Igår: Kvinnan som gick ut i vårväder och kom
hem mitt i sommaren, halvkokt i alla tröjor.
Gick ju runt för ett par månader sedan eller så och tog bilder som har med min filmkomedi att göra, inte för att man gör det på det här stadiet innan någon ens sagt ja! Låt oss skaffa behövliga miljoner! utan för att jag dels gillar att se att det jag skriver funkar i verkligheten, dels ju är inne på bilder och fotografering.
Nästan allting stämde kusligt väl med vad jag redan fantiserat ihop. Jag behövde en sladd utanpå hus? Det fanns sladd utanpå hus. Jag behövde en lyktstolpe i siktlinjen från en port? Det fanns en lyktstolpe på lagom avstånd i siktlinjen från sagda port. Plus ett träd, så att man kan välja. Det är likadant när jag skriver böcker, saker och ting stämmer utan research, det är som om man tonar in på dem telepatiskt. Roligt och uppmuntrande (denna bok/film vill bli skriven!) men också märkligt (que...?).
Nu kan och ska man fuska rätt rejält på film. Det är en spännande utmaning. Minns ni "Brief encounter", en brittisk svartvit kärleksfilm där tårögd kvinna står på perrong medan tåget åker iväg med hennes älskade, och ljuset från fönstren ses dra förbi över hennes ansikte? Det var inget tåg, det var någon sorts pappskiva med utskurna slitsar och ljus bakom, eller dylikt. Billigt och bra, och fungerade utmärkt. Så man måste inte ha en färdig verklighet att filma av. Men ändå – det är kul.
Saken var emellertid den att det var ju snö när jag var ute och plåtade. Och nu är det inte snö, och inte i filmen heller. Men det spelar ju ingen roll för dessa bilder, som egentligen inte ens behöver visas upp än.
Sa jag mig. Men inte hjälpte det. Jag måste ut och göra om alltihop.
Och nej då, det var ingen snö vid Historiska Museet. I stället har de rivit upp hela Narvavägen framför ingången! Jäklar! Hål, grävskopor och staket!
Då snö, nu grävplats.
Jag tog mig runt det och fixade foton ändå. Sedan hade jag tur, för museet har just börjat med sommartid och hade öppet fast det var måndag. In gled jag och fotade vidare. Underbart.
Och där förlorade jag mig återigen i sten- och bronsålder. Titta på krukorna här nedanför, se hur de visar att människan inte fungerar utan konst. Vi bygger en hydda, och vi pryder den. Vi väver tyg, och vi väver mönster – hundtandsmönster, till exempel, fanns i yllemantlar redan för flera tusen år sedan. Och vi drejar eller knådar ihop lerkrukor och kan inte låta bli att göra mönster med fingrar, kvistar, strån. Och här står jag många herrans år senare och får direktkontakt med den som njutningsfyllt satt och stack små hål med en blomstjälk eller vad det kan ha varit i leran. Jag får en otroligt stark känsla av hela situationen, av själva personen, hur han/hon luktade och andades, omgivningen, solen, ljuden.
Och så hälsade jag på Bäckaskogskvinnan som var fiskare och jägare för 9 000 år sedan. Hon var bara 1.51 lång med små händer och fötter, begravd sittande med sina fiskeredskap. Det finns en fin rekonstruktion av hur hennes ansikte och huvud såg ut när hon dog i fyrtio-femtioårsåldern, efter att ha levt ett liv i naturen och fött ett antal barn.
Och återigen är jag där, strax efter att hon dött, hon ligger på marken tätt omgiven av barn och vuxna, alla pratar om hur det gick till och hur hon var och var man ska begrava henne. För mig sitter hon inte i en monter på ett museum, hon är fortfarande där.
Hennes vänsterfot och min.
Tidsrymderna är enorma. Bäckaskogskvinnan och "Den gamle och barnet", en annan gravplats i en monter nära intill innehållande en äldre man och ett litet barn som lades hos honom vid en senare tidpunkt, räknas alla som stenåldersmänniskor. Ändå är det hela två tusen år mellan henne och dem, lika lång som mellan vår tideräknings början och oss.
Jag sliter mig med svårighet och går ut igen. Bakom museet finns sjuttonhundratalshus och bortom dem en stor avröjd grusplan, där en karl går runt med märkliga instrument och tycks liksom stå och grunna vid ett träd. Mäter han hur det mår?
Nej, han mäter av planen för att göra en exakt karta, inklusive alla nivåskillnader och alla träds exakta mått, inför anläggande av en park eller vad det kan vara. Troligen blir det inte ett stort hus i alla fall, säger han.
Alla hans data går till en mojäng längre bort. Den svänger och surrar på egen hand.
Och jag traskar vidare i den allt varmare solen mot Östermalmstorg, köper en glass och tittar in i Östermalmshallen, anrik och (i alla fall numera) dyr livsmedelshall.
Här finns det vackert snidade bås med namn och allt, gott om uppstoppade älghuvuden och fasaner, ställen att äta och svenska flaggor galore.
Kycklingar som smakar kyckling!
Men det finns också en fransk flagga. Och en samisk, den hänger vid butiken där alla expediterna bär plommonstop. Eller kubb, som mannen säger som jag talar med.
– Varför har ni en Sapmi-flagga? Är någon av er same?
– Nej, nej, här finns inga lappar, säger han helt okänsligt. Men vi har en del norrländsk mat, ren och så.
Hallen ser ut som en tegelborg, men titta på den smäckra Eiffeltorns-konstruktionen inuti!
Och jag går ut och fortsätter neråt Humlegården för nästa fotosession.
