Search blogs.se

  • Vad händer när brandlarmet går

    på biblioteket?

    Panik, sägs det i alla filmer. Folk skriker och knuffar ner varann.

    Nix. Det man börjat upptäcka sociologiskt är att såvida det inte är rök och flammor, är det ingen som tar larmet på allvar. Om ingen annan reagerar, reagerar man inte själv. Vilket just demonstrerades för mig, när jag satt på Stadsbibliotekets annex vid Odengatan i godan ro.

    Plötsligt ringde en envis signal. Jag, som satt en trappa upp, undrade slött vad det kunde vara. Lastbil utanför? Tjuvlarmet, någon var på väg ut med fellånad bok och nu kunde ingen stänga av larmet. Jaja. Fast det var väldigt vad det ringde LÄNGE. Typiskt, muttrade jag för mig själv och försökte utestänga ljudet.

    Efter bra många minuter kom någon ur personalen och viftade en aning exalterat med armarna. Brandlarm! sa hon. Uh? sa jag och sniffade efter röklukt. Du måste ut! förtydligade hon. Brandlarm!

    Jag släntrade sakta nerför trappan tillsammans med andra vantrogna slöfockar. Vad då brandlarm, det luktade ju inte rök? Övning? Alla samlades nere vid disken, någon stängde en branddörr till läsesalen, någon annan började putta på oss. Man ska GÅ UT. Ut ur huset. Inte bara stå där!

    Så vi släntrade vidare. Ut. Där blev vi stående allihop, medan det envisa larmet fortsatte att tjuta. Ingen rök. Inga flammor någonstans. Kompisen Sylvia hade fått släppa sin tidning och linkat nerför trappan med sitt onda knä, och nu stod vi och småpratade i solen vid räcket.

    Man får inte gå in igen förrän brandkåren kommit, visade det sig. Den ville vi ju se, så vi stannade kvar. Den tog det lugnt. Ungefär en kvart efter att larmet gått, kom i alla fall två bilar (med sirenerna på), och tre brandmän klev in för att se vad som stod på. Mer tid gick. Till slut kom de ut igen och sa något om fel på hissen (stans långsammaste, för övrigt, i stark konkurrens med den på Kungsholmens bibliotek).

    Så vi kunde gå in igen, och här sitter jag nu vid en lånedator och grunnar över människans förmåga till lugn och sävlighet.

  • Egeiska nätter. Del 3

    I matsalen bredvid den lilla poolen, bakom den taktäckta baren som kan öppnas mot havet och gräsmattan med solstolarna och borden under solseglet, finns ett äldre inramat, bleknat fotografi av hotellägarfamiljen. Det togs en våning ovanför terrassen när hotellet på berget byggdes, man kan se det nakna betonggolvet och klippan mot sydost. En ung Vicky står bakom sina fortfarande mörkhåriga föräldrar som sitter på stolar, pappa i skjorta och byxor och mamma i klänning, och pojken Stratos – elva, tolv år? - på en stol bredvid dem, redan en aning rundlagd.

    Nu, många år senare, bor de fortfarande här alla tillsammans. Barnen har inte gift sig. Mamma och pappa är vithåriga, mamma som för övrigt är ganska imposant haltar lätt och sitter gärna vid något av borden, pratar ofta i mobilen uppe på terrassen eller ute på sin egen balkong. Man hör dem aldrig gräla i familjen. Stratos eller Vicky går då och då förbi sin mamma med något att äta eller dricka.

    ”Du är en god son”, säger jag till Stratos.
    ”Vi måste ju ta hand om henne” , svarar han. ”Kvinnorna arbetar ju mest, de tar hand om barnen och hushållet och allting.”

    Pappa lunkar runt i godan ro och gör udda jobb. Då och då på dagarna och på kvällarna sitter de gärna alla tillsammans, ibland med vänner, och pratar stillsamt i skymningen. Då sitter de vid plexiglasräcket med den hisnande utsikten över hav och bergskammar. På dagarna tar de helst bordet vid ingången till matsalen, där är det mest skugga.

    Nu blir jag rastlös igen, trots bergsklättring light och bokläsning, och får plötsligt lust att teckna. Jag har ju en penna med mig. Först på en servett, sedan frågar jag Vicky efter papper, något i stil med baksidan på gamla kuvert hade jag tänkt mig, men hon ger mig några fina tomma kopiepapper och vill inte ha betalt.

    AAA LESBOS
    Det blev inte så bra. Det här är utsikten från takterrassen, mot nordväst. Det som ser ut som en platt hand som sticker ut i havet mellan bergen är i själva verket en vågbrytare. Och utom synhåll, inklämt mellan bergen, ligger orten Plomari.

    Aighistos Isidoros är ett litet ställe med villor, några hotell och badstränder, serveringar, en minimarket, och olivolje- och ouzotillverkning som man är väldigt stolt över. Gäster som vill ha en aning mer sightseeing och action körs nästan varje förmiddag gratis i den vita minibussen av Vicky eller Stratos till den större orten Plomari några kilometer längre bort. Tillbaka får man ta sig själv, genom att promenera eller ta en taxi för fem euro. Där finns mera folkliv, fler turister och hotell, och en hamn innanför den långa vågbrytaren. Folk åker hit på dagarna, eller på kvällarna för att äta på någon av krogarna och se lite annat.

    Det räcker inte riktigt med att rita heller. När jag tydligen slöat tillräckligt för att vakna till lite till, hänger jag med till "stan" och kliver av minibussen på det lilla torget vid hamnen. Klockan är ungefär elva, det är 35 grader varmt och solen steker, turister vimlar och infödda äldre män sitter på tavernor och tittar på dem. Den lilla staden – eller snarare stora byn – ligger inklämd mellan två höga bergkammar med torr grönska, och jag köper en glass och traskar inåt land på smala gator, söder om vad som verkar ha varit, eller kanske då och då fortfarande är, en asfalterad ränna för en smal å. I delen närmast torget står bilar parkerade i rännan, och små broar leder över den här och var.

    Jag går förbi diverse butiker, en av dem en fiskaffär med fisk i lådor ut på gatan. Men det här är tydligen inte riktigt the right side of the tracks. Efter bara några kvarter försvinner alla spår av både turism och hemmabefolkning, här finns knappt en människa. Husen står tätt, många för att inte säga de flesta av dem tomma och slitna, många med tomma butikslokaler med dammiga skyltfönster, ett och annat nyrenoverat. Mäklarskyltar finns överallt. Åt söder leder trånga små gränder som tar tvärt slut vid branten upp mot bergskammen. På ett hus har putsen fallit av och man kan se att väggarna är travade av sten ungefär som på ett gotlandshus. Enstaka bilar och mopeder passerar, en kvinna med barnvagn går förbi, stannar och pratar med en annan kvinna på en balkong. Annars är det mycket tyst. Funderar på att ta mig in i en gränd och se om man kan ta sig upp på berget, men det ligger skjul och hus i vägen och det ser lite för brant ut. Ju längre in mellan bergskammarna jag kommer, desto smalare blir byn, som ett v med en öppna delen mot hamnen och spetsen här inne i tystnaden.

    Går över en av de små broarna, och här på den mycket högre norra bergskammens sydsluttning verkar byn mera välmående och levande. Husen är bättre omhändertagna och har större plats. Jag passerar en stor byggnad alldeles vid rännan, den har porten öppen och jag undrar vad det är – en gudstjänstlokal? Samlingssal? Naturligtvis tittar jag in, lite försiktigt, och kommer in i en stor lokal med takhöjd i två våningar, full av obegripliga föremål. En äldre man och en kvinna kommer just ner från övervåningen och mannen lägger genast rabarber på mig, drar mig i ärmen och börjar visa mig runt. Han kan inte ett ord engelska, men han pekar på föremål och stora textade bildsatta plakat på väggarna, på grekiska och engelska, och det allting klarnar: Det här är ett museum inrättat för att hedra den framgångsrika familj som en gång tillverkade tvål i Plomari och exporterade den över Medelhavet och längre än så, och jag är enda besökaren.

    Givetvis tittar jag med största intresse på stora tillverkningskärl, trästämplar som tvålen stämplades med, redskap, gamla förpackningar, diagram över exportvägar, och stora artonhundratalsfoton på familjen. Det här var inte vad jag väntade mig i Plomari, men mannen ser till att jag inte missar någonting. Till slut tar han med mig till övervåningen och öppnar stolt dörrarna till en modern fin biosalong. Jag har inte en susning om vad som visas där – alla möjliga filmer, eller bara sådana som handlar om tvål, och mannen kan inte förklara – men det känns fint att hitta en bio bara så där.

    På vägen ner tackar jag så mycket och vill betala, men mannen skakar på huvudet. Det sista han gör är att försöka intressera mig för någon sorts broderiutställning. Först efter det får jag gå igen, en aning omtumlad.

    Delvis vägledd av doften av färsk fisk krånglar jag mig tillbaka till torget och får den strålande idén att traska ut på vågbrytaren, en lång skapelse av sten och någon sorts jätteanglar av betong, och se vad som finns allra längst bort. Märkligt nog tycks jag vara ensam även om denna briljanta plan. Solen steker som sagt, och den lilla serveringen intill en ensam husvagn just där vågbrytaren vinklas står tom. Jag traskar envist på i gasset – vad är det som gör att man känner att man måste utföra sådana här idiotplaner till det rödmosiga slutet? – och det går upp för mig att den här ensamma stensatta vägen parallellt med stranden sträcker sig nästan en kilometer bort utan ett uns skugga, och här går jag när jag kunde plaska i kalla sköna havet.

    Och vad finns då längst bort? En massa stenblock och någon sorts litet glasskjul, kanske med en lykta av något slag inuti. Nöjd och belåten med att ha gått hela vägen, och konstaterat detta och utan att börja klänga på stenblocken, går jag tillbaka hela vägen igen. Och köper en glass till. Samt tar farväl av Plomari och en taxi tillbaka.

    Jag hade tänkt mig att det här skulle bli sista delen, men det finns lite till att berätta. så det blir en del 4 också.

  • Egeiska nätter. Del 2.

    Vicky, som är en ung slank kvinna med fasta ögon och trudelutt på huvudet, klädd i shorts, har flera regler. På hotellrummet finns en myndig lista på vad som är PROHIBITED. Man får absolut inte laga mat på rummet, flytta möblerna, tvätta kläder eller använda ”goods” som inte köpts på plats (menar hon mat, eller vad?) Elektricitet får ENDAST användas för belysning och rakapparat. Hjälp, efter två dagar kopplade jag in kylskåpet för att ha kallt vatten i hettan, och hur var det med fläkten som automatiskt slogs på när man tände i badrummet, och skölja upp genomsvettade kläder gjorde man ju varje dag med vaga skuldkänslor, och rumsgrannen undrade vad som hände när hon körde ihop sängarna som vresigt står med tio centimeters glipa, och hur var det med bananer…?

    Ingenting hände efter dessa brott, skulle det visa sig. Det enda Vicky tog extra betalt för var luftkonditioneringen – sju euro om dygnet. Det gör vad jag vet alla hotellen. Det var annorlunda i Thailand, och i det enkla tunisiska hotellet fanns ingen luftkonditionering.

    Men det finns en regel till som jag aldrig stött på förr. Man får inte spola toalettpapper i toaletten. INGA toalettpapper, trots att det papper som fanns löstes upp praktiskt taget så fort man tittade på det, allt ska kastat i pedalhinken. Jag vet inte varför det är så här, kanske har de extra trånga avloppsrör på Isidorosberget? Tydligen slarvade folk ibland, för jag såg Vickys pappa en gång komma värdigt skridande över takterrassen med en sådan där gummigrunka man löser avloppsproppar med.

    Som man förstår uppstår vid denna regel logistiska problem. Man förutser obehag för sig själv och städerskan. Men man ser sig runt, och upptäcker att duschslangen räcker dit den ska. Problemet löst. Allt papper som slängs är nu jungfruligt rent.

    Så där låg jag utslängd på hotellsängen och gjorde precis det jag åkt till Lesbos för att göra – ingenting. Det gick att ligga där och drälla utan samvetskval, eftersom det inte fanns något jag kunde göra. Jag hade ingen laptop, ingen telefon, en penna men inget papper. Städerskan städade rummet. Någon annan lagade mat.

    Och så fort man hittat sina bäringar fungerade allting. Man lärde sig parera det glashala badrumsgolvet och stå i sittbadkaret vid duschande. Balkongen visade sig perfekt att sitta och läsa på på förmiddagarna innan solen hann dit. Hett vatten för ögonpyssel som jag bekymrat mig för var inget problem, bara att ta med sig en kopp varmt vatten från frukosten ner på rummet. Salt hade jag med mig. Havet var bäst att bada i på morgnarna innan stranden fylldes av folk, havet var vidsträckt och klart och kallt och backen gick att klättra uppför igen vid tiosnåret. I matsalen låg till min eviga förtjusning en hel hög böcker, mest deckare, jag plöjde genom nästan sex stycken, tog med mig en halvläst Clancy därifrån och lämnade en Connelly efter mig. I minimarket vid stranden fanns ett luftkonditionerat inre rum (fönsterlöst och bara +28 grader varmt, uppfriskande ) med kallt vatten, bananer, bröd och härligt stelfrusen glass. På stranden hittade jag också norrmän att prata norska med en stund, de bodde i ett litet hotell i nedre delen av backen.

    Efter att ha drönat vidare med mer deckarläsning på sängen bakom halvt neddragen ståljalusi var det dags att gå upp på terrassen och svalka sig i den lilla poolen. Och köpa en apelsinjuice. Och prata lite med folk.

    Men efter ett par dagar orkar inte ens en i väggen kraschad författare göra bara absolut ingenting. Jag började promenera. Med försiktighet, vägarna är smala och kurviga, folk kommer dånande på hyrmoppar, två bilar har svårt att mötas, man för byta sida på vägen stup i ett för att hålla sig synlig. Hittade någon sorts bar för moppeburen ungdom och två hästar innanför en grind. Stod och tittade på dem en stund, tills jag hörde rasslet av en kedja, och en schäfer glodde på mig bakom en buske och började skälla. Gick på stranden, som en svårgådd eftersom den består av rundslipade småstenar, känns lite som kvicksand, och fascinerades av de helt vita stenarna, opalliknande. Hade en vag tanke att hitta några till Supergrannen, men så fann jag något som var helt speciellt – en liten, liten sten formad som ett vitt hjärta. Det var absolut glasklart vem som ska få den. Senare hittade jag två större hjärtan och några små som verkade skönt designade som Supergrannen till sist fick.

    Och så var det berget. Hela ön är full av underbara berg med torr växtlighet, jag kunde se klippor i solen från takterrassen och måste bara upp på den närmaste toppen. Jag älskar den här sortens natur. Jag gav mig ut på gatan och gick uppåt, men hamnade bara i ett stort stenbrott och en byggplats för två vita villor. Frågade Vicky, som sa att det fanns en väg förbi stenbrottet. Det fanns det, en grusväg bakom hotellet, den ledde upp till en sorts utkiksplats med något som liknade ett litet kastell av sten. Gräset var torrt, utsikten över hav, hus och himmel bedövande, solen varm, tystnaden stor.

    Det verkade finnas hästspillning på vägen, och jag tänkte på hästarna och schäfern längre ner vid bergsfoten. Vägen fortsatte snett uppåt, genom ett stålstaket utan grind, och en märklig stenbyggnad fanns längre upp. Jag ville absolut upp till toppen, men visste inte om någon bodde i der märkliga huset, och om det kanske fanns flera schäfrar, nu utan kedja. Alternativet var att ge sig ut bland stenblocken och klättra. Men den tanken var inte så lockande, inte för att det var väldigt brant utan för att jag inte visste något om faunan – kunde det finnas ormar? – förutom rapporter om elakartade fästingar som bär på en ebolavariant med 30 procent dödlighet, och det sönderbrutna berget var inte särskilt lätt att gå i.

    Återvände till Vicky. Ingen bor i huset, sa hon, det har något med vattenförsörjning att göra.

    Jag måste förstås dit, fast helst inte ensam. Jag frågade rumsgrannen, här kallad Tjejen, som alltså rent åldersmässigt kunde vara ett barnbarn. Hon satte på sig gympadojor och följde med. Vi traskade uppåt, förbi vattenhuset, längs kanten till stenbrottet , och kom in på en smalare stig med små stenblock på bredden och tvären och en sorts elaka taggiga buskar som inte syns eftersom de är blekgröna, men de känns. Vi klättrade vidare uppåt och till slut kom vi allra längst upp och utsikten var otrolig, man såg ner i nästa dal och bort mot det mycket högre, spetsiga gröna berget på andra sidan dalen, och havet längst bort.

    Av avstressningsskäl hade jag lämnat kameran hemma, men det här måste jag ju spara, så Tjejen var snäll och lånade mig sin mobil. Jag tog en bild av henne och backade nästan in i det halvt raserade stängslet för att få med denna otroliga utsikt.
    lesbos

    Vi funderade på att gå vidare längs stupet ett par meter till den absoluta toppen bakom de låga tallarna, men berget på kanten ser väldigt instabilt ut, så vi avstod. Men det gnagde i bakhuvudet på mig medan vi gick ner – innerst inne ville jag verkligen klättra uppför den raserade bergssidan från kastellet och se hur det såg ut där uppe.

    Jo jag vet, vi har inte hunnit till nätterna än. Fortsättning följer.

  • Så hur var det med de egeiska nätterna? Del 1.

    Jo, jag landade ju till min stora överraskning i Mytilini efter att ha lyckats att faktiskt packa en väska (32x37 centimeter, rymde kjol, shorts, t-shirt, tre linnen, blus, koftor, långärmade tröjor, sweatpants mm), att inte missa flygbussen före gryningen, att hitta incheckningen och gaten på Arlanda vars topografi jag totalt glömt, och att inte gå vilse i gången till planet.

    Vi åkte buss en timme, delvis intill branter som ju inte skrämde eftersom det faktiskt finns gunnebostängsel, och hamnade på ett hotell som låg "lite uppe i backen". Dvs uppe på en bergssida med 45 graders backar. Det fina med det var en strålande utsikt över hav och bergskammar och himmel från en takterrass med bar, liten pool, solstolar och en liten gräsmatta.

    Det mindre fina märktes snabbt - i receptionen satt ägarinnan, Vicky, och såg sur ut och granskade alla från topp till tå innan hon bestämde vilka rum vi skulle få. Vickys omedelbara approach var inte att få alla att känna sig välkomna, utan att markera att här var det hon som bestämde. Hon kastade en blick på mig och muttrade "202", och en lika sur ung tjej traskade utan ett ord före mig till en hiss upp till takterrassen och sedan en annan, mörklagd hiss NER två våningar. Ner...? Hon svarade inte på frågor, öppnade en dörr i en mörk korridor, slängde ifrån sig en fjärrkontroll och försvann - fortfarande utan ett ord.

    Jahapp. OK rum. Icke fungerande fjärrkontroll. Inga kackerlackor. OK badrum. OK liten balkong, men havsutsikten blockerades av ett stort grönt hotell som jag senare fick veta var övergivet efter att ägaren dött. Nåja, man såg faktiskt havet i alla fall, lite till vänster.

    Men balkongen låg ungefär tre meter upp och ifrån trottoaren, med några träd emellan. och jag tycker inte man ska lägga ensamresande kvinnor i sådana rum som så lätt kan nås utifrån. Men det var tydligen Vickys policy, för rummet intill gavs till likaså ensamresande Tjejen (en vuxen kvinna, men kunde rent åldersmässigt vara mitt barnbarn). Hon kände sig dock lite mer välkommen, eftersom Vickys bra mycket charmigare bror Stratos var den som installerade henne. (Stratos, som liknar en lite yngre och smalare Chz Bono, är den som får gästerna att må bra.)

    Jag bad att få prata med Vicky. Det skulle jag inte ha gjort. Hon bemötte mina åsikter med ett hånskratt. "Och VEM skulle ta sig upp på balkongen?" fnös hon.
    "En ung man skulle väl kunna..."
    "En ung man?" skrattade Vicky, som om jag inbillade mig att någon ung Romeo skulle förgås av trånad och klättra upp till mig.

    Helt omöjligt. Märklig person. Hon gav mig aldrig något annat rum, trots att nya gäster anlände, och jag bad resebyråpersonalen strunta i saken, låt henne tycka att hon vunnit. Vi slöt en sorts väpnad fred och bråkade inte om något annat. Hon till och med komplimenterade mig för min snygga röda kofta, och jag henne för hennes snälla bror, och frågade hur man kunde ta sig upp på berget. Det är helt enkelt så här det är på Vickys hotell. Vill man ha ett bra rum, ska man ha med sig en karl. Eller utstråla rikedom och beslutskraft, antar jag.

    Fortsättning följer.

  • Betty

    Tillfälligt inhopp: Fasen, nu är Lauren Bacall död också. Ja, hon var 89, men en så stark personlighet med så mycket klass, närvaro och humor, att man har svårt att greppa att hon faktiskt är borta.

    Hon var en genuin del av Hollywood och perfekt där - inte världens bästa skådespelerska, men karismatisk som få, en drömmare som älskade Hollywoodmyten och glamouren, men samtidigt hade stil och båda fötterna stadigt placerade på marken. Hon gillade att charma och retas, hon upprätthöll fyrtiotalets vasstungade men hjärtegoda, erfarna och skeptiska men oskuldsfulla, snygga och chica filmkvinnoroll, den som tyvärr just nu ligger däckad men borde återupplivas. En Hollywoodlegend in her own right (även framgångsrik scenskådis i New York) och sista länken till Bogie.

    Tack, Betty. Det var kul.

  • Egeiska nätter.

  • Sailor home from the sea, hunter home from the hills

    Hemma från Egeiska havet, där det fanns både hav och berg. Reserapport i faggorna.

  • Kazmierska hoppar i galen tunna.

    Det är en utmärkt tanke att inte alla i en grupp ska ställas till svars för - eller frågas ut om - vad vissa i gruppen gör. Jag vill inte alltid bli behandlad om representant för kvinnokönet, t ex, judar vill inte behandlas som representanter för israelisk politik och avkrävas åsikter om den, och om man är mörkhyad betyder det inte att vem som helst ska komma och begära ett föredrag eller diskussionsinlägg om rasism. Vi är unika individer.

    Men när Magnus Ranstorp på sitt twitterkonto undrar - inte kräver - om officiella representanter för muslimska grupperingar tar avstånd från den definitivt högerextrema islamistiska gruppen ISIS, påstår Nathalia Natalia Kazmierska i en sorts knee jerk reaction att han kräver avstånstagande av "alla som råkar vara muslimer", och "misstänkliggör muslimer". Man kan läsa ordväxlingen här. Jag kan inte se att Ranstorp, som dessutom vad jag förstår i sin yrkesroll gör allt annat än att "misstänkliggöra muslimer", på något sätt säger vad han anklagas för. Vilket han visar och förklarar i sitt svar. Men NK ger sig inte, istället för att erkänna att hon feltolkade hans tweet kräver hon en ursäkt.

    Så blint får man bara inte reagera som debattör. Det drar ner diskussionen till sandlådekrig med färdiga åsikter som triggas av enkla signalord, i stället för att man sätter sig in i vad som faktiskt skrivs. Man ska läsa alla orden, Kazmierska.

    Att undra hur olika muslimska grupper ställer sig i förhållande till ISIS och andra islamistiska organisationer är högst berättigat. Jag undrar också. Vilket inte betyder att jag tittar snett på varenda muslim jag ser eller pratar med, eller att jag avkräver dem som privatpersoner några speciella insikter, analyser eller ställningstaganden.

    Däremot kräver jag en del av mediedebattörer.

    PS. Kazmierska påpekar på ett twitterkonto att jag stavat hennes namn fel, och att jag citerat henne galet. Det stämmer att hennes förnamn fick ett h som inte ska vara där, och det ber jag om ursäkt för. Däremot tror jag inte att mina korta citat är felaktiga - tryck på länken och kontrollera.

  • Allvar och reseövning

    Det går inte att beskriva hur förtvivlad man - trygg i sitt tysta och lugna land - blir över det ohyggliga våldet i Mellanöstern, Ukraina och så alltför många andra ställen. Jag tror inte man kan föreställa sig rädslan och stressen när raketer faller över Gaza, osäkerheten, oljudet, de fruktansvärt skrämda barnen som man vill skydda men inte kan. Hur får man stopp på detta? Jag kan inte(fortfarande från min outsidervrå) se annat än att Hamas måste bort och bosättningarna stoppas. Palestinierna måste få en egen stat med demokrati, och fanatismen som även råder i starka skikt i Israel måste också bort. Bara tanken på vuxna människor som medvetet skadar barn gör en iskall av ilska och frustration.

    Vad är det för fel på folk? Varför kan de inte samverka och skapa det bästa av den plätt de hamnat på? Varför ständigt samma mönster av män som delar upp sig i lag och bekämpar varandra, slåss om land, kvinnor, barn, kontroll? De söker en ursäkt i det som finns närmast - religion, t ex - för att få utlopp för sitt tydligen oändliga kontrollbehov. De kunde göra så mycket gott och sprida så mycket glädje, men väljer det destruktiva. Familjer, gatugäng, företag, stater, miljöerna växlar men mönstret är detsamma. I denna ålder tvingas man till sist, luttrad, bli imponerad när de alls går med på fria val och att ge upp makt utan att slå ihjäl varandra.

    På en privat nivå har jag äntligen orkat snubbla iväg till en resebyrå och boka en resa lite längre fram. Det är inte klokt hur passiv man blir av vissa saker som händer, inte passiv när det gäller film och skrivande, men i allt annat. För att öva mig i att resa bestämde jag mig för att ta mig till Sandhamn över dagen - har aldrig varit där förr - och valde förstås igår. Till min oändliga förvåning lyckades jag packa en väska och komma i anständiga gångkläder. Löpsedlarna lovade blixt och störtregn och tunnelbanan blev stående därför att det var slagsmål på T-centralen, men jag hann fram till båten i precis lagom tid. 260 kronor kostar det bara att fara fram och tillbaka till ön, och två timmar får man på sig där.

    Jo, det regnade så småningom även över skärgårdsfjärdarna och en och annan blixt syntes i fjärran. Det regnade även på mig när jag klev i land och började traska mellan de otroligt söta husen på minimala tomter norrut, fick ta skydd i ett gulligt bageri. Småbarn kilade runt och lekte, vuxna fikade under verandor, det var tyst och idylliskt. Jobbade mig neråt hamnen med alla båtarna från små till lyxkryssare, där var det faktiskt lite mindre trivsamt. Men matbutiken hade rätt sorts glass, och när regnet upphörde var en molnig dag definitivt skönare att turista i än +30 grader och stekande sol. Och när vi kom in i Stockholm igen lyste kvällssolen. Blixten och störtregnet hade vi åkt ifrån.

    Jaha, skulle man vilja ha en kåk i Sandhamn? Vete 17. Har man rötter där från generationer somrar är det förmodligen underbart, men det är utan tvekan trångt och ön inte speciellt stor. Vad gör man när man är där? Väver, läser, stickar, fikar, badar, åker båt? Skriver deckare? ;) Jag tror jag fortsätter tänka på Gotland. För övrigt verkar huset jag ritat på så länge plötsligt vara färdigkomponerat.

    Kom hem trött som en uggla och med värk överallt - fibron gör att jag knappt tål kläder - och röda ögon, men nu har jag både övningsrest och sett Sandhamn och känt sjövinden mot ansiktet, och intressanta samtal blev det. For your benefit, B, här är kåseriet apropå något vi talade om - http://annikabryn.blogs.se/2007/06/29/testet~2540581/. K (or perhaps C?)and friend from Ukraine, that was an interesting conversation we had. Thank you!

  • Bilder och film

    Först när jag några år efter mammas död tittar i katalogen för The Family of Man från 1955, om den otroliga utställning med bilder om människans villkor genom livet av över 500 fotografer från 68 länder, slår det mig hur oerhört influerad jag är av dessa bilder. Jag såg dem när jag var tio eller elva år, och de grep mig djupt med sin direkthet, sin medkänsla, sin underliggande tes om människors lika värde, värme, sårbarhet, skönhet och glädje. Många av dem brände sig in i hjärnan och jag har aldrig glömt dem. För att vara från femtiotalet var utställningen (sammanställd av Edward Steichen) förvånansvärt rik på bilder av kvinnliga fotografer och bilder som visade flickor och kvinnor som aktiva, levande människor. Den började inte heller, så amerikansk den var, med bilder av bröllop utan med bilder fysisk längtan, lek, kärlek och åtrå. Det enda som egentligen gör den tidstypisk, förutom den värme som man ofta inte ser idag, är frånvaron av homosexuell kärlek.

    Jag gråter fortfarande när jag ser t ex Eugene Smiths bild av den afroamerikanska barnmorskan som tröstar en äldre man som varit bunden till sin stol i trettio år, en bild tagen ur ett reportage på femtiotalet om en otrolig kvinna som hjälpte andra kvinnor i yttersta fattigdom, hur hon stöttade och hjälpte. Eller glädjen hos indiska flickor som hoppar hage, eller bilden från Bechuanaland med en åldrig berättare i kretsen av lyssnande nakna barn, kvinnor och män. Ingenting ställs mot något annat - det är människors inre likheter och värdighet man strävat efter att visa, och därigenom drar åskådaren sina egna slutsatser. Bilderna är oerhört vacker sammanställda, och beledsagas av fantastiska citat. ALLA bör se denna bok!

    Och jag jämför med en nyköpt svensk bildbok av en fotograf som jag beundrar för många saker (så mycket att hennes bilder finns omtalade i en av mina böcker), men inte för den här. Där The Family of Man lever sig in, visar folk i arbete, med sina känslor, i lek och ilska och fruktan och skör kärlek, deras levande ansikten, utan pekpinnar, konstaterar hon bara. Titta, det finns invandrare som driver butiker. Känslor har de också, minsann. Och se hur härliga de är när de kramas och skrattar! Det är en utanförbok som tittar utifrån, och väcker hos mig inga känslor alls. Och jag ser att det är i The Family of Man's anda som jag ställer samman min egen utställning, det essensen jag vill åt, ibland tung, ibland förbiglidande, ibland rolig, men alltid med respekt och ömhet.

    Sedan: Diskussionen om Chavez-Pereztestet, dvs en uppmaning att ställa frågan om en film: Finns det i den två icke-svenska (icke-vita) karaktärer som pratar med varann om något annat än brott? Olika kulturjournalister har gått i taket (en hävdade att man måste lita på, och vänta på, filmskaparens egen inre utveckling), medan jag tog förslaget som enbart en påminnelse om att tänka efter, att ta en snabbtitt på hur verklighetens filmmakeri ser ut, inte som något som ska förvandlas till tungrodda regler om att alla filmer alltid måste ha två utomeuropeiska karaktärer som pratar om tvättstugan eller en ny roman. Hur det går om man ska vänta på de ensamma geniernas egen inre utveckling innan man kommer åt diverse schabloner och fördomar vet vi redan, vad som kan behövas är en spark i baken.

    Jag skrev en liten artikel om detta till Expressen, men den kom inte in, jag fick faktiskt inget svar alls, varken ja eller nej. Tiderna ändras - på den tiden jag försörjde mig och ungarna som frilansjournalist - arvodena var högre då - fick man faktiskt alltid ett hövligt svar. Jag har lite svårt att vänja mig vid den tuffa stilen både i artiklar och i kommunikationen.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.