Search blogs.se

  • Dagens

    Så förblev Skottland brittiskt... antalet nejröster är större än förhandrapporter visade, kanske för att det bland jasägarna (ja till separation) fanns x antal våldsamma fanatiker som bråkade med nejsägare så att de inte vågade tala om hur de tänkte rösta.

    Och så har filmen om kvinnliga sexturister i Afrika väckt ilska på grund av sin rasism. Svarta män framställs schablonmässigt som sexobjekt/sexatleter, sa Josette Bushell Mingo i TV igår. Nu har jag bara sett en del av filmen (den verkade mycket riktigt klichéartad och trist), så det KAN ju hända att resten av den är totalt annorlunda än den glimt jag fick, men såvitt jag kunde se var den framför allt sexistisk mot kvinnor. De framställdes som löjliga, feta och halvgamla, och fet och halvgammal och dessutom tänd på sex är ju det mest föraktliga en kvinna kan vara, enligt dagens och den mest ytliga tabloidvärldens normer.

    Att låta kvinnor ta smällen för den kolonialism/rasism/ekonomisk exploatering som huvudsakligen män står för är inte ovanligt, jämför begreppet "borgarkärringar" med - ja, det finns alltså inget motsvarande ord för deras män som är de huvudsakliga förövarna. Man kunde se det i filmen Bröllopsfotografen (finns en recension i denna blogg) där den onde kapitalistens FRU fick på nöten, inte han. Därmed ursäktar jag inte exploaterande kvinnor, de finns också, men det är lite fegt att hoppa på just dem i första hand.

    Filmen gav på mig intrycket att vara gjord av någon som föraktar både svarta män och halvgamla feta kåta kvinnor, men ändå i hemlighet har dem som guilty pleasure och därför gärna filmar ormgropar med feta kvinns och nakna svarta unga män. (Med reservation för, som sagt, att resten av filmen kanske var helt annorlunda än den del jag såg.)

    Det blir lätt onyanserat och ytligt om man börjar angripa rasism på ett knee jerk reaction-vis. (Nu KAN förstås Josette mycket väl ha yttrat sig om sexismen också men fått den delen av sin kommentar bortklippt, sådant händer.) Det är marigt nog att få ordning på de fördomar som finns, förenklar man blir det snart kontraproduktivt.

  • I kameran.

    I min filmkamera var det tommare än jag planerat, och jag skulle träffa Roland (fd filmfotograf, fd filmlärare på DI mm) halv nio på morgonen, så häromkvällen gick jag dyster till mods ut på stan med denna klunsiga utdaterade videokamera. Jag vill inte slösa med Rolands tid och jag tyckte inte jag hade tillräckligt att visa honom för att prata om. Nu vet alla som har en susning om film att det där med att gå ut och "bara filma" brukar sluta med amatörmässiga, urtråkiga tagningar som dessutom hoppar och skakar, men jag hade inget val. Jag måste göra någonting, annars fick jag ringa återbud.

    Med ett litet svart moln över huvudet begav jag mig alltså inåt stan, med en vag tanke att filma en poetisk sekvens som ingår i manus 1 och ska tas från en buss. Men det verkade inte kul. Jag traskade neråt Stureplan istället, med ännu en vag tanke att filma folk på kafeerna - i bästa fall intressanta ansikten, och intressant ljus. Så jag filmade dem från andra sidan gatan. Tja. Hittade en bänk och satte mig, det blev stadigare. OK, en del bilder, men det var ju inte precis någon film.

    Fortsatte in på Biblioteksgatan och filmade den sorgliga synen av salig bio Röda Kvarn som nu blivit klädbutik. Filmade Norrmalmstorg bara för att jag har ett foto som föreställar spårvagnar där på femtiotalet, kul att jämföra. Tog en bit i svartvitt av folk som vinkade efter en taxi för att se hur det blev.

    Fick en ny vag tanke, att strosa längs kaféerna som ligger på rad i Kungsträdgården, en sorts åkning alltså. Gick dit och tog en snutt av det. Ointressant. Kom på att jag kunde vrida kameran rakt mot uteserveringarna istället, och nu började det plötsligt hända saker. (Varning - nu blir det filmnördigt!)

    Kaféet gled förbi, och nu var jag inne i en film. Fick syn på gatan bakom och filmade den, och där gick genom försynens skickelse två personer, som nu blev spännande gestalter som den som gick i Kungsan (kameran blev ju subjektiv) tittade misstänksamt på. Nu ville den traskande, troligen jagade huvudpersonen i filmen kolla nästa kafé - jag svängde kameran, OK, inga skurkar där - svängde mot gatan igen, de gående var nu halvt försvunna bakom växtligheten. Gick vidare, panorerade mot kaféet, och där rakt i bilden stod en transportgrunka på hjul, och en svartklädd kypare kom just ut ur kaféet, traskade tvärs över bilden, släppte ett föremål i trillan och försvann igen. (En bomb? Stöldgods? Svarta pengar?)

    Kameran/hp blev nu ännu mer misstänsam och tittade bakåt, in mot kafeet medan hen fortsatte gå, och där satt två män på en soffa och tittade rakt på hen. Skumt! Jag/kameran/hp stannade precis framför trillan och började nu panorera ett halvt varv åt andra hållet, mot fontänen - och stannade på något som hände: En liten flicka slog sin pappa med en rosa ballong. Det ingick visserligen inte riktigt i mitt thrillerkoncept, men det slog mig rakt i magen att så här måste man sluta en sådan här åkning - med något intressant i bild.

    Jag kände mig plötsligt salig. Jag hade precis gjort en komplicerad filmsekvens i tre dimensioner, eller skulle ha gjort, om jag haft skådespelare med hörsnäckor i öronen för att kunna dyka upp i rätt ögonblick, en riktig kamera, räls, fotograf, skärpehållare och regiassistent. Men nu hade genom ren tur två promenerande människor, kafégäster som lämpligt nog tittade rakt in i kameran och en biffig kypare i svart helt ovetande spelat sina roller exakt i rätt sekund.

    Jag gick vidare till schackspelarna vid jätteschacket. Det är inte spännande i sig, men schackspelarna var det - de såg intressanta och personliga ut, bara män, östeuropeer skulle jag tro. Jag brann av längtan efter att filma dem men vågade först inte utan stod i flera minuter i iakttog dem innan jag till slut höjde kameran (klättra uppför Isidoros). Och nu hände något förbluffande. Inte en enda av dem reagerade. De såg mig stå där på fyra meters håll med kameran riktad mot dem, men ingen gjorde sig till, vinkade, skällde hotfullt, eller slutade spela eller prata med sina kompisar, ingenting. Jag stod i lugn och ro och filmade de pratande och skrattande kompisgänget, spelarna själva, deras väderbitna ansikten, deras schackdragdrag, panorerade i hopp om att hitta dem igen. Bytte vinkel. Nu hade jag vittspelaren i helbild i fonden, han stod bredbent med en cigg i näven och såg farlig ut. Närbild, tänkte jag och klippte in en närbild på hans ansikte. ("Ja!" sa Roland morgonen efter när den kom, han hade suttit och väntat på den där närbilden.)

    Jag gick och fortfarande sa ingen av dem något eller gav mig en enda blick. Fantastiskt. Nu hade jag två sekvenser!

    Plåtade mer här och var, bland annat huset på Drottninggatan där Roland och jag möttes en gång i tiden, han filmade Kay Pollaks "Älska mig" och jag var med några veckor för att besätta en roll och planeringen ägde rum i detta hus.

    Morgonen efter filmade jag lite till hemma, hann inte äta frukost, slängde mig i en taxi för miljoners miljoner för att inte komma för sent, landade på Valhallavägen fem i halv - men Roland var före mig och hade förberett allt. Jag vad tusen gånger om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, men den struntade han i, och vi såg en rad olika saker och hade en intensiv diskussion. Jag älskar att prata film med honom, därför att han inte bara är tekniker vilket är speciellt nog, utan kunnig som få, en av hans stora sorger som filmlärare var att få av eleverna som kom in (utom filmvetarna) visste något om film och filmhistoria. "Gammal film" var för dem Star Wars!

    Blev bjuden på lunch av kompisen Sylvia och hade långsamtal på kvällen och fick två extra minuter i kameran - och kände mig, för första gången på ett tag, nöjd med min dag.

  • Valet

    Det som är uppmuntrande med valet är att de unga förstagångsväljarna struntade i SD och brydde sig om mer människovänliga alternativ. De misstrodde också S, vilket jag tar som en fingervisning om att S inte tjänar på att vattna ur sin grundläggande ideologi som de gjort under så många år nu. Från att ha varit ett ett parti som starkt gått in för social rättvisa och solidaritet - tyvärr stundom med slagsida åt betonghäckeri - har de blivit bleka marknadsliberaler med svaga ekon av idealism. Minns era rötter!

    Något liknande ville jag säga till MP. Minns era rötter. Säg nej till religiösa friskolor, till exempel, och kompromissa inte med kärnkraften. På det stora hela tror jag inte riktigt det går att hänga marknadsfantasterna i det rep man köpt av dem.

    Men som sagt - ungdomarna ger mig hopp!

  • Dröm

    Den sista drömmen jag hade innan jag vaknade var glasklar och Stieg var i den.

    Jag gick längs en smal väg. Ingen annan fanns där, det var ingen trafik, inga hus, och han kom cyklande mot mig i jeans eller manchesterbyxor och blågrå tröja med skjortan stickande upp ur halslinningen. Jag hejade på honom och väntade att han skulle cykla vidare, men han stannade och kom upp på min vänstra sida och ledde cykeln. Det var bara vi två och jag märkte att det låg ett tunt lager snö på vägen. Just där han skulle gå fanns det svaga spår av blod och kanske uppkastningar i snön och jag var rädd att han skulle kliva i det, men han verkade inte bry sig om det. Och jag undrade för mig själv varför jag inte sett honom på så väldigt länge men så kom jag ihåg att han ju varit ute och rest, en lång resa, och var glad att han kommit tillbaka nu.

    Och vi växlade ett par ord, han var ovanligt lugn och lågmäld och sa av någon anledning att han var glad att jag mådde bättre nu (det gjorde mig förvånad, vi har väl aldrig pratat krämpor?), och så var han plötsligt framför mig - kanske skulle han cykla iväg igen - och jag lade armarna om honom och kramade honom länge. Det var så skönt att ha honom där igen, jag var så glad.

    Och så vaknade jag i mitt kalla sovrum.

  • Egeiska nätter. Del 4.

    Jo, jag klättrade upp på berget den ruffa vägen till sist, det gick ju inte att motstå. Efter ha pratat förstånd med mig själv i flera minuter och mints Supergrannens energiska varningar mot superfarliga fästingar, tog jag mig uppför över sönderbrutet berg och fickor av gult gräs, rev mig på de osynliga taggbuskarna och rundade torra små barrträd. Solen sken, himlen välvde sig blå, långt under mig fanns havet och på andra sidan dalen den högre gröna bergkammen.

    Det är något med den här sortens natur som tycks sitta i generna, man känner sig hemma och belåten, det var likadant i Tunisien och på Gotland där det finns savannliknande natur överallt, och likadant för författaren Lasse Berg när han kom till Namibia och generna plötsligt hoppade till och han fick en berusande känsla av att vara där han var gjord för att vara. Det är där i trakterna urfolket finns, khoi-san, som har den rikaste uppsättningen gener i världen.

    Jag traskade alltså lyckligt omkring där uppe och kände mig fri och hemmastadd, innan jag tog mig neråt igen och försökte undvika fler taggbuskar och långa sektioner rostig taggtråd som ringlade sig mellan sten och gräs här och var intill det fallfärdiga staketet mot vattenhuset. Varning alltså till alla andra som klättrar uppför samma berg i längtan efter frihets- och hemmakänsla.

    I poolen badade mest barnen, men vuxna svalkade sig också då och då, och något av det raraste jag såg där var det unga tatuerade paret som väntade barn. De var starka, lugna, snälla, no nonsense och vältränade, och det föll inte Vicky in att ge dem något annat än ett bra rum med stor altan. Nu satt hon i trappan i den grunda änden och läste en bok, medan han - en stor, stark ung man med pojkansikte - hukade sig ner på enmetersnivån och tog små fåniga pingvinskutt mot henne för att charma henne från boken. Det lyckades, hon brast i skratt och föll honom om halsen i vattnet.

    Så var det det danska paret som spelade sig genom semestern, hon en fyllig självsäker dam i bikini och han i shorts, de spelade tärning med lädermuggar och löste korsord. Och skånskan med iransk man som jag mötte redan på planet och som berättade för mig hur han, en agronom, inte kunde få ett jobb och trots ännu fler studier ändå inte fick fler jobbchanser och nu beslutat sadla om och bli busschaufför. Och den äldre kvinnan som hyrt en moppe och tagit sig runt ön, och många fler.

    Tjejen och jag var båda där för att stressa av, men gjorde det helt olika. Hon stod i ständig kontakt med pojkvännen och tjejkompisarna via telefonen, inledde dagen med löpning, rusher uppför mördarbacken och stretch, och låg sedan sju timmar i solen på stranden och lyssnade på podcast.

    Och nätterna.

    En kväll gick Tjejen och jag ned på stranden i mörkret. Månen sken över havet och det enda som syntes var skuggorna av solstolarna och enstaka blå skimmer fån andra nattvandrares mobiler.

    En annan kväll satt jag ensam uppe på takterrassen under den vida svarta himlen. Vid andra bord satt några få andra gäster, Stratos spelade grekisk musik på låg volym inne i baren, det var skönt och fint och vemodigt och jag tittade på de två tomma stolarna mittemot mig och tänkte på alla jag längtade efter, levande och döda, alla jag hade velat var där men som inte var det. Och så ändrades med ens filmen från vemod till Fawlty Towers, när gamla pappa hotell kom släntrande över gräsmattan med en stege för att säkra stora parasollen med ett rep, och hans fru gav honom högljudda goda råd tvärs över terrassen. Life - you have to love it!

    Och strax efter hördes en trafikstockning nere på gatan och alla reste sig och tittade ner, och där kom inte en taxi fram därför att någon försökte fickparkera, och när den till slut kom fram hoppade Tjejen ut och kom upp till terrassen, och vi satt där och pratade och drack vin i stillheten.

    Sista kvällen hörde vi åska och såg blixtar ljunga på andra sidan bergskammen bortom Plomari, men den nådde inte oss.

    Och till min enorma förvåning kom vi till flygplatsen morgonen efter och flyget tog sig till Stockholm, och jag hittade ut från Arlanda och stod plötsligt på S:t Eriksplan, och traskade hem med min lilla väska och tittade in i badrummet för att se hur växterna mådde, och klev rakt in i ett katastrofområde.

    Vatten hade droppat från kranen under hela veckan och fyllde nu hela badkaret precis upp till brädden utan att rinna över, och fyra krukväxter hade krukorna helt dränkta medan delar av själva växterna nådde över vattenytan och kippade efter ljus, luft och normala omständigheter. Det var bara att börja röja.

    Jag tror inte de klarar sig, en fick slängas och två av tre vissnar nu långsamt på sina normala platser. Men basilikan hade bott hos Supergrannen och blivit ompysslad, och jag hade äntligen fått en semestervecka utan tankar på film, teater och livet.

  • Idag för femtio år sedan

    föddes mina barn. (Eller vad då, föddes? Jag födde dem!) De vet allt om hur vattnet gick, hur jag fick kränga på mig min ena mammaklänning som egentligen låg i tvätten (den var rosa), hur spända och förväntansfulla vi var, hur KG körde oss till Allmänna BB i Lill-Jansskogen, hur in i helvete ont det gjorde, hur saliga och lyckliga vi blev, hur jag grät när man höll upp den förstfödda för mig.

    För dem är detta fordomtima och borta i ett töcken. Det är förstås nuet som gäller! Men för mig är fordomtima och nuet förenade, jag kan kliva in i det som var nu då eller vara i det som är nu nu precis lika enkelt. Och vid båda värker hjärtat.

    Det vet väldigt mycket om den dagen, och om åren efteråt, men ingenting om året innan. Kanske kan jag berätta det en dag.

    That notwithstanding, idag är det deras stora dag och jag hoppas de får massor av gratulationer, kramar och roliga anekdoter berättade för sig. Grattis, söner!

  • Vad händer när brandlarmet går

    på biblioteket?

    Panik, sägs det i alla filmer. Folk skriker och knuffar ner varann.

    Nix. Det man börjat upptäcka sociologiskt är att såvida det inte är rök och flammor, är det ingen som tar larmet på allvar. Om ingen annan reagerar, reagerar man inte själv. Vilket just demonstrerades för mig, när jag satt på Stadsbibliotekets annex vid Odengatan i godan ro.

    Plötsligt ringde en envis signal. Jag, som satt en trappa upp, undrade slött vad det kunde vara. Lastbil utanför? Tjuvlarmet, någon var på väg ut med fellånad bok och nu kunde ingen stänga av larmet. Jaja. Fast det var väldigt vad det ringde LÄNGE. Typiskt, muttrade jag för mig själv och försökte utestänga ljudet.

    Efter bra många minuter kom någon ur personalen och viftade en aning exalterat med armarna. Brandlarm! sa hon. Uh? sa jag och sniffade efter röklukt. Du måste ut! förtydligade hon. Brandlarm!

    Jag släntrade sakta nerför trappan tillsammans med andra vantrogna slöfockar. Vad då brandlarm, det luktade ju inte rök? Övning? Alla samlades nere vid disken, någon stängde en branddörr till läsesalen, någon annan började putta på oss. Man ska GÅ UT. Ut ur huset. Inte bara stå där!

    Så vi släntrade vidare. Ut. Där blev vi stående allihop, medan det envisa larmet fortsatte att tjuta. Ingen rök. Inga flammor någonstans. Kompisen Sylvia hade fått släppa sin tidning och linkat nerför trappan med sitt onda knä, och nu stod vi och småpratade i solen vid räcket.

    Man får inte gå in igen förrän brandkåren kommit, visade det sig. Den ville vi ju se, så vi stannade kvar. Den tog det lugnt. Ungefär en kvart efter att larmet gått, kom i alla fall två bilar (med sirenerna på), och tre brandmän klev in för att se vad som stod på. Mer tid gick. Till slut kom de ut igen och sa något om fel på hissen (stans långsammaste, för övrigt, i stark konkurrens med den på Kungsholmens bibliotek).

    Så vi kunde gå in igen, och här sitter jag nu vid en lånedator och grunnar över människans förmåga till lugn och sävlighet.

  • Egeiska nätter. Del 3

    I matsalen bredvid den lilla poolen, bakom den taktäckta baren som kan öppnas mot havet och gräsmattan med solstolarna och borden under solseglet, finns ett äldre inramat, bleknat fotografi av hotellägarfamiljen. Det togs en våning ovanför terrassen när hotellet på berget byggdes, man kan se det nakna betonggolvet och klippan mot sydost. En ung Vicky står bakom sina fortfarande mörkhåriga föräldrar som sitter på stolar, pappa i skjorta och byxor och mamma i klänning, och pojken Stratos – elva, tolv år? - på en stol bredvid dem, redan en aning rundlagd.

    Nu, många år senare, bor de fortfarande här alla tillsammans. Barnen har inte gift sig. Mamma och pappa är vithåriga, mamma som för övrigt är ganska imposant haltar lätt och sitter gärna vid något av borden, pratar ofta i mobilen uppe på terrassen eller ute på sin egen balkong. Man hör dem aldrig gräla i familjen. Stratos eller Vicky går då och då förbi sin mamma med något att äta eller dricka.

    ”Du är en god son”, säger jag till Stratos.
    ”Vi måste ju ta hand om henne” , svarar han. ”Kvinnorna arbetar ju mest, de tar hand om barnen och hushållet och allting.”

    Pappa lunkar runt i godan ro och gör udda jobb. Då och då på dagarna och på kvällarna sitter de gärna alla tillsammans, ibland med vänner, och pratar stillsamt i skymningen. Då sitter de vid plexiglasräcket med den hisnande utsikten över hav och bergskammar. På dagarna tar de helst bordet vid ingången till matsalen, där är det mest skugga.

    Nu blir jag rastlös igen, trots bergsklättring light och bokläsning, och får plötsligt lust att teckna. Jag har ju en penna med mig. Först på en servett, sedan frågar jag Vicky efter papper, något i stil med baksidan på gamla kuvert hade jag tänkt mig, men hon ger mig några fina tomma kopiepapper och vill inte ha betalt.

    AAA LESBOS
    Det blev inte så bra. Det här är utsikten från takterrassen, mot nordväst. Det som ser ut som en platt hand som sticker ut i havet mellan bergen är i själva verket en vågbrytare. Och utom synhåll, inklämt mellan bergen, ligger orten Plomari.

    Aighistos Isidoros är ett litet ställe med villor, några hotell och badstränder, serveringar, en minimarket, och olivolje- och ouzotillverkning som man är väldigt stolt över. Gäster som vill ha en aning mer sightseeing och action körs nästan varje förmiddag gratis i den vita minibussen av Vicky eller Stratos till den större orten Plomari några kilometer längre bort. Tillbaka får man ta sig själv, genom att promenera eller ta en taxi för fem euro. Där finns mera folkliv, fler turister och hotell, och en hamn innanför den långa vågbrytaren. Folk åker hit på dagarna, eller på kvällarna för att äta på någon av krogarna och se lite annat.

    Det räcker inte riktigt med att rita heller. När jag tydligen slöat tillräckligt för att vakna till lite till, hänger jag med till "stan" och kliver av minibussen på det lilla torget vid hamnen. Klockan är ungefär elva, det är 35 grader varmt och solen steker, turister vimlar och infödda äldre män sitter på tavernor och tittar på dem. Den lilla staden – eller snarare stora byn – ligger inklämd mellan två höga bergkammar med torr grönska, och jag köper en glass och traskar inåt land på smala gator, söder om vad som verkar ha varit, eller kanske då och då fortfarande är, en asfalterad ränna för en smal å. I delen närmast torget står bilar parkerade i rännan, och små broar leder över den här och var.

    Jag går förbi diverse butiker, en av dem en fiskaffär med fisk i lådor ut på gatan. Men det här är tydligen inte riktigt the right side of the tracks. Efter bara några kvarter försvinner alla spår av både turism och hemmabefolkning, här finns knappt en människa. Husen står tätt, många för att inte säga de flesta av dem tomma och slitna, många med tomma butikslokaler med dammiga skyltfönster, ett och annat nyrenoverat. Mäklarskyltar finns överallt. Åt söder leder trånga små gränder som tar tvärt slut vid branten upp mot bergskammen. På ett hus har putsen fallit av och man kan se att väggarna är travade av sten ungefär som på ett gotlandshus. Enstaka bilar och mopeder passerar, en kvinna med barnvagn går förbi, stannar och pratar med en annan kvinna på en balkong. Annars är det mycket tyst. Funderar på att ta mig in i en gränd och se om man kan ta sig upp på berget, men det ligger skjul och hus i vägen och det ser lite för brant ut. Ju längre in mellan bergskammarna jag kommer, desto smalare blir byn, som ett v med en öppna delen mot hamnen och spetsen här inne i tystnaden.

    Går över en av de små broarna, och här på den mycket högre norra bergskammens sydsluttning verkar byn mera välmående och levande. Husen är bättre omhändertagna och har större plats. Jag passerar en stor byggnad alldeles vid rännan, den har porten öppen och jag undrar vad det är – en gudstjänstlokal? Samlingssal? Naturligtvis tittar jag in, lite försiktigt, och kommer in i en stor lokal med takhöjd i två våningar, full av obegripliga föremål. En äldre man och en kvinna kommer just ner från övervåningen och mannen lägger genast rabarber på mig, drar mig i ärmen och börjar visa mig runt. Han kan inte ett ord engelska, men han pekar på föremål och stora textade bildsatta plakat på väggarna, på grekiska och engelska, och det allting klarnar: Det här är ett museum inrättat för att hedra den framgångsrika familj som en gång tillverkade tvål i Plomari och exporterade den över Medelhavet och längre än så, och jag är enda besökaren.

    Givetvis tittar jag med största intresse på stora tillverkningskärl, trästämplar som tvålen stämplades med, redskap, gamla förpackningar, diagram över exportvägar, och stora artonhundratalsfoton på familjen. Det här var inte vad jag väntade mig i Plomari, men mannen ser till att jag inte missar någonting. Till slut tar han med mig till övervåningen och öppnar stolt dörrarna till en modern fin biosalong. Jag har inte en susning om vad som visas där – alla möjliga filmer, eller bara sådana som handlar om tvål, och mannen kan inte förklara – men det känns fint att hitta en bio bara så där.

    På vägen ner tackar jag så mycket och vill betala, men mannen skakar på huvudet. Det sista han gör är att försöka intressera mig för någon sorts broderiutställning. Först efter det får jag gå igen, en aning omtumlad.

    Delvis vägledd av doften av färsk fisk krånglar jag mig tillbaka till torget och får den strålande idén att traska ut på vågbrytaren, en lång skapelse av sten och någon sorts jätteanglar av betong, och se vad som finns allra längst bort. Märkligt nog tycks jag vara ensam även om denna briljanta plan. Solen steker som sagt, och den lilla serveringen intill en ensam husvagn just där vågbrytaren vinklas står tom. Jag traskar envist på i gasset – vad är det som gör att man känner att man måste utföra sådana här idiotplaner till det rödmosiga slutet? – och det går upp för mig att den här ensamma stensatta vägen parallellt med stranden sträcker sig nästan en kilometer bort utan ett uns skugga, och här går jag när jag kunde plaska i kalla sköna havet.

    Och vad finns då längst bort? En massa stenblock och någon sorts litet glasskjul, kanske med en lykta av något slag inuti. Nöjd och belåten med att ha gått hela vägen, och konstaterat detta och utan att börja klänga på stenblocken, går jag tillbaka hela vägen igen. Och köper en glass till. Samt tar farväl av Plomari och en taxi tillbaka.

    Jag hade tänkt mig att det här skulle bli sista delen, men det finns lite till att berätta. så det blir en del 4 också.

  • Egeiska nätter. Del 2.

    Vicky, som är en ung slank kvinna med fasta ögon och trudelutt på huvudet, klädd i shorts, har flera regler. På hotellrummet finns en myndig lista på vad som är PROHIBITED. Man får absolut inte laga mat på rummet, flytta möblerna, tvätta kläder eller använda ”goods” som inte köpts på plats (menar hon mat, eller vad?) Elektricitet får ENDAST användas för belysning och rakapparat. Hjälp, efter två dagar kopplade jag in kylskåpet för att ha kallt vatten i hettan, och hur var det med fläkten som automatiskt slogs på när man tände i badrummet, och skölja upp genomsvettade kläder gjorde man ju varje dag med vaga skuldkänslor, och rumsgrannen undrade vad som hände när hon körde ihop sängarna som vresigt står med tio centimeters glipa, och hur var det med bananer…?

    Ingenting hände efter dessa brott, skulle det visa sig. Det enda Vicky tog extra betalt för var luftkonditioneringen – sju euro om dygnet. Det gör vad jag vet alla hotellen. Det var annorlunda i Thailand, och i det enkla tunisiska hotellet fanns ingen luftkonditionering.

    Men det finns en regel till som jag aldrig stött på förr. Man får inte spola toalettpapper i toaletten. INGA toalettpapper, trots att det papper som fanns löstes upp praktiskt taget så fort man tittade på det, allt ska kastat i pedalhinken. Jag vet inte varför det är så här, kanske har de extra trånga avloppsrör på Isidorosberget? Tydligen slarvade folk ibland, för jag såg Vickys pappa en gång komma värdigt skridande över takterrassen med en sådan där gummigrunka man löser avloppsproppar med.

    Som man förstår uppstår vid denna regel logistiska problem. Man förutser obehag för sig själv och städerskan. Men man ser sig runt, och upptäcker att duschslangen räcker dit den ska. Problemet löst. Allt papper som slängs är nu jungfruligt rent.

    Så där låg jag utslängd på hotellsängen och gjorde precis det jag åkt till Lesbos för att göra – ingenting. Det gick att ligga där och drälla utan samvetskval, eftersom det inte fanns något jag kunde göra. Jag hade ingen laptop, ingen telefon, en penna men inget papper. Städerskan städade rummet. Någon annan lagade mat.

    Och så fort man hittat sina bäringar fungerade allting. Man lärde sig parera det glashala badrumsgolvet och stå i sittbadkaret vid duschande. Balkongen visade sig perfekt att sitta och läsa på på förmiddagarna innan solen hann dit. Hett vatten för ögonpyssel som jag bekymrat mig för var inget problem, bara att ta med sig en kopp varmt vatten från frukosten ner på rummet. Salt hade jag med mig. Havet var bäst att bada i på morgnarna innan stranden fylldes av folk, havet var vidsträckt och klart och kallt och backen gick att klättra uppför igen vid tiosnåret. I matsalen låg till min eviga förtjusning en hel hög böcker, mest deckare, jag plöjde genom nästan sex stycken, tog med mig en halvläst Clancy därifrån och lämnade en Connelly efter mig. I minimarket vid stranden fanns ett luftkonditionerat inre rum (fönsterlöst och bara +28 grader varmt, uppfriskande ) med kallt vatten, bananer, bröd och härligt stelfrusen glass. På stranden hittade jag också norrmän att prata norska med en stund, de bodde i ett litet hotell i nedre delen av backen.

    Efter att ha drönat vidare med mer deckarläsning på sängen bakom halvt neddragen ståljalusi var det dags att gå upp på terrassen och svalka sig i den lilla poolen. Och köpa en apelsinjuice. Och prata lite med folk.

    Men efter ett par dagar orkar inte ens en i väggen kraschad författare göra bara absolut ingenting. Jag började promenera. Med försiktighet, vägarna är smala och kurviga, folk kommer dånande på hyrmoppar, två bilar har svårt att mötas, man för byta sida på vägen stup i ett för att hålla sig synlig. Hittade någon sorts bar för moppeburen ungdom och två hästar innanför en grind. Stod och tittade på dem en stund, tills jag hörde rasslet av en kedja, och en schäfer glodde på mig bakom en buske och började skälla. Gick på stranden, som en svårgådd eftersom den består av rundslipade småstenar, känns lite som kvicksand, och fascinerades av de helt vita stenarna, opalliknande. Hade en vag tanke att hitta några till Supergrannen, men så fann jag något som var helt speciellt – en liten, liten sten formad som ett vitt hjärta. Det var absolut glasklart vem som ska få den. Senare hittade jag två större hjärtan och några små som verkade skönt designade som Supergrannen till sist fick.

    Och så var det berget. Hela ön är full av underbara berg med torr växtlighet, jag kunde se klippor i solen från takterrassen och måste bara upp på den närmaste toppen. Jag älskar den här sortens natur. Jag gav mig ut på gatan och gick uppåt, men hamnade bara i ett stort stenbrott och en byggplats för två vita villor. Frågade Vicky, som sa att det fanns en väg förbi stenbrottet. Det fanns det, en grusväg bakom hotellet, den ledde upp till en sorts utkiksplats med något som liknade ett litet kastell av sten. Gräset var torrt, utsikten över hav, hus och himmel bedövande, solen varm, tystnaden stor.

    Det verkade finnas hästspillning på vägen, och jag tänkte på hästarna och schäfern längre ner vid bergsfoten. Vägen fortsatte snett uppåt, genom ett stålstaket utan grind, och en märklig stenbyggnad fanns längre upp. Jag ville absolut upp till toppen, men visste inte om någon bodde i der märkliga huset, och om det kanske fanns flera schäfrar, nu utan kedja. Alternativet var att ge sig ut bland stenblocken och klättra. Men den tanken var inte så lockande, inte för att det var väldigt brant utan för att jag inte visste något om faunan – kunde det finnas ormar? – förutom rapporter om elakartade fästingar som bär på en ebolavariant med 30 procent dödlighet, och det sönderbrutna berget var inte särskilt lätt att gå i.

    Återvände till Vicky. Ingen bor i huset, sa hon, det har något med vattenförsörjning att göra.

    Jag måste förstås dit, fast helst inte ensam. Jag frågade rumsgrannen, här kallad Tjejen, som alltså rent åldersmässigt kunde vara ett barnbarn. Hon satte på sig gympadojor och följde med. Vi traskade uppåt, förbi vattenhuset, längs kanten till stenbrottet , och kom in på en smalare stig med små stenblock på bredden och tvären och en sorts elaka taggiga buskar som inte syns eftersom de är blekgröna, men de känns. Vi klättrade vidare uppåt och till slut kom vi allra längst upp och utsikten var otrolig, man såg ner i nästa dal och bort mot det mycket högre, spetsiga gröna berget på andra sidan dalen, och havet längst bort.

    Av avstressningsskäl hade jag lämnat kameran hemma, men det här måste jag ju spara, så Tjejen var snäll och lånade mig sin mobil. Jag tog en bild av henne och backade nästan in i det halvt raserade stängslet för att få med denna otroliga utsikt.
    lesbos

    Vi funderade på att gå vidare längs stupet ett par meter till den absoluta toppen bakom de låga tallarna, men berget på kanten ser väldigt instabilt ut, så vi avstod. Men det gnagde i bakhuvudet på mig medan vi gick ner – innerst inne ville jag verkligen klättra uppför den raserade bergssidan från kastellet och se hur det såg ut där uppe.

    Jo jag vet, vi har inte hunnit till nätterna än. Fortsättning följer.

  • Så hur var det med de egeiska nätterna? Del 1.

    Jo, jag landade ju till min stora överraskning i Mytilini efter att ha lyckats att faktiskt packa en väska (32x37 centimeter, rymde kjol, shorts, t-shirt, tre linnen, blus, koftor, långärmade tröjor, sweatpants mm), att inte missa flygbussen före gryningen, att hitta incheckningen och gaten på Arlanda vars topografi jag totalt glömt, och att inte gå vilse i gången till planet.

    Vi åkte buss en timme, delvis intill branter som ju inte skrämde eftersom det faktiskt finns gunnebostängsel, och hamnade på ett hotell som låg "lite uppe i backen". Dvs uppe på en bergssida med 45 graders backar. Det fina med det var en strålande utsikt över hav och bergskammar och himmel från en takterrass med bar, liten pool, solstolar och en liten gräsmatta.

    Det mindre fina märktes snabbt - i receptionen satt ägarinnan, Vicky, och såg sur ut och granskade alla från topp till tå innan hon bestämde vilka rum vi skulle få. Vickys omedelbara approach var inte att få alla att känna sig välkomna, utan att markera att här var det hon som bestämde. Hon kastade en blick på mig och muttrade "202", och en lika sur ung tjej traskade utan ett ord före mig till en hiss upp till takterrassen och sedan en annan, mörklagd hiss NER två våningar. Ner...? Hon svarade inte på frågor, öppnade en dörr i en mörk korridor, slängde ifrån sig en fjärrkontroll och försvann - fortfarande utan ett ord.

    Jahapp. OK rum. Icke fungerande fjärrkontroll. Inga kackerlackor. OK badrum. OK liten balkong, men havsutsikten blockerades av ett stort grönt hotell som jag senare fick veta var övergivet efter att ägaren dött. Nåja, man såg faktiskt havet i alla fall, lite till vänster.

    Men balkongen låg ungefär tre meter upp och ifrån trottoaren, med några träd emellan. och jag tycker inte man ska lägga ensamresande kvinnor i sådana rum som så lätt kan nås utifrån. Men det var tydligen Vickys policy, för rummet intill gavs till likaså ensamresande Tjejen (en vuxen kvinna, men kunde rent åldersmässigt vara mitt barnbarn). Hon kände sig dock lite mer välkommen, eftersom Vickys bra mycket charmigare bror Stratos var den som installerade henne. (Stratos, som liknar en lite yngre och smalare Chz Bono, är den som får gästerna att må bra.)

    Jag bad att få prata med Vicky. Det skulle jag inte ha gjort. Hon bemötte mina åsikter med ett hånskratt. "Och VEM skulle ta sig upp på balkongen?" fnös hon.
    "En ung man skulle väl kunna..."
    "En ung man?" skrattade Vicky, som om jag inbillade mig att någon ung Romeo skulle förgås av trånad och klättra upp till mig.

    Helt omöjligt. Märklig person. Hon gav mig aldrig något annat rum, trots att nya gäster anlände, och jag bad resebyråpersonalen strunta i saken, låt henne tycka att hon vunnit. Vi slöt en sorts väpnad fred och bråkade inte om något annat. Hon till och med komplimenterade mig för min snygga röda kofta, och jag henne för hennes snälla bror, och frågade hur man kunde ta sig upp på berget. Det är helt enkelt så här det är på Vickys hotell. Vill man ha ett bra rum, ska man ha med sig en karl. Eller utstråla rikedom och beslutskraft, antar jag.

    Fortsättning följer.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.