Search blogs.se

  • Vara fyra år och läsa tidningen i Sandefjord.

    Annika ca 4 år Dölebakken 18 Sandefjord
    Jag läser tidningen på tante Berthas veranda.

  • Gotland i måndags /Bilduppdaterat

    Årets endagssemester på Gotland kom i måndags och förgylldes av Uffe som ägde Hedbergs Bok- o Musikkafé tills han sålde det förra året, och hans konstnärliga fru Berit och den fantastiska safari de hade planerat för oss.

    Halv elva mötte de mig vid planet nypålästa och taggade, och vi körde till Katthammarsvik och promenerade på Grogarnsberget (heter det så?) och tittade på havet och på de stora brottstycken av berget som spruckit loss åt öster och norr, åt god lunch på serveringen på Östergarns gamla folkskola - rotsakssoppa och hembakat bröd med ost - och fortsatte till Torsburgen. Det är en klint som reser sig hela 71 m över havet, ett forntida befäst flera kvadratkilometer stort ställe att gömma sig på när fienden kom. Där ligger också ligger resterna efter den stora skogsbranden 1992 fortfarande kvar över en vidsträckt slätt - fällda, nu renspolade trädstammar och taggiga grenar i mängd.

    Vi traskade bokstavligen över stock och sprucken sten ända bort till en klintkant i underbart svalt halvgråmulet väder, folktomt och skönt var det. Frisk luft, långa vandringar, sprakande gul och röd växtlighet, trevligt sällskap, en underbar ö - man kan inte ha det bättre inför en höst med mycket jobb. Vi fortsatte till deras hus i Fårösund där en nybakad äppelkaka väntade. Det är ett fint svart trähus med vita väggar inuti, fyllt av färger och målningar och med en underbar TV-hörna under snedtak ovanför en fullkomligt livsfarlig modern trappa utan sättstycken och i avsaknad av räcke högst upp, där var det bara ett hål ner till golvet - men det funkade det också.

    Så åkte vi förbi Ar och Bästeträsk och tog t o m en snabb avstickare till Gården, innan jag lämnades i perfekt tid till planet tillbaka till Stockholm.

    Tack Uffe och Berit! Tack också för receptet på baguette, ett bröd jag aldrig lyckats baka. (Berit berättade om njutningen att komma hem från jobbet och mötas av en make som just bakat baguette.) Igår försökte jag hemma - inget fett i degen, och ingen knådning efter andra jäsningen, 275 grader och vatten i ugnen.

    Det bidde väldigt gott. Men baguette bidde det inte, utan seg och härlig fralla.

    ///

    Gotland 1 Ulf och Berit ÖstergarnGotland 2 Östergarns f d  folkskola, serveringGotland 3 Annika, Berit

    Gotland 3b TorsburgenGotland 5 Vardagsrum FårösundGotland 6 Vardagsrum Fårösund

    Gotland 7 Äppelkaka

  • Inte visste jag att "House" var en så fördomsfull TV-serie.

    Jag ser repriserna av House, diagnostikern, mest för huvudrollsinnehavaren Hugh Lauries och den fantastiska vinjettens skull - grafiken och musiken, underbart. Men jag hade totalt glömt, eller såg inte riktigt första gången, hur genomsyrad av misogyni och andra fördomar serien är.

    Ja, House är bitter och konstig och förolämpar alla han ser, kolleger och patienter, men räddar samtidigt liv. Det är själva grejen. Meningen är väl att man aldrig riktigt ska veta om han menar vad han säger eller om det döljer sig ett gott men sårat hjärta någonstans inom honom, och ska han någonsin kunna hitta ut ur sitt inre mörker eller ej?, men det är mer än så. Nu ser det mera ut som om författarna i skydd av dessa påstådda förutsättningar och Hugh Lauries enorma karisma vältrar sig i faktisk misogyni och faktiskt rashat. De tar tillfället i akt att vädra sina mest förbjudna negativa och fördomsfulla känslor. Serien vimlar av närbilder på besvikna och plågade människors ansikten, efter att House torterat dem, och med tiden verkar det som om de bilderna visas med någon grad av sadistisk njutning.

    För, för det första tar det aldrig slut och blir sällan någon paus. Kvinnor, inklusive Houses smarta och vackra chef, utsätts konstant för sexuella trakassier. "House, jag måste prata med dig." "Jaså? Dina bröstvårtor syns." Den judiska doktorn kallas "han med näsan" och den mörkhyade läkaren får ständigt höra referenser till "svart" kultur, slaveri, och annat i den vägen. Att ingen av dem slagit House på käften är en gåta. För det andra bär sig kvinnorna åt enligt den värsta sortens klichéer även utanför Houses föreställningsvärld. Lisa Edelstein, som spelar den kompetenta sjukhuschefen, kan till exempel efter en särskilt slipprig attack som hon protesterat mot få höra att "du gillade det", varpå - när House linkat ut genom dörren - hon ler för sig själv, smickrad och flickaktigt förvirrad. Samma sak händer de unga kvinnliga läkarna. Det är rätt avskyvärt att se.

    Författarna låter också Edelstein klä av sig och utföra poldans i en tom buss, i en av Houses fantasier. Så lägligt att han fantiserar just om det. Edelstein klarar scenen med bibehållen värdighet och integritet, hon vet troligen - precis som Ingrid Bergman en gång - att manliga författare och regissörer ofta utnyttjar situationen, och det gäller inte bara att stå ut utan att försöka vända det till sin egen fördel.

    Ibland går Houses elakheter utanför även förutsättningen "han kan inte hjälpa det och kämpar kanske mot det innerst inne" och blir ren psykopati, och i de stunderna tappar man allt intresse för rollfiguren.

    Men Laurie är som sagt karismatisk och vinjetten bra, så jag fortsätter titta. Med något klarare och mer illusionsfri blick. Och lite pauser.

  • Vad håller Strålskydds..., förlåt, Strålsäkerhetsmyndigheten på med?

    Lennart Carlsson, rådgivare på myndigheten, meddelade igår att man kommer att sänka säkerhetskraven på gamla kärnkraftsreaktorer därför att det blir så dålig ekonomi för ägarna att följa strängare krav när reaktorerna ändå måste läggas ner snart!

    Hur i hela friden tänker myndigheten? För det första torde de äldsta reaktorerna kräva MER säkerhet, inte mindre, för det andra kan det knappast vara myndighetens uppdrag att tänka på reaktorägarnas ekonomi. Kan inte ägarna leva upp till kraven, får de helt enkelt lägga ner. Allt annat gör driften farligare än den redan är.

    Det här är ungefär som att säga att gamla skruttiga bilar inte behöver leva upp till kraven som ges på bilbesiktningen, eftersom det blir så dyrt för de stackars ägarna.

    Idiotiskt.

  • Söndag

    Så sant: http://www.dagbladet.no/tegneserie/zelda/?1411941600&d=-1

    (Om man bara plockar bort ödlelooken.)

    F ö ska jag göra något exceptionellt idag - skriva ett riktigt brev! För hand! På papper! Jag fick nämligen ett riktigt brev från min norska syssling häromdagen, numera en högtidlig upplevelse...

  • Värt att läsa om riksdagens markering.

    http://www.dn.se/ledare/huvudledare/meningslos-markering/

  • "Turist" känns som en bluff.

    Jag såg den hyllade filmen "Turist" för ett tag sedan, och jag kan inte stämma in i hyllningskörerna alls. Ingen skugga falle över skådespelarna, men vad jag såg var en tom film med tomma karaktärer och en kapsejsad handling, maskerad bakom snygga långa tagningar i backen, eller folk som hämger i skidliftar i 30 sekunder, eller borstar tänderna en lång seg minut, eller kissar (4 kiss-scener), tagningar som försöker dölja att det handlar en liten tunn historia.

    I centrum står en av dessa moderna, ytliga filmpojkmän utan tankar, intressen eller egentlig anknytning till någon. Han lever i ett äktenskap med en mycket rar med likaledes tom kvinna utan tankar och intressen. Det finns ingen attraktion mellan dem, de har ingen historia, inga minnen, ingen humor, inget att prata om, de är platta som seriefigurer. De har två barn som de heller inte har någon varm känslobindning till, och pojkmannen intresserar sig mest - men inte särskilt djupt - för sonen. Jag håller med den recensent som undrade vad det egentligen finns i detta äktenskap som gör det värt att rädda?

    Som alla vet springer pojkmannen från hustru och barn när han tror de håller på att begravas av en lavin. Istället för att som en normal människa skrika åt honom efteråt: "Vart i helskotta tog du vägen, pucko?", tiger hustrun, och först så småningom försöker hon bevisa för honom att han sprang sin väg, inför tämligen neutrala vänner. "Nä, det gjorde jag väl inte", svarar mannen. Eller "Det var din UPPLEVELSE att jag sprang."

    That's it, eftersom Östlund inte på något sätt går in i "myten om manligheten" på djupet eller valt ett mer slagkraftigt exempel. Nutid och omvärld är ju tyvärr fylld av mycket mer hårresande bilder av män som inte beskyddar kvinnor och barn, tvärtom. Så Östlund målar in sig i ett hörn i sitt manus och kan inte lösa upp historien eftersom han inte har en susning om vad det egentligen handlar om, och till ens oförställda häpnad väljer han att låta hustrun återupprätta mannens ära genom att låta sig "räddas" ur snöyran! Vad hon skulle ha drabbats av är oklart, men pojkmannen får nu komma bärande på henne över vidderna. Scenens fåniga femtiotalskaraktär sveps in i ännu en oändlig tagning där barnen väntar i snön och dimman.

    Men det räcker ju inte heller, så slutbilden blir bussresan nerför de branta backarna, i mörker och gråmulenhet, där passagerarna efter en stund kliver av och sedan vandrar neråt vägen som en bild av "mänskligheten på väg trots alla odds", snyggt men synnerligen malplacerat.

    Men den allra märkligaste scenen är den där pojkmannen sitter på golvet och gråter ohejdat och kvider "jag är också ett offer!", tills hustrun överraskande klarsynt säger åt honom att sluta låtsas. Han slutar direkt, ingen tår har fällts på riktigt. Det är en helt osannolik och overklig scen, och för mig representerar den Ruben Östlund själv - kan jag få någon att gå på det här? Och ironiskt nog hjälper förmodligen hela scenen honom att få folk att gå på det.

    Det enda som faktiskt funkar är ett rolig scen i mitten där parets två vänner käbblar på ett igenkännbart sätt. Östlund är en iakttagare, ingen analytiker och ingen konstnär. Han borde göra komedier, ta fasta på Roy Anderssons tidiga karriär som regissör till "En kärlekshistoria", en rolig film, och inte försöka imitera hans senare verk som är helt personliga och unika och inte har ett smack med Östlund att göra.

  • Småplock

    1. I protest klickar jag aldrig på länkar på tidningssidor som innehåller "spännande" halva meningar med prick, prick, prick efter. Fnys!

    2. Se Landet runt i SVT. De har kul där. Hjälper svensk stad vars danska vänort gjort slut med den, och nu är allt bra. Till exempel. Hittar skojiga skyltar och ger rapporter om knäppa eller bra och roliga saker företagsamt folk gör såväl här som där.

    3. Inte funkade min fastedagsmåltid. Inte för att den inte räckte, utan för att kroppen inte ville ha den! Efter fastemorgonen hade tydligen det där reparationsteamet (jag är helt såld på tanken att det rycker ut och lagar celler och så när kroppen slipper ta hand om mat ett tag) fått grönt ljus och ryckt ut glatt i hågen, och blev skitsurt när mat plötsligt vällde in. Där hängde de liksom utanför rymdstationen med alla verktyg i gång, och så måste de ta paus och rulla tummarna bara för att jag lagat mat.

    Nej! sa magen. Frukt gick bra, men lax och broccoli fick jag pressa ner. Jag som var så hungrig.

    Hm. Får tänka till lite där.

  • Det sunda livet?

    En britt som heter Mosley har program om medicin i tvåan, han undersöker sig själv och förhållningssätt som skulle hjälpa honom att hålla sig frisk och leva längre, och nu gällde det fasta. Det har tydligen visat sig att kroppen behöver vila från att bearbeta mat och när den får det passar den på att reparera sig, skicka ut extra nervändar i hjärnan och annat bra. En skola förordar 5:2 som ni vet, äta fem dagar och fasta i två, en annan att man äter exakt vad man vill - glass, hamburgare, verkligen vad man vill! - varannan dag, och äter nyttiga 500 kcal varannan.

    Den där sista metoden låter egendomligt bekant. Om jag går till mig själv, är det inte så jag fungerar om jag gör precis som jag vill? Frossar, varpå jag inte är särskilt sugen nästa dag? Är det möjligen så vi är konstruerade? Den rytmen tycks, säger forskarna, vara betydligt nyttigare på alla vis än att tvinga sig att äta kalorisnålt hela tiden. (Även om musforskarna tillägger att junk food är faktiskt aldrig bra.) Om det är så, är det vår natur och inte vår dåliga karaktär som pajar de flesta "dieter" som går ut på att konstant hålla sig till litet kaloriintag och sund mat.

    Jag lyssnar bara med ett halv öra på alla matprofeter och provar aldrig de senaste trenderna, lagom är bäst och man ska lita på sin kropp och på naturen, är mitt credo. Kanske funkar det hyfsat - lite fet är jag, men jag går inte på någon av de mediciner som en läkare överraskande nog hävdade var "normala" för europeer i min ålder. Utom Treo, eftersom ögon och fibro värker. En "normal" europé i 65-årsåldern hankar sig fram på åtta mediciner om dagen! påstod doktorn.

    Inga trender här alltså, men den där sista fasteteorin som liknar normalt beteende blev jag faktiskt lite intresserad av. Reparera celler och få fler hjärnutskott och hålla demens stången verkar ju inte dumt. Så jag började fasta direkt nu i morse. Vilket inte var så kul, eftersom jag bakade sagolikt gott bröd igår kväll. Så jag tänkte strunta i det hela, men det gick konstigt nog inte. Jag hade tydligen bestämt mig. Skippade Treon också när jag ändå höll på. Huvudet mår inget vidare, men jag har inte direkt migrän.

    Så här sitter jag på biblioteket och inbillar mig att jag redan känner mig smartare och mer lagad. Lunchen har jag planerat: Lax, urkokad i mycket vatten eftersom de stackarna slaktas med gift, broccoli som lär vara bra mot allting, en halv grapefrukt och en liten banan, samt en pytteliten Plopp. (Man kan faktiskt inte leva utan choklad.)

    Tänker hålla på med varannandags-fastan ett tag. Får se vad som händer.

    Och varför sitter jag vid biblioteksdatorn? Jo, jag har inte uppbådat energi nog att ta ComHem vid hornen (de som utan vidare kopplade bort mig i höstas och behöll pengarna), och dessutom får det här arrangemanget mig ut ur huset i alla lägen. Så jag beställer en dator varje dag och sitter en timme, och så blir det en snabb kvällsrunda. Går utmärkt att kombinera med promenader. (Ja, jag vet, det kan inte fortsätta så här!)

    För övrigt rekommenderar jag programserien "Judarnas historia" i SVT2 samt på någon av extrakanalerna, har glömt vilken. Innehållsrik, upplysande, detaljerad. Programledaren Simon Shama är en bildad man med starka humanistiska åsikter och mycken kunskap om både historia, kultur genom seklerna, och politisk verklighet. På tal om det har jag också tittat på "Familjen Shtisel" om en ortodox judisk familj i Israel - hur ofta får man se det? Aldrig. Intressant, men jag har ju svårt att förlika med med all religiös kompromisslöshet.

  • Nya vindar om rasism och film.

    Från Svenska Filminstitutets hemsida:

    I onsdags presenterade Svenska Filminstitutet den nya manustävlingen "Black is the New Black" där vinnaren får ett utvecklingsstöd på 150 000 kronor. Tävlingen hänger samman med ett heldagsseminarium den 9 oktober för att lyfta fram filmer och konstnärskap som bryter med stereotyper om Afrika.

    Initiativtagare Baker Karim, filmkonsulent på Svenska Filminstitutet:
    – Under våren har frågor om rasistiska schabloner debatterats livligt både i medier och inom filmbranschen. Vi har granskat de kollektiva (van)föreställningar som lagt grunden till bilderna av svarta i Sverige. Nu går vi från ord till handling. Målet med Black is the New Black är att ta fram berättelser och perspektiv som utgör en motbild till den koloniala dramaturgin om Afrika och afro-diasporan. Utvecklingsstödet på 150 000 kronor kommer att tilldelas de manuskript eller manusidéer som inte utgår från det kolonialistiska perspektivet.

    - Jag hoppas att vi med hjälp av denna satsning får fram minst en fantastisk svensk film som utmärker sig i sin gestaltning, sitt perspektiv och sina grundpremisser. På längre sikt är det min förhoppning att vi lägger grunden för en ny våg inom svensk film som trotsar normtänkande och likriktning.

    Bra! Du kan börja med mig, Baker, jag har två långfilmsmanus med mörkhyade huvudroller UTAN något rasprat överhuvudtaget - bara vanliga (men givetvis mycket bra och spännande) roller. Och ett där en vit person har ett komplicerat förhållande till sin mörkhyade älskare (en lärare, f ö) därför att han har problem med sig själv. Manusen är alltså inte gjorda speciellt med tanke på hudfärg utan rollerna är egna specifika individer. Detta därför att det folk som vill motverka rasism ofta inte tänker på är att många människor i Sverige överhuvudtaget aldrig sett eller pratat med någon med mörk hudfärg i levande livet, och att en hel del av det som måste göras helt enkelt är att vänja dem vid att det nu finns helsvenska personer som ser annorlunda ut än majoriteten gjorde t ex på femtiotalet.

    Det räcker ju inte på långa vägar - det hjälper förmodligen bra mot vanlig "okunnighetsrasism", men förstås inte mot den aggressiva typen där frustrerade människor söker någon att ta ut sina egna problem på. Men ju fler som inser och kopplar av inför tanken på att pigment egentligen är en mycket, mycket liten och i själva verket betydelselös del av en människa och inte har ett skvatt att göra med hennes personlighet, desto svårare blir det för hårdföra rasister att vinna terräng.

    Bra initiativ alltså, men jag tror man måste komma ihåg att OCKSÅ göra filmer som inte problematiserar hudfärg. Där den är vanlig och ospännande, inte konstig eller exotisk.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.