Search blogs.se

  • Karlar, skinnjacka samt utebliven och bliven stjärnsmäll.

    För ett tag sedan kom en kille (Mellanösternutseende, och jag påpekar detta för att hjälpa till att avdemonisera folk som ser ut att komma från de trakterna) susande nedför Odengatstrottoaren på en sådan där pytteliten enhjulingscykel som man står på. Han svängde elegant in mellan två av "limporna" mot Observatorielunden och stannade vid ett högt träd. Jag gick efter, för jag har sett honom tidigare och undrat över den häftiga pyttecykeln och ville veta mer. Så jag petade försiktigt på hans arm (han hade hörgrunka i örat) och han sa att visst fick jag fråga!

    Jo,cykeln går på el och man startar och stannar så här, och den laddar sig under så och så lång tid. Nu var han vid trädet för det bor kråkor i stora bon där, och han är orolig för att de kanske inte fick mat och slänger ut bröd på marken till dem. "Kråkor måste ju också äta", sa han. Sedan hejade han glatt, petade igång cykeln igen och for iväg.

    Den uteblivna stjärnsmällen inträffade inte på Stadsbiblioteket. Datorerna där är enormt långsamma, så häromdagen kom jag in och tittade på snurran på skärmen som inte snurrade, startade om eländet och väntade x antal minuter på att den skulle hosta igång och långt om länge släppa ut mig på nätet. Efter ett tag kom en vänligt leende, medelålders man in och satte sig att stirra på den avsomnade datorn bredvid mig, och jag gav rådet om omstart och det tog minsann bara åtta minuter innan han också var i full gång.

    Så kom Den Arga Mannen, en stor, tung karl, och satte sig vid dator tre. Inte oväntat hände inget där heller. Han skällde och bråkade och började till slut banka på tangentbordet med knytnäven. Med all min diplomatiska finess (enligt kännare väldigt nära noll) sa jag mycket snällt men bestämt (man blir inte arg på galningar) åt honom att inte slå sönder inredningen, och att datorns långsamhet inte har med tangentbordet utan med uppkopplingen att göra. Rent upplysningsvis.

    Nu kom det en mordisk glimt i ögonen på honom. Vaddå uppkopplingen? fräste han tillbaka. Fan vad jag visste då! Och jag skulle hålla käft, jävla kärring, för annars skulle han bli vansinnig! Jag svarade (lugnt) att jag hjälpt mannen mellan oss, och han hade inte kallat mig jävla kärring. Men mannen mellan oss hade nu förlorat åtta minuter, gormade Den Arga, och vad fan tänkte jag göra åt det? Va?

    Här höll jag tyst. Medan Den Arga skällde kastade han vaksamma blickar på mannen mellan oss, som klokt nog inte blandade sig i kurret. Men utan honom där kunde jag mycket väl ha blivit attackerad. Den medelålders vänliga (jag kunde inte låta bli att jämför hans leende med Den Argas totala brist på ilskekontroll) råkade händelsevis vara mörkhyad, och det ante mig att det ingav Den Arga en viss respekt. Han vågade helt enkelt inte göra något, eftersom han inte visste hur mannen som var buffert skulle reagera.

    När det var dags att gå tog jag en annan väg ut. Jag ville inte ha den där kolossen i hälarna ute på stan.

    Det var det uteblivna stjärnsmällen. Den blivna skedde i hemmets lugna vrå, när jag hade en av den rad åkommor som drabbat mig senaste månaderna. Jag hade just sett ett program om människans stundom något ointelligenta design, nämligen att ryggen är vår svaga punkt eftersom den ursprungligen är konstruerade för ett fyrfotadjur. När vi nu går på två ben utsätts den för påfrestningar som den ibland inte riktigt klarar. Nu hade jag något som troligen var en släng av fibron, så jag fick den ljusa idén att knata runt på alla fyra ett tag för att se om ryggen blev gladare då. Ett experiment!

    Det finns gott om plats i mitt vardagsrum, så där tog jag mig fram på alla fyra i godan ro och lade märke till hur man, så människa man är, lätt anpassar sig till att flytta händer och knän i samma ordning som alla andra fyrfotingar - dvs, vi har tydligen aldrig varit passgångare som kameler, tänkte jag snillrikt. Och så blev jag lite full i skratt över hur jag tydligen står lite närmare vår närmaste släkting schimpansen än andra, eftersom jag envisas med att använda högerhandens knoge att gå på. Har alltid gjort. Jag går på vänsterhandens flata (no pun intended), men högerhandens knoge.

    Så intressant, tänkte jag när jag var alldeles nära ena köksdörren och gjorde en snabb vändning för att promenera åt andra hållet.

    Pang! Med full kraft slog jag huvudet i kanten på det bord med fotografier som står där. Kanten är rundad, och för första gången - detta älskade björkbord köptes för evigheter sedan och har hängt med sedan Surbrunnsgatan - uppskattade jag den omtänksamma designerns rundade bordshörn. Men det var likafullt en kant, och det var som att få ett våldsamt slag av kanten på en planka.

    Det gjorde djävulskt ont. Tinningen! tänkte jag först. Där benet är så tunt! Men den verkade hel, tack och lov. Frontalloben! tänkte jag sedan. (Det VAR ett våldsamt slag.) Om jag har kraschat frontalloben kommer jag att tappa min förmåga till empati och inte bry mig om folk! Så jag tänkte på folk, och jag brydde mig fortfarande om dem. Skönt.

    Det blev bara ett litet rött märke alldeles i kanten av pannbenet. Efter ett par dagar fick jag värk i hela vänstra tinningområdet, och den höll i sig en bra stund. Men nu är det OK.

    Och skinnjackan? Jo, jag träffade av en slump en ung person igår, en expedit på Åhléns närmare bestämt, och vi började prata kläder - jag hade lagt märke till hur allt kommer tillbaka, i hennes shop hängde t ex hot pants som jag hade kunnat ha när jag var tjugofem vilket inte var igår, och nya klänningar sys som om de vore vintage med femtiotalsskärningar och blommönster. Jag undrade vad hon saknade i dagens klädutbud, och hon svarade just en skinnjacka av en sort som inte görs. Jag borde med andra ord starta min designverksamhet med denna skinnjacka.

    Och här tänker jag igen hur synd det var att KG och jag var så separerade av tid, för han var inte bara en rolig tecknare, han hade också gått Tillskärarakademin. Men tyvärr kom annat emellan och mitt intresse av mode gick på den tiden inte längre än att köpa kläder jag tyckte om. Visserligen sydde jag byxor åt ena sonen och en skjorta åt den andra och en mycket snygg kjol till mig själv, fodrad var den också, men mer blev det inte. Jag misstänker förresten att en son ärvt ett visst modeintresse.

    Nu skiner solen, så kanske blir det en promenix med en bekant om hon är i stan.

    PS. Hörni, nu får ni säga något! Jag ser att ni är där, men det blir lite väl solo här.... :)

  • Fint och fult

    Kom nyss upp från tunnelbanan vid Odenplan, där den nya rulltrappan och utgången nu är klara. (Det var invigning av den delen för en vecka sedan, men den måste ha slutat snopet, eftersom planket stod kvar efteråt.)

    Bortsett från att träden är borta och kiosken inte kommer tillbaka, är det riktigt fint. Jag står ut med att det gamla taket över nergången är borta. Men det syns, återigen, att barnens århundrade är över - den yttervägg som byggts i smala sitt-terrasser mot söder för att folk ska sitta och gona sig precis som på arkitektritningarna, ä farligt brant och som gjord för att små barn ska trilla ner och slå sig. Det är ett koncept, inte ett trivsamt ställe att sitta och prata och äta glass.

    Dessutom saknar planen dränering. Så fort det regnar, som nu, blir det pölar på stenläggningen. Det går att bygga annorlunda.

    Så är det nya Nobelhuset på Blasieholmen, ett dumt projekt. En beslutsfattare talade entusiastiskt om att saker ska hända i arkitekturen i stan, nya byggnader ska bryta av på ett spännande sätt, men det funkar inte här. Det blir bara ännu en låda som inte passar in i omgivningen vare sig stilsmässigt eller i proportioner (lådan är alldeles för stor), och den bryter ingalunda av på ett spännande sätt så att det blir ett beat against the beat, den ser bara klumpig och felplacerad ut.

    Blir det lika festligt med Nobelprisutdelning i lådan som i konserthuset, om den nu ska flyttas dit? Hm, jag är inte säker på det.

  • Tre månader utan socker,och lite politik. /Uppdaterat

    Så hur har det gått att leva så länge utan socker för en som tidigare utan vidare kunde äta en hel burk vaniljglass, ett wienerbröd och en hel chokladkaka på en och samma dag och dessutom må utmärkt av det, medan "nyttig mat" skapade yrsel och allmänt illabefinnande? (Ickesockerdieten beror som bekant på att jag har en provisoriskt igenfylld, avbruten tand som skapade smärtan från helvetet eftersom den var infekterad i hela pulpan. Den tanden häller man inte socker på.)

    Jo, jag har hållit mig från socker till hundra procent, det har helt enkelt inte funnits på kartan. Det enda sockerrika jag äter är bananer. Dessutom har jag dragit ner på salt, eftersom jag tror en del av hjärtbesvären kommer från salt i mat+Treo. Under dessa tre månader har jag klarat mig utan Treo också, för övrigt, så salt i mat kanske deltar i triggandet av huvud- och ögonvärk om man nu lider av sådant? Vad vet jag, jag bara provar mig fram.

    Och ja, det har gått alldeles utmärkt! Eftersom Tanden inte vill slita i fläskkotletter och biff heller, har ett varit ett himla petande, men det har funkat. Allt lagas från scratch med å kallad prima råvaror (varför påpekar alla kockar detta förresten, ingen köper väl usla tomater och gammal potatis?) Ingen större saknad efter tillsatt socker - eller ingen alls, faktiskt - det är väldigt märkligt, men det går alltså. Problemet har som sagt varit att få i sig tillräckligt med kalorier, vilket har lett till viktnedgång, men det är bara bra. Den har för övrigt stannat upp. Socker och kanske fett skapar övervikt, och mitt i allt detta har jag tappat en del sug på smör också. Snart får jag nog en helgongloria för sund mathållning, om än ofrivillig. Både glorian och den sunda mathållningen.

    Först sista veckan började jag med lite salt och hembakat bröd igen, och det sammanföll på något vis med att huvudvärken kom tillbaka, jag menar värk modell större, inte den vagare som nästan alltid finns där. Så back to havrevälling. Och nu är jag konstant hungrig igen.

    Mer hälsodjupdykning: Det där hjärtat som jag klagat på i åratal känns inte som en liten hårt dunkande klump, utan som om det vore för stort och sladdrigt. Helt opålitligt, med andra ord. Nu är det lite bättre, och pulsen börjar bli normal. Springa 395 meter (jag vet, löjligt lite, men jag har aldrig i mitt liv sprungit mer än en kilometer) gav 104 i puls och några minuter senare var den nere i 72. Så det var ju inget att klaga på.

    Nok av det, som Farmor sa.

    Vad politiken beträffar tycker jag det är utmärkt om kungen pratar med Saudikungen (i samarbete med regeringen, givetvis), det är just sådana smidiga kontakter han numera är till för. Mannen som hellre skulle vilja köra traktor än vara kung klev upp och sa bra saker efter tsunamin, vilket var utmärkt, och kunglighet, hur fånig den är är, öppnar dörrar på sina håll. Låt kungen vara smidig (drottningen är mer den borna diplomaten, men hon är ju kvinna) och regeringen stå på sig.

    Varifrån kommer för övrigt alla dumheter i Sverige? Sätt fart: Dra ner på ränteavdragen för störtrika hus- och lägenhetköpare - ja, då får de köpa kåkar för femton miljoner i st f tjugofem, sorgligt förstås men nödvändigt - höj pensionerna, behåll rotavdragen, lär ungar skriva för hand, bygg trivsamma nya bostadsområden med låghus runt stenhällar och tallar och lekplatser som på femtiotalet, fyll plaskdammarna med vatten igen, stäng kärnkraftverken enligt folkomröstningen som lovade avstängning 2010, satsa på järnvägarna, anställ arbetslösa för nödvändiga kommunala jobb MED LÖN, fortsätt ge sjuka sjukpenning och handikappade assistans och sluta kräva att dödligt sjuka ska "jobba" och folk utan armar och ben bevisa att de är rörelsehindrade, gör något!

    Det här ska ju föreställa en regering ledd av socialdemokrater, och jag trodde Löfven inte tillhörde samma fesiga marknadsliberala gäng som föregångarna? Hela landet verkar rasa ihop på det ena området efter det andra. Trafikverket har inte ens en fungerande bokföring. Sparka alla och ersätt dem med intelligenta fixare, och med det menar jag folk som får saker gjorda på ett lagligt sätt.

    Duh.

    Allt gott!

    // UPPDATERAT. I dag lunkjoggade jag 422, 5 meter, och hade efter det 88 i puls. ???

    Ser hur frågetecknen hopas hos läsekretsen. Vad då 395 meter och 422,5 meter, kryper människan omkring med ett måttband i parken? undrar ni. Nej, men jag har en långsträckt lägenhet och sträckan jag kutar råkar vara 6,5 meter. (Det är för kallt för mig att springa utomhus.) Så jag springer och räknar mina laps och gångrar, och då blir det konstiga nuffror.

  • Ord och ord om ord. Faror för konsten.

    Just nu sitter jag på Stadsbiblioteket, där det är poesimässa. Då och då läses dikter på scenen, och en lång rad förlag - stora och små - har bokbord. Där har jag hamnat i levande diskussioner, kan man säga, senast om begreppet performativitet.

    Den diskussionen blev en demonstration av vad som händer när någon som sitter i den nu aktuella smeten möter någon som varit genom en lång rad smetar och blivit alltmer desillusionerad och passionerad. Det är oerhört svårt att renodla en diskussion, eftersom det finns så många variabler, och det intellektuella språket är en sådan mur och har dessa lådskapande egenskaper som gör mig vansinnig. Vad just performativitet beträffar var det för min samtalspartner väldigt jobbigt att förklara - Wikipersonen hade mer tid på sig - och vi båda undrade vad vi skulle göra med alla de där variablerna som inte får plats. När man hamnar i sådana här samtal, försiggår någon sorts inringning bakom allas pannben - vem pratar jag med? Vad är den för sort? Vilket fack ska jag placera den i? - som är besvärlig.

    Jag är orolig för konsten, därför att så länge man enskilt och samhälleligt och inom konstens kanon (vare sig det gäller litteratur, film, teater, performance, måleri) stänger in folk i läror, begreppsvärldar och koder, och folk inte vågar ta sig ur det utan planerar sin konst på förhand och sedan följer planen, kommer varken de verkliga sanningarna eller de nya uttrycken fram. Och det är vad som sker i era efter era. Min samtalspartner slutade med att tala om de koder man förväntas följa - i det man skapar och i "diskursen" men samhälle och "marknad" - och där kunde vi ju enas, men hon sa desillusionerat att följer man dem inte, och alla vet vilka dessa koder är, kommer man ingen vart. Vissa ger upp kampen.

    Och då är frågan - hur listig måste man vara, hur räddar man det man vill ha fram undan dessa koder? Om man går för långt i att följa dem, vad har någon - man själv eller mottagarna - för glädje av ännu en bok eller film eller knorvig skruv i galleriets tak som på grundläggande sätt är exakt som alla tidigare?

    Vad beträffar performativitet kan man se redan i Wiki-artikeln hur snabbt begreppet, som är användbart från början, korrumperas av (förlåt) idioter. Liksom alla andra begrepp.

  • Fokusera på de våldsamma männen.

    Håller med Carin Götblad, och det har väl alla pratat om i evighet utan resultat - fokusera på männen och tvinga inte kvinnorna att flytta, gömma sig, gå i stödsamtal etc.

    Man kan tillägga att det borde även gälla medierna. Jag kan ha missat något, men varje gång våld mot kvinnor tas upp i ett temanummer eller en artikelserie, är det kvinnorna som hamnar i rampljuset. Häng ut männen!

  • Medier som feltolkar pga bristande språkkunskaper och research. /Uppdaterat

    Efter debaclet med Saudiarabiens och Arabförbundets behandling av Margot Wallström, hävdade svenska medier (som dessutom förstås helst dramatiserar allting för att folk ska tycka det är spännande) att nu var vi på kollisionskurs med hela arabvärlden, Wallström hade gjort bort sig där och borde skämmas, hon är amatörmässig och känslomässig och bara förstör. Annat var det med smidiga Bildt! (Det fanns starka motröster, men detta var den gängse bilden.)

    Sedan började det sippra ut att det där inte var en helt korrekt bild. En sak medier ska göra är att ta reda på saker, göra research, inte bara gissa och anta och skriva av varandras artiklar, men det tycks ha varit vad som hände nu. En annan orsak är att medierna har mera ont om pengar och kanske inte heller alltid inser värdet av att ha språkkunniga journalister, vilket CNN lade an på för länge sedan. Därav de gravt bristande kunskaperna om den starka antisemitismen i arabvärlden och om vad som egentligen stundom sägs i Stockholmsmoskén (avslöjat av en arabiskspråkig journalist för ett tiotal år sedan), och därav svårigheterna att ta reda på hur arabvärlden egentligen ser på Wallström

    Här kan man läsa mera om vad som verkligen hände. Och om Bildt.

    UPPDATERAT.
    Jaha, och där hände det tydligen att arabländer nu bestämt sig för att skruva upp tonläget och "fördöma" Margot Wallström och Sverige för att ha "smädat islam", vilket man måste blunda med båda ögonen för att anse (och dessutom har många andra sagt detsamma som MW, eller tuffare saker, utan att dra på sig all denna tröttsamma skrikighet). De i dessa länder som är informerade vet att propagandan är fel, men det har hänt förr att folk med statlig TV och radio som enda informationskälla tror på vad de hör och i värsta fall grips av vad som anses vara helig vrede. Ju ilsknare och mer oresonabel man är, desto mer rätt har man. Flaggbränning härnäst, eller slipper vi det?

    Det är svårt att känna respekt för den här sortens uppvigling och desinformation. Sverige och MW ska ta det lugnt, och fortsätta att sluta upp bakom försvaret för mänskliga rättigheter. Saudiarabien och alla deras allierade vet mycket väl vad vi menar.

  • Flytta städer undan havet? /PS

    Såg ett program om stigande havsnivåer i morse, och undrar om något land ännu har börjat flytta på folk för att undvika kommande översvämningar? Så som klimatet funkar öht, kommer havsnivån att stiga och sjunka under olika perioder även utan våra utsläpp - men nu har vi ju alltså även dem att tänka på.

    Om inte medierna har missat att rapportera om saken, verkar inte mycket vara på gång. En spanjor klagade att om vattnet stiger försvinner stränderna och därmed turisterna och 11% av landets inkomster, och man kan inte bara flytta stränderna uppåt, "för där går det ju vägar". Men flytta vägarna då, muttrar man surt i sin stol. Värre saker kommer att hända än att man måste flytta dem.

    Programmet ägnade sig först åt att fundera på hur man kan stänga av Medelhavet med en vall mellan Gibraltar och Marocko, dyrt som sjutton men räddar Medelhavsländernas stränder - ett tag. Fast HUR ska det då gå med Medelhavet, som avdunstar med 60 cm om året, blir det inte saltöken (igen, det har det varit förr där) då? Släpp in vatten genom vallen förstås, mumlar man, och ser man på, programmet kommer faktiskt fram till att det måste man göra. Sedan funderade man på Manhattan, som ligger pyrt till, och en pigg kille föreslog hus som flyter på vattnet, vilket ju är smart och gulligt men knappast görligt med skyskrapor.

    Värst är det i Asien, över hela linjen. Miljoner bor vid havsnivån. Vad görs där? Ingenting? Jobbar smarta grupper på lösningar, var hitta ny mark att flytta folk till, och hur finansiera?

    Själv bor jag på ett berg i Stockholm och skulle klara det ett tag, om jag nu levde 2100, vilket jag ju inte gör. Men alla andra? Varför har tekniker och politiker så lite fantasi?

    PS/ Putin höll sig ju borta i tio dagar och det kan ha varit av vilka orsaker som helst, men jag tyckte det såg ut som om han har någon åkomma och går på kortison. Vilket ju kan vara alldeles åt skogen jättefel, för vad vet jag framför en TV-skärm i ett annat land?

  • Wallström och opinionen

    Och för övrigt undrar man hur alla dessa tomtar som kritiserar Wallström hade uppträtt medan andra världskriget pågick? Hade de vågat stötta dem som kritiserade Hitler?

    "Man säger inte nej till en nation av den kalibern (alltså Saudi)", skriver Lena Mellin i AB, vilket är rätt anmärkningsvärt. Var hade hon stått 1942? Samma sak gäller dessa direktörer som gnäller i kör. Och vad menar Peter Wolodarski i DN egentligen är "tillräckliga skäl" att yttra sig utan att linda in det? Inte hotande kärnvapenprov på Tahiti, och inte en när en stormakt som Saudiarabien behandlar sitt eget folk - och framför allt kvinnorna - ohyggligt brutalt.

    Men det finns en annan opinion. Alex Schulman reagerar med förvåning. Katrine Marcal, AB liksom Mellin, skriver en bra ledarkrönika om hur en viss opinion anser att en modig kvinna som säger ifrån är en mes (som om det vore modigt att stryka Saudiarabien medhårs), medan en karl som gör samma sak mot ett annat land är ett lejon.

    För övrigt håller jag med Alice Bah Kunkhe om att upphovsrätten måste värnas. Varför svajar MP där?

  • Wallström, Guillou.

    Det är svårt att bli upprörd över att Sveriges utrikesminister fördömer extremt statligt våld och diskriminering i andra länder, t ex Saudi. Deras svar - att stoppa hennes tal där hon var inbjuden som hedersgäst - var ganska ynkligt. Män om styr med egoism, blodspillan och järnhand är skrämmande, men också ynkliga.

    Jag vet inte vad jag ska tycka om henne erkännande av Palestina, eftersom det både är ett ockuperat område vilket är fel, men också i praktiken odemokratiskt och islamism-styrt, vilket även det är fel. Hennes kritik mot Ryssland är berättigad. En sak är klar - någon diplomat är hon inte. Frågan är: Vad uppnår man med diplomati, och vad uppnår man inte? Våra avtal med Saudi har uppenbarligen hittills inte lett till något som helst "inflytande" - de struntar väl i vad vi tycker - så några sådana effekter kan man inte motivera dem med. Jag sällar mig till MP här - säg upp avtalet.

    Guillou har åstadkommit en drapa om antisemitism ("Liberalerna vill missförstå", kulturuppslag i Aftonbladet) som är en sådan eländig smörja att jag hittills inte hittat någon som ens försökt svara på den. Förmodligen tror han det beror på hans briljans, men läs den om ni orkar och pricka av motsägelserna, insinuationerna, och naiviteten och den otroliga fräckheten i att hävda att judar som är rädda för antisemitism i Europa ljuger, eftersom de ju fick ett sådant stöd efter attentaten i Paris och Köpenhamn, och att de som förmedlar denna oro är "lömska" och "försåtliga". (Den sortens beskyllningar känns tyvärr igen just från antisemitiskt håll.) Som en liten sidolinje tror han att SD inte "längre" är antisemiter och att uttalanden som visar motsatsen bara är "reflexer".

    Varifrån kommer allt detta? Om han menar allvar och inte bara vill hamna i centrum, och om man ser till helheten, ser jag samma sak jag sett i många år hos denna man - han kämpar konstant med sig själv. Inom honom trängs djupt liggande kvinnoförakt och missunnsamhet mot framgångsrika kvinnliga journalister, homofobi och antisemitism, vilka alla han gett uttryck för, samtidigt som han verkligen inte vill vara sådan. Han vill vara progressiv. Det går inte ihop, och därför går inte hans artiklar ihop. Känslorna kämpar med förnuftet, och ibland vinner den en sidan, ibland den andra. Han har inget riktigt grepp om verkligheten.

    Lägg märke till hur han knyter ihop säcken i slutet av artikeln, där han lyckas få fram att om antisemitismen ökar i Europa är det, till syvende och sist, i alla fall judars och liberalers fel.

    Och hur skulle han reagera om han läste det här? Förmodligen skulle han brista i skratt. Också ett försvar.

    Hans artikel här.

    Expo om Guillou och reaktionerna mot honom med flera länkar.

    Jag har mörkt att män och kvinnor kan reagera lite olika på Guillou. Män - t ex Stieg Larsson, som JG naturligtvis hoppade på efter hans död eftersom böckerna sålde så bra - tycker ofta att han inte är klok men underhållande. Kvinnor, t ex jag, tycker att han är någon man inte skulle vilja möta i en kaosartad krigssituation där han har vapen i hand. Jag är inte rädd för honom här och nu, men jag skulle definitivt hålla mig undan då. Där finns mycket frustration och ilska som aldrig riktigt tagits om hand.

  • CSI Miami

    CSI Miami är nästan min favorit, eftersom den har så många dumma repliker och rollkaraktärer som spelas på ett så fånigt sätt. Där finns till exempel en kvinnlig vapenexpert som fnittrar intagande vid de mest olämpliga tillfällen, som tvärs över ett obduktionsbord med ett blodigt mordoffer på. Med jämna mellanrum tittar hon också beslutsamt in i någon skurks ansikte med en blick som ska säga "Nu har jag dig fast, onda mördare, mig skrämmer du inte", men som egentligen säger: "Men GUD vad snygg jag är nu." Många skådespelare tänker kanske så, men hos henne syns det.

    Juvelen i kronan är förstås David Caruso själv, mannen med konstant nackspärr. I bladet igår läste jag att någon ställt samman alla de ögonblick han sätter på sig solglasögonen och sedan yttrar en oneliner. "En odödlig oneliner" stod det i notisen, men jag råkade läsa vad det borde ha stått, "onödig". Om det ligger en stackars jättemördad person i en busskur, till exempel, sätter Caruso på sig glasögonen och säger som om det vore en epokgörande insikt: "Hon... (konstpaus)... kommer inte att ta nästa buss." Nänä. Eller om han står inför något helt manglat offer med en kniv i ryggen: "Vad vi har här, Speed... (konstpaus)... är ett mord." Det märkliga är att den arma Speed som måste lyssna till dravlet aldrig klipper till Caruso.

    Och så nackspärren. Caruso har bara en position: Händerna i sidorna och så vrider han på huvudet åt vänster eller höger och tittar på allting sidledes, med sorgmodig blick. Till och med när han filmas utifrån när han går fram till sina stora fönster och ser ut, tankfull givetvis, måste han ställa sig i sin position. Ett tag undrade jag om den stackars mannen faktiskt är sådan, men han tycks kunna stå rak.

    Det här är egendomligt fascinerande. Jag har aldrig sett maken till pösig skådespelarinsats. Men en gång såg jag honom som en glad spelevink i någon biroll under hans okända ungdom, så han kanske har humor i alla fall? Det kanske är ett vad med en flinande kompis? En dollar för varje gång han tittar sidledes eller tar på sig solglasögonen?

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.