Search blogs.se

  • Tjuvnypen mot Söder i riksdagen och alliansens agerande.

    Jag följer inte Twitter så jag vet inte hur det låter där - pubertalt, enligt en ledarskribent i Expressen - men de demonstrationer mot vice talmannen Björn Söder, SD, som består i att hälsa honom på hebreiska och nordsamiska, är jag helt för. I princip ska man hålla på formerna så länge SD inte helt och hållet agerar nazistiskt, men hälsningarna är korrekta, såvitt jag kan se, och om man bara tillfogar en översättning och inte håller resten av anförandet på något annat språk än svenska, är det yttringar som han förtjänar.

    När han sitter och hackar och avbryter och kräver svenskt tilltal gång på gång, är det kanske mer han själv som går utanför talmannens plikt än riksdagsledamöterna i fråga som bryter mot föreskrifterna. Han ska inte hindra debatten.

    Att använda ett parti som SD som nyttiga idioter, som alliansen gjorde när de röstade på sin egen budget i medvetandet om att SD troligen skulle ta chansen att fälla regeringen, är mycket, mycket farligt. Liknande har försökts förr ("folk kan ju inte vara så dumma att de stöder dessa stollar helt och fullt?") och misslyckats med fruktansvärda följder. Liksom många andra stöttes jag av de fyra borgerliga partiledarnas stolta uppsyn när de tågade mellan fotoblixtarna efter denna lågpannade fadäs. Det var bara svenska fanor mot en blå himmel bakom dem som saknades. Nu måste regeringen regera enligt en borgerlig budget, trots att de är större än alliansen, vilket är något av en skandal. Vi ser redan resultatet. Alliansens partier borde skämmas.

    Nerskärningen av bidragen till kulturskrifterna är också en skandal. "Vi satsar på ungas läsande istället", säger kulturutskottet, men frågan är vad de sedan läskunniga eleverna i framtiden ska läsa och lära av? Grunden för all demokrati är bildning, kunskap, orientering och ett offentligt rum där viktiga frågor kan stötas och blötas och nya, udda idéer komma fram. Beslutet är ett nederlag både för de unga, de vuxna, kulturen och demokratin.

    SD är en tidsinställd bomb. Behandlas med yttersta försiktighet.

  • Det ringde på dörren...

    ... och Supergrannen stod utanför. Jag hade just hört att han kommit hem (säkerhetsdörren låter), och nu verkade han helt vild och galen. Han ser väldigt ungdomlig ut, och det korta håret stod nästan på ända. Nu hade han längtat efter att komma hem till sitt trevna bo, ta ett lugnande bad i lugn och ro och laga mat i sitt mysiga kök, och så det här!

    - Lyset funkar inte nu heller! utbrast han. Det går inte att tända! Har du ringt?

    - Nej, sa jag.

    - Hmpff! fnös Grannen.

    Vi har haft problem med ljuset i farstun under en längre tid. Många gånger har man kommit hem till en becksvart port under en icke tänd lampa ovanför. Ibland har man kunnat tända inne i farstun sedan man gått in i mörkret och hittat en lysknapp, ibland inte. Det känns inte kul att kliva in i en mörklagd farstu där bara en liten grön lampa vid elskåpet lyser. Det känns lite väl mycket inledning på en kriminalfilm.

    Sedan installerade fastighetsägaren i sin vishet en stor vit knapp precis innanför porten, den ska tända utomhuslampan och farstubelysningen. Varför inte utomhuslampan får vara tänd konstant liksom sin tvilling i gathuset vet vi inte. Ibland funkar denna stora vita knapp, ibland inte.

    Nu har en annan granne listat ut något. Om man går in i mörkret och runt ett hörn TILL VÄNSTER, finns det en knapp som tänder allting nästan jämt. Man känner sig som utvald och In the loop när man nu vet detta. Sålunda klev jag nu ut i farstun, gick till den andra knappen på vår avsats och tryckte, och si, den taklampan tändes.

    - Hmpff, sa Supergrannen igen och såg inte det minsta glad ut.

    Ni vet hur det är. Är man arg över något är man arg, och vill inte blidkas så där abrupt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne på det mail från mig som väntade honom, där jag bad om datorhjälp för att skicka ett manus. Och han har inte fått nybakat bröd av mig på ett tag. Aj, aj. Bäst att ta tjuren vid hornen. Så jag berätta om mailet. Halv sju? föreslog jag charmigt.

    Grannen var inte charmad. - Vem fan är Jenny? morrade han och slet loss en klisterlapp med detta namn som av någon anledning satt på väggen, och satte den på min dörr (det fanns ju ingen annan där att vara arg på). Sedan såg han ut som om han ville sparka på dörren och fejkade en jabb mot mig. Mutter, mutter, mumlade han. Får se med det där med halv sju.

    En minut i halv sju ringde det på dörren. Där var Supergrannen igen, men en helt annan Supergranne. Rosig och trevlig, och i handen höll han en assiett med en vörtlimpsmacka med tomat och en nystekt lammfärsbulle.

    - Varsågod! sa han leende. Och visst var jag välkommen att använda datorn!

    Jag fick en öl till, och så stod vi i hans designade kök som jag verkligen skulle vilja visa på bild, men det är privat. Ni får tro mig på mitt ord!

    Tack, Supergranne!

  • SD visar sin nazistiska bockfot

    Björn Söder - ledande sverigedemokrat och häpnadsväckande nog talman i Sveriges riksdag - har offentligt uttalat att judar (liksom t ex samer) "inte är svenskar". De är en "särskild nation". Vilket är fullständigt nonsens och en skrämmande idé som vi varit förskonade från att höra sedan andra världskriget visade vart den leder.

    Det skulle inte mycket till - 13% av rösterna i ett val, och makten att rösta ner en regering - för att SD skulle börja dra masken från ansiktet. Nazismens grundtankar ligger mycket närmare ytan i partiets ledning än folk i allmänhet tror.

    Läs Anders Lindbergs utmärkta ledare i Aftonbladet idag.

    Det här är inte förvånande. Jimmy Åkesson gick in i SD när det bestod av nazistiska extremister - ofta i uniform. Nazistiska tankegångar är kärnan i SD. Det visade partiet tydligt när det svek sina vallöften och röstade på alliansens budget, trots att de försäkrat att de ömmade för folket och deras egna förslag därför låg närmare S/MP:s.

    Om vi verkligen skulle börja gå den "folkliga renhets" väg som SD förespråkar, borde vi klona tillbaka neanderthalarna (som var i Europa och Asien ungefär en halv miljon år innan "vi" kom dit) och själva åka tillbaka till Afrika, varifrån Björn Söder, jag och alla andra på jorden ursprungligen kommer.

  • Road rage....

    ...alltså när folk blir skvatt galna och våldsamma i stressad trafik, har man ju hört talas om, men weather rage?

    Gick just förbi en papperskorg på Torsgatan, där någon frustrerad person försökt köra ner ett trassligt svart paraply. Det gick inte så bra, eftersom det är en sådan där papperskorg med bara två små smala öppningar, men personen måste (svärande?) ha knycklat på för Gud och fosterland, för nu satt det arma paraplyet där som en ledsen svart spindel med nästan alla benen och det mesta av tyget utanför. (Det hade blåst ut och in i stormen, gissar jag.)

    För övrigt måste jag backa lite från mitt skry... hm, precisa positionsbestämning om hur ung och progressiv jag är. Jag kom på att jag skrivit ett tjugo minuter långt soffsamtal mellan två människor som INTE EN ENDA GÅNG petar på sina telefoner!

    Jag skulle ju kunna låtsas att det är av dramaturgiska skäl - det är så trist att sitta och titta på två IPhone-nackar - men jag vet vad det var, jag. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

    Så det var kanske inte så ungt. Men baske mig progressivt!

  • En till.

    I förrgår hade vi kollationering på nästa kortfilm, en längre med två personer istället för en. En kollationering är när man träffas för att läsa genom manus, inga väntar sig något spel, man ska bara hälsa och bekanta sig och känna sig för.

    Men så blev det inte, det blev mycket mer spännande. Jag hade sagt att jag bara skulle sitta tyst utan att instruera och att de skulle göra precis som de ville, och de blåste på för fullt från start. Det var bara för mig att luta mig bakåt och le. De känner och gillar varann och manuset är ett starkt (och stundom väldigt roligt) samtal mellan två särpräglade personligheter. De var båda enastående, och precis som när Karin gjorde den mindre kortfilmen nyss, kom jag på mig med att bara följa med i spelet och glömde att det var jag som skrivit historien.

    Vad gäller den så är det märkligt det här med den inre, halvt omedvetna delen av en kreativitet: Nu har jag tre fundamentalt olika samtalsbaserade manus, varav jag spelat in det första och på på väg mot det andra, och den första av de tre långfilmsmanusen faller i samma kategori. Den inre kreatören ordnar, donar, skapar (nöjt visslande, föreställer jag mig) och lägger upp en symmetri och ett mönster. Och så kommer skådespelarna och blåser liv i alltsammans och ger nya vinklar utifrån sin kreativitet.

    Jag trodde jag var för trött för en ny grej så tätt inpå, men nu löper de omlott och livsandarna vaknade igen. Fortsättning följer!

  • Ung och progressiv. / Kortfilmsinspelningen

    Det märkliga är att jag känner mig lika stadigt planterad i nutiden som i t ex -72 eller -91. Och inte bara det, utan att jag tillhör en progressiv falang. Med det menar jag inget ytterlighet - jag var aldrig med i några extremistgrupper tidigare, eftersom jag är en ärkedemokrat med enorm respekt för den enskilda människans värde och rättigheter, och jag är det inte nu, eftersom det aldrig har ändrats. Och så här känner jag mig för att nutiden omkring mig har förändrats till en mer konservativ än för trettio, fyrtio år sedan.

    Folk som är trettio, fyrtio år är mer konservativa än jag. De har en spänd syn på sex, kvinnosynen har sjunkit ner till femtiotalsnivå på många sätt, grabbarna är barnsligare, insikten om miljöproblemen har i stort sett inte fördjupats eller ens slagit genom. Vuxen film existerar knappt, vilket den gjorde i USA på fyrtiotalet med filmer som Allt om Eva och In a lonely place, dialog finns knappt och kvinnorollerna ska vi bara inte tala om. (Case in point: Monica Zetterlunds mamma i Monica. Så totalt icke-karakteriserade hemmafruar fanns inte ens i trettiotalsfilmer.) Vuxna människor måste diskutera om flickor ska ha rosa kläder och pojkar blå, och jag har suttit med killar tjugo åt yngre än jag som tror att pojkar kan bli retade eller bögar om de får leka med dockor. Och man utgår från att rasismen, eftersom den finns nu, måste ha varit fullständigt vildsint för ett halvsekel sedan.

    I tjugoårsåldern gick på en teaterworkshop dit många gaymänniskor kom. Jag minns hur Jimmy rusade mot mig på Filmhuset en gång med ett glatt hojtande: "Jag har träffat en underbar kille!" Jag hade en svart pojkvän när jag var sjutton och ingen sa ett knyst om hudfärg (utom han själv). Några år senare satt jag hemma hos en väninna på Surbrunnsgatan och pratade med en amerikan (mörkhyad) om hur han bemöttes i Sverige. Han log brett och svarade: "Jag känner att folk tycker jag är riktigt smart, men inte riktigt lika smart som de!"

    Jag påstår inte att problemen inte fanns, de var stora och verkliga. Men det fanns en bred, stark och talför grupp, inklusive de allra flesta medier, som var progressiv, antirasistisk, följde medborgarrättskampen i USA med hetta och indignation och tog homosexuellas rättigheter som en självklarhet. Vad gäller porr och sex trodde vi att vi slutgiltigt kämpat ner synen på kvinnan som passiv och antingen prostituerad eller anständig. En ung kvinna som jag hade full beslutanderätt i alla lägen och ansåg inte att jag behövde bry mig om vad män eller inkrökta människor kunde ha för meningar om mig. Och i mina egna kretsar - och det fanns människor som jag överallt, var som helst kunde man kliva in i dessa hem där folk stickade och åt och ungarna lekte i ärtgröna manchestersoffor - mötte jag aldrig förakt mot kvinnor som var självständiga även sexuellt. Och det här förde vi vidare till våra barn.

    Därför är det ganska roande att bemötas av trettiofemåringar som tror att jag kommer från "det gamla bondesamhället" eller att "alla var hemmafruar förr" (min farmor startade eget på tjugotalet) eller att jag nog förfasar mig inför allt i sexväg utom missionärsställningen med släckta lampor.

    Och det är tragiskt att läsa om en komiker som tycker att alla flickor som vill ligga med honom måste vara "slampor". När jag var i tidiga fyrtioårsåldern mötte jag ett par tio år yngre män, trevliga män som jag tyckte mycket om och som inte var några oskulder och absolut inga machotyper - men till min häpnad märkte jag att i det korta glappet, tio års åldersskillnad, hade paradigmet plötsligt förändrats drastiskt. Ingen av dessa två hade dittills mött en kvinna som vågade eller kunde visa att hon tyckte om sex och kände sig glad och nöjd i den situationen. Flickor i deras värld var tysta, passiva och måste mer eller mindre övertalas och ledas.

    Det var första gången i mitt liv jag varit med om det, och det var en chock. Vart hade männen tagit vägen, och var kommer pojkarna från?

    Så här sitter jag nu och är fortfarande ung och progressiv. Det var lite oväntat, men det känns bra.

    ---------------

    FILMINSPELNINGEN:

    Vi hade en rad övningar, två repetitionsdagar och två (halva) kameradagar, plus en dag för mig att lära mig kameran. Vi hade en erfaren skådespelerska och en kombinerad författare, kameraperson, scenograf, ljussättare, elektriker och regissör, alltå jag.

    Jag hade hyrt en kamera och bett om en manual, eftersom jag aldrig en hållit i denna sorts halvproffskamera förr. När jag kom så, host, fanns det ingen manual. Det var ett sånt där life-defining moment, men jag greps av den där halsstarriga envisheten som ibland kommer över mig och tog kamera och stativ i alla fall och kånkade dem till tunnelbanan - det var som att bära en häst! - och undrade vad i helsike jag gav mig in på. Först på lördagseftermiddagen vågade jag ens slå på denna apparat, livrädd att trycka på någon knapp som skulle få hela filmen att dekoreras av texten "God Jul!" eller liknande. (Det här vågar jag erkänna eftersom filmkvalitén senare, uppe på Filmtech, visade sig vara helt OK.) Så småningom hittade jag mina bäringar, fick några goda råd via mail av min filmkusin Grete Hynnekleiv Salomonsen ("du kan använda befintligt ljus, men lätta skuggorna") i Norge, mindes goda råd av Roland, dechiffrerade stativet, hittade display och koppling till TV:n så vi visste vad vi gjorde. Fotoskola och filmning med andra kameror sedan femtonårsåldern spelade förmodligen också in. Jag började känna mig hemma. Dagen efter kom Karin.

    Det var lite av ett kamikazeprojekt, men jag hittade en trepunktbelysning med 100-W-lampor som gav henne glans i ögonen och inga skuggor på väggen bakom, fick vattenpasset på stativet att funka så att bilden inte blev sned, vi hittade rätt tröja i rätt färgskala och Karin var taggad. När vi körde i gång tittade jag på henne, inte på monitorn.

    Vi hade mer flyt än jag vågat hoppas på. Sladdar löpte kors och tvärs, lampor balanserade på bordskanter, man fick åla sig runt stativet - men inte en enda gång rev vi någonting, vädret samarbetade även när vi filmade ute så att Karin fick ett fantastiskt ljus på sig, och mikrofonen på kameran tog inte upp oväntade "klonk" och "bzz". En gång fick jag ett hostanfall men kunde inte förmå mig att avbryta Karin som satt med en åtta minuters monolog, utan försvann vilt gestikulerande ut ur rummet, medan hon utan att blinka kallt fortsatte att spela framför en obemannad kamera. Efter andra hostflykten sa hon lugnt att vi nog fick bryta, för mina hostningar från sovrummet hördes.

    Richard på uthyrningen fick en chock när han hörde att jag jobbat utan hörlurar och förutspådde att jag kunde ha riskerat hela projektet. Men när jag kom upp till Henrik på Filmtech och vi spelade genom ett par av tagningarna visade det sig alltså att fotot var snyggt och ljudet fullt användbart, inga problem. (Jag håller mig här till det tekniska, eftersom Karins och mina diskussioner om manus och spel är mellan oss.)

    Henrik gillade filmen (han somnade i alla fall inte, tvärtom tyckte han att den kunde varit lite längre) och sa att han aldrig sett något liknande förut. Kanske kommer han inte ha sett något som nästa film heller? :)

  • Filmverksamhet.

    Arbetsnamn Klara, Vox Humana, kan ändras till Sista samtalet.

    film 1 karin bergquist skådesp
    Bakom kulisserna...

    film 2 Karin B
    ...och framför.

    film 3 annika bryn

    Mera senare. Karin Bergquist och jag hade just vårt wrap party på Wayne's Coffee på Drottningsgatan, så trötta att vi var fulla i skratt, tittade på varandra och kom överens om att det måste bli mer champagneartat nästa gång.
    film 4 .Karin Bergquist skådesp, Annika Bryn

  • Regeringskrisen

    Det här är tragikomiskt. Jag håller med Göran Greider, som skriver i Metro att alliansen (med sin halsstarrighet) spelade fram den här situationen för SD. Dem kan man inte vänta sig mycket av, men att alliansen som ska bestå av etablerade demokratiska partier sätter käppar i hjulet för den nya regeringen, är direkt ynkligt. "Ni är visserligen valda, men vi tänker låtsas att det är vår lekplats i alla fall, så det så. Det är bara våra idéer och vår budget som gäller!"

    Valet var jämnt, men Sverige är inte konstruerat för en total samlingsregering där S och MP ska jämka in sig med alliansen in absurdum. Gör de det, saknar vi återigen en riktig opposition.

    Alliansen borde visa lite respekt. Faktiskt. Agera som vuxna människor i en demokratisk stat.

  • I hast igen -

    Nästa gång ni ser en gammal film eller TV-serie från MGM - titta extra noga på lejonet som ryter, deras logga. Han ryter ju inte! upptäckte jag plötsligt (efter att ha sett hundratals MGM-filmer genom livet). Han ryter inte alls - han gäspar! Och så har de lagt på ljudet av ett rytande efteråt.

    Ah, vad det är skönt med värdelöst vetande!

  • Bekvämt

    För någon timme sedan skulle jag ge en gosse (alla under 52 är gossar) mitt telefonnummer i ett businessärende. Han halkade ner till mobilnummerraden på blanketten i datorn och väntade.

    -Har ingen mobil, sa jag. Ta raden för vanlig telefon.
    Han tittade överraskat på den solglasögonprydda dinosaurien och gjorde så. Jag gav honom numret.

    -Nämen vad KORT det är! sa han och skrattade.
    -Ja, vi hade det bekvämt förr, sa jag.

    Än en liten tid är vi två, jag och min landtelefon.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.