen, men från ungefär 1972 och framåt bodde vi alltså ihop med någon som definitivt inte ledde tankarna till FP.

    Jag är mycket stolt över min smarta son, förutom att jag älskar honom, men nu i efterhand har jag sett att den här artikeln väckte en del debatt inom MP, t ex på Birger Schlaugs blogg, där det stundom hänvisas till Uffes liberala barndom och hans minnen av den. Och eftersom jag skriver i egen rätt bland annat om politiska ting, vill jag ju gärna ha tolkningsföreträde till mitt eget liv och mina egna åsikter. Alltså detta svar nu mer än ett år senare.

    Liberal i en synnerligen vid bemärkelse - möjligen. Jag satt framför teven med barnen och pratade om vad de såg och hörde, vad som kunde stämma och vad som kanske betydde något annat, och lite kringkunskap, för att inviga dem i kritiskt tänkande. (Lyckligtvis för oss alla tre tyckte de att det var spännande och roligt.) Men något som kunnat inspirera åtta-nioåringen att i framtiden sluta sig specifikt till FP? Inte. FP har aldrig fått min röst, och ett helt fritt näringsliv är jag inte med på. Sonen visade sig också tro att jag varit centerpartist, vilket inte heller stämmer.

    Så här har vi något som då och så händer oss skrivande människor - vi gör inte research när vi har för oss att vi VET. Det händer alla, och det är inte precis någon stor sak.

    Mina barn växte upp i en miljö som, om något, ledde ganska rakt just till MP. Själv föll jag aldrig ner i extremvänstern, men en miljö-feminist åt vänster är jag. Så det är en stor del av deras ursprung.

  • Till alla som...

    ... fyllt femtio och mer eller mindre håglöst tittar sig i spegeln och tänker att "Jaha, nu är man medelålders, det var sjutton vad det gick fort", vill jag ge lite uppmuntran.

    När jag var i tjugoårsåldern var det en upptäckternas tid för mig, som väl för de flesta. Man grunnade, läste, sökte, pratade, och fick reda på mer och mer och förstod mer och mer. Det var otroligt spännande. Världen var enorm, och man letade inåt och utåt, i psykologi och politik, i film och konst, i debatter. Och man engagerade sig.

    Och nu i den här åldern, helt oväntat och till min enorma förvåning, kommer en ny sådan våg, det är bara det att man nu är mycket mer informerad, vuxnare, mognare, och har större överblick. Så man letar igen i debatter, konst, film, politik, och fler och fler bitar faller på plats. Och man blir engagerad.

    Så cheer up, ni femtio-någonting - det finns en massa äventyr framför er!

  • Romson - har medievärlden fått fnatt?

    Det var ett tag sedan en politikerkvinna löpte gatlopp på riktigt i medierna, en gammal tradition annars, men nu har man huggit tänderna i MP:s Åsa Romson. Björn Wiman på DN anser att hon behöver en historielektion, Ann-Charlotte Marteus på Expressen (som har fått någon sorts ilskekollaps på senaste tiden och nu vred till Romsons uttalande)undrar provokativt hur nazistiskt MP är, det är överhuvudtaget stor katastrof och svarta rubriker och statsvetare tillfrågas om hur hon någonsin ska överleva detta.

    Det hon har gjort är alltså att dra paralleller mellan döda båtflyktingars kroppar på botten av Medelhavet och Auschwitz (ett i grunden polskt namn som hon tydligen uttalade fel på tyska), samt att kalla romer zigenare.

    Men kom igen. Parallellen med Auschwitz var rätt långt ifrån riktig, men jag tror inte någon på allvar tror att hon menade det bokstavligt, eller att hon inte känner till Förintelsens historia (hon har dessutom besökt lägret). En vanlig artikel för att påpeka misstaget borde alltså räcka. Vad beträffar att kalla romer zigenare är det förstås inte heller godtagbart, nu när vi helt riktigt kommit överens om att skippa det ordet, men det kom förmodligen i stundens hetta. Även där borde en mindre artikel räcka.

    Att blåsa upp det här till kris och katastrof är fånigt. Mediefolket, som jag är övertygad om inte är hälften så upprörda som de låtsas, har blodvittring och grunnar väl nu på om de kan pigga upp sina liv med att få henne att AVGÅ.

    Lägg ner. Och Romson, ta det lugnt. Det bästa man kan göra i det läget är att säga sina ursäkter, lära av händelsen, och framför allt inte ta åt sig.

  • Nytt snabbinhopp

    Hastade iväg till OdenLab och matade in bilder för kopiering. Några av dem som jag lagt i svartvitt dök upp i färg, måste fråga, men tydligen löser maskinen det själv. Betalade och hastade vidare till biblioteket i närheten. Upptäckte efter en halvtimme att jag glömt USB-minnet (som innehåller mängder av manus och 314 bilder) i labbmaskinen och skyndade tillbaka, och snäll kund hade lämnat minnet vid disken.

    Fick bilderna. De hade vita kanter, jag måste ha tryckt på fel knapp i maskinen. Övervägde att strunta i det. Påminde mig om min egen klagan över att folk inte går den extra 1,6 kilometern för att verkligen göra något bra, och lånade skärmaskinen. Har inte använt en sådan sedan fotoskolan. Tänkte att nu jäklar kan jag inte fråga igen, provade mig försiktigt fram och lärde mig "sömsmånen". Och sitter nu här på biblioteket igen för att leta upp en adress.

    Jag är i Vasastan, och upptäcker när jag traskar in bland kvarteren norrut, vid änden av Surbrunnsgatan, att jag känner mig hemma här. På riktigt. Det var i andra änden av den gatan som ungarna och jag bodde när de var små. Jag har känt mig hemma i Rickeby också och trivs i min nuvarande lägenhet, och i ett tidigare skede brukade en son titta in i den och sa nästan varje gång: Det är så mysigt här!

    Men. Det är på Surbrunnsgatan allting blir riktigt verkligt. Inte på ett nostalgiskt vis, utan bara - verkligt. Kanske hänger det ihop med att det var då man hade småbarn, hoppades och längtade och levde och sparade en massa pengar för att kunna köpa ett hus till dem, borta från avgaserna. Och ett hus blev det.

    Om jag skulle flytta en gång till, skulle det nog vara till ett hus på Surbrunnsgatan, inte det gamla utan närmare biblioteket. Inte av sentimentala skäl, utan för att det känns - ja - verkligt. I nuet. Som de vi är nu.

  • Snabbinhopp

    De senaste dagarna har jag jobbat häcken av mig för att slutligen välja ut bilder, bestämma format och lägga dem i någon sorts bra ordning, med nummer. (Glömde äta, SPRANG mellan köket och datorn). Man vill ju inte lägga en hej hopp-rolig bild precis efter en av nazister, till exempel. Sedan hjälpte Supergrannen mig att lägga dem på CD-skivor - min CD-lucka vägrade öppna sig - och öppnade en i ett bildprogram. Som inte brydde sig om min fina ordning alls. Snygga bilder mot svart bakgrund, men vissa hade hamnat på helt fel ställe. Nå, de låg rätt på skivorna i alla fall.

    Jag hade gett mig fan på att de skulle iväg till förlag igår, och hann. Kombinerade med långpromenad och agerade bud. Och fick sedan en ordentlig bekräftelse per mail. Det kommer att ta tid att få svar, men så är det alltid. Så för ögonblicket glömmer jag hela det projektet, glad att jag äntligen gick i mål vad förberedelser beträffar, och kastar mig över nästa projekt.

    För övrigt är det lite skillnad att traska gatan fram när man är 7 kilo lättare. Tänk er att slippa bära 7 mjölkpaket! Supergrannen oroar sig för att jag ska ha en allvarlig sjukdom, men att sluta äta tonvis med glass och choklad kan inte ha någon annan effekt. Jag tröstade honom med att jag gick ner åtta kilo när Rosenbad kom ut, utan hemska sjukdomar.

    Tillbringade Valborg och första maj med att gå omkring, pratade med rolig 87-årig kvinna på Norra Bantorget och blev rörd över sossemarschen - inte för vad den är nu, utan för allt den betydde i början när folk svalt, slogs ner och hoppades. Och oroar mig för vad som sker i pressen, just nu en vass backlash mot feminism och en plötslig våg av vulgär-socialism, som inget sett och inget lärt, i Aftonbladet.

  • Trevlig Valborg /PS

    Trevlig Valborg önskas alla - kallt är det, men solen tittade faktiskt fram i morse! Själv har jag bara två ylletröjor på mig. (På tal om ylletröjor, så tycks både ordet och företeelsen "yllebyxa" ha försvunnit, enligt yngre person som jag frågade igår. Är det kallt och man har kjol, drar man på sig ett par tights ovanpå strumpbyxorna. Dvs en kalasbyxa?)

    Jag har haft så många bakslag det senaste året, att jag blev alldeles till mig när den trasslande fjärrkontrollen, som ett tag tjänstgjorde bara om man klippte till batterierna först, faktiskt fungerade efter batteribyte! Otroligt. Någonting som gick att fixa! Enligt reglerna!

    Förra året blev Roland Sterner arg på mig. Det blev han rätt i. Jag har aldrig under alla år hört honom bli arg, men det var precis den spark i baken jag behövde. Han ansåg att jag inte fick ändan ur vagnen och gjorde det toppjobb jag borde, och det skakade om mig. Jag vaknade till, rejält, och det var efter det jag spelade in kortfilmen med Karin och började lägga upp förnuftiga planer.

    Men nu får filmandet vänta några dagar till medan jag grejar med fotona (på ett sätt som också skulle kunna väcka Rolands gillande, om han såg det). Jag tänker skicka de absolut bästa, som sträcker sig från 1955 till nu och kan ordnas i någon slags flöde, till ett speciellt förlag, som en kunnig person på Akademibokhandeln tipsade mig om. ("Men vänta inte nu", lade han till strängt, "ring dem på måndag!" Jag har ringt dem). Men sorterandet är ett litet helsicke. För man kan väl inte bara hälla ett ton foton, även om vartenda ett skulle vara en fullträff, över någon som sett och ser tusentals bilder? Hur presenterar jag dem?

    Först gällde det att välja urvalet, sedan gjorde jag vart och ett tekniskt snyggt och beskar om det underströk innehåller bättre, bara det krävde massor av experiment. Ofta gick jag tillbaka till ursprungsbilden igen. Och vilka ska vara svartvita, och vilka i färg? Det här är en helt uppslukande verksamhet, ungefär som det var att ljudsätta film. Man kan försvinna för evigt. Samtidigt påminde allting om det som jag var med om vid de olika tillfällena.

    Så gjorde jag en mapp med förlagets namn för att skapa ordning. Den blev snabbt full och inte så organiserat. Då tillkom en mapp med rubriken FÖRLAGET, I ORDNING. Den kapsejsade också. Nästa mapp hade det desperata namnet FÖRLAGET, BERGIS BOMBIS. När den fortfarande inte kunde bestämma sig helt och hållet tillkom mappen PANG.

    Då började jag äntligen se ljuset i tunneln. Nu är jag inne på PANG 2. Den sista mappen. Efter helgen åker CD-skivan iväg. Då finns också några få foton med som bara finns kvar på kontaktkarta, men kan lyftas därifrån.

    Och i veckan kommer A tillbaka och förväntar sig att få något spännande att läsa.

    Så - glad Valborgsmässoafton!

    Senare: Och nu sitter jag på Stadsbiblioteket, där en kör just sjungit Vintern ra, Sköna maj välkommen, med mera, medan den glada publiken fotograferar och solen lyser in.

  • Varför?

    Fullständigt absurt.

    Hur blev det så här? Varför är polisen och åklagarna så totalt handlingsförlamade? Är de rädda? Saknar de det som chefen Dan Eliasson vill se hos allmänheten - civilkurage - likaväl som yrkeskurage? Finns det en hemlig policy?

    Det här är rättsröta och skandal. Dags för förintande filmer, böcker och demonstrationer. Någon som gissar att det blir svårt att få demonstrationstillstånd?

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.