Search blogs.se

  • Fokuserad

    Jag hade tänkt visa en rad bilder som samlat sig på hög, men har helt enkelt inte tålamod. Det enda jag vill just nu är att skriva artiklar och böcker och göra filmer. Kortfilm 1 ska klippas, jag pratade just med Filmtech, och framför allt den första långfilmen komma igång.

    Kortfilm 2 ligger på is - delvis menar jag det bokstavligt, efter att ha sett två skådespelerskor sitta och huttra i min soffa, stackarna. Men skämt åsido, jag kan inte ha frysande människor här oavsett vad termometern visar, så jag har rustat upp med två värmande gästfiltar, ännu en som agerar matta, två extremt varma tröjor till mig själv och ett par uppiggande randiga vantar, samt ett litet fånigt värmeelement från Clas Ohlsson, jag har väl bara tjatat om det elementet i fem-sex år? (Här får ni föreställa er bilder av allt detta!) Jag söker också ett galleri för mina foton, alltså inte dessa senare.

    Återkommer.

  • Minnet av Auschwitz

    Igår högtidlighölls minnet av Förintelsen. Jag var glad att kungaparet och statsministern satt i synagogan och kronprinsessan var i Auschwitz, glad att samtliga medier betonade dagen och publicerade långa faktaspäckade artiklar. Jag tror få förstår hur det var när det inte var så, och för hur många människor i världen det inte är så. Vi behöver massivt motstånd mot all förföljelse, alla glåpord, all mobbing, inte minst den som grundas på grumliga föreställningar om hur vissa grupper är.

    Skolan tycks inte lära ut vad den ska här, och det var inte nödvändigtvis bättre förr. Chockad av upplysningen att många elever aldrig hört talas om förintelsen, går jag till mina gamla skolböcker och ser att även där är förintelsen styvmoderligt behandlad - någon rad, plus en sida om Nurnbergrättegångarna - eller inte alls. Själv hade jag turen att ha kunniga föräldrar som såg till att allt om andra världskriget och judeförföljelserna var en stor del av mitt bakgrundsvetande om världen. Och jag hakade på och läste själv.

    Manifestationerna gjorde mig stolt över mitt land. Men de måste ha en gedigen fortsättning i vardagslivet också.

  • En liten mailväxling om vikingar med Jonas Thente.

    Annika Bryn
    26 jan. (1 dag sedan)

    till jonas.thente
    Hej Jonas,

    kul att du fick med en del om Leif Eriksson syster Freydis i din vikingaartikel!

    Men - hon deltog inte bara. När hennes bror Leif Eriksson kom hem och berättade om Vinland, rustade hon ett eget skepp och gav sig iväg för att se om det fanns något bra att hämta där (vikingarna var väldigt praktiska). Hon slog sig ihop med ett annat skepp, och enligt sagan hade hon 30 män ombord på sitt - "kvinnorna oräknade". (Obs! Kvinnorna!) Enligt sagan var Freydis "stormodig", medan hennes man var "småfolksaktig".

    En kul grej hände på en av resorna hem - "de ogifta kvinnorna gav sig på de gifta männen", dvs attraktioner och slagsmål om karlarna uppstod.

    Det fanns gott om kvinnor på båtar och alla var inte med i egenskap av hustru eller som matlagerska, troligen fanns det många äventyrslysta femtonåringar och äldre som helt enkelt åkte med.

    En annan kapten med egen båt var Aud "den djuptänkta", hon var en av de första inbyggarna på Island.

    Ingenstans klagar karlarna över att ha en kvinnlig båtägare och kapten. Tänkvärt.

    Kvinnorna på vikingaskeppen har helt försvunnit ur historien, som de har på så många andra håll...

    Vänliga hälsningar!
    Annika Bryn

    --------

    Jonas Thente (DN)
    23:37 (14 timmar sedan)

    till mig
    Annika,

    O, ja, jag vet. Jag har läst hela hennes historia samt alla övriga kvinnors som medverkade i det vi kallar Sagorna. Dessvärre hade jag inte utrymme nog att ta upp de förvisso ganska viktiga aspekten att Islänningasagorna var avantgarde när det gällde att ge kvinnorna en plats i den offensiva historien, men jag försökte demonstrerar det genom att lägga in Freydis i en faktaruta.
    Hade gärna skrivit mer, 'cause she rules.

    Med vänlig hälsning/Kind regards
    Jonas Thente
    Litteraturredaktör/ Literary Editor

    Blog: http://blogg.dn.se/bokbloggen
    Twitler: @JThente

    www.dn.se

    -------

    Annika Bryn
    14:19 (0 minuter sedan)

    till Jonas
    Okidok - men du kunde väl ha pifflat in att hon rustade sin egen båt och att det fanns kvinnor med överallt? ;) Nu blev det ju historieförfalskning där!

    Jag förstår att det inte var medvetet, men tyvärr gör du precis som så många andra - du tar männen först och berättar deras historia, helt utan kvinnor, och sedan, om det finns plats kvar, petar du in något om kvinnor. OM det finns plats.

    Not good!

    Hälsningar,
    Annika

  • Intressanta biroller och en annan sorts satir.

    En av de roliga sakerna med att titta på TV-serier är att gamla välkända skådisar dyker upp i dem. "Men det är ju han/hon!" säger man förtjust. "Som var med i... ja, den där serien... och heter...alltså..." (Om man har dåligt minne.)

    Psych, som kom redan 2006, har först och främst Dulé Hill, killen som spelade presidentens personliga assistent i West Wing. Men som hans kollegas far dyker plötsligt Corbin Benson upp, en av advokaterna i LA Law, den där smal-läppade killen som jämt bedrog sina damer. (Dulé är klart roligast av skådespelarna, den som spelar hans kollega har jag svårt att minnas alls.) I Numbers spelas regeringssnubben av en nu lätt fårad f d skurk i Terminator, den där som blev smält metall med jämna mellanrum och konstant såg bister ut. Jag tror inte han hade en enda replik, men man glömmer honom inte. Nu får han prata.

    Man ser för sig folk som knegat länge i branschen och gjort allt möjligt, kan det mesta och nu får leva sina gyllene år i en hyfsat bekvämt genre där man aldrig behöver åka hemifrån till någon "location". TV är himlen, sa redan Groucho Marx.

    Till allvaret. Terrorgruppen som halshugger folk har krävt 200 miljoner dollar av Japan för att inte mörda två av deras medborgare. Japan vägrar blankt, och nu dyker den ena satirbilden efter den andra upp på japanska sociala medier, bestående av fotoshoppade varianter av en bild ur den sedvanliga hot-videon. Den maskerade terroristen får skära grönsaker med sin kniv, eller hålla i en mobil för att ta en selfie, eller bli utskrattad av Nord-Koreas diktator som redan förlöjligat sig själv många gånger, eller äter en banan, eller något annat.

    Det är svårt att tro att just Japan skulle ge efter för kraven. ("Har terroristerna inte läst historia?" skriver en kommentator.) Det är svårt att inte applådera denna satir, men det är satir i dödens skugga, och jag vet inte om man ska använda bilder där offren faktiskt är med.

  • Hur funkar det egentligen?

    Det är spännande med hjärnan, hur den sysslar med miljoner saker utan att man är medveten om det. Men plötsligt lägger den om stil, och man vet inte varför det händer heller.

    Ta min skalle, min skrivhand och sudoku, till exempel. Där sitter jag och vill skriva en nia i en ruta, precis bredvid en åtta. Tydligen gör jag då vanligen så att jag kopplar på autopiloten och förväntar mig att handen ska ha snappat hjärnans meddelande och skriva en nia, medan resten av mitt medvetande redan börjar vända mig mot andra rutor och siffror.

    Det är vad jag tror, eftersom det plötsligt inte längre blir så. För handen verkar helt vilsen, out of the loop, och den hjärnpyttebit som styr den hittar då på en egen metod - den tittar på närmaste nuffra (eller bokstav) och skriver den! Så när jag märker att sudokun inte går ut som väntat, ser jag över hela rutnätet och hittar en helt fel åtta på nians tänkta plats - prydligt placerad bredvid den åtta som redan finns.

    Det är alltså inte så att jag inte såg den befintliga åttan. Men budskapet nådde inte fram till fingrarna. Hur går sådant där till egentligen? Samma med vanliga korsord. Ordet "aha" till exempel är inte så komplicerat, kan man tycka. Jag har "ah" och vill skriva dit "a". Men när jag kollar ett par minuter senare, står det "ahh". (Jag är antagligen väldigt ensam om det, men jag tycker det är spännande att få en liten glimt bakom kulisserna så där!)

    Med Expressens snabbkrypto är det lite tvärtom. Det går för snabbt att lösa, för det mesta. Jag älskar oväntade ord som "ilgods" och "magnet", men jag "ser" dem alldeles för fort, det blir inte lika kul när man inte måste kämpa. Jag har ett e och ett i och ordet "terapi" hoppar fram alldeles utan beställning. Eller ett a och ett m och det blir ju självklart amöba. Till sist försöker jag rent viljemässigt låta bli att begripa. (Allra snabbast går alla sudokun och kryss vid midnatt, förresten.)

    För en stund sedan stod jag i tunnelbanan och var svimfärdig. Jag är fortfarande svimfärdig nu på biblioteket, och jag vet inte varför. Jag har sovit, badat varmt och ätit, och inte tagit några mediciner. Visserligen har jag lågt blodtryck, men hur lågt kan det bli?

    När man blir svimfärdig på en tunnelbaneperrong kliver man en bra bit bort från spåret, lutar sig framåt och försöker få lite mer blod till hjärnan, och hoppas att ingen ska tro man (som inte druckit vin sedan början av förra hösten, det har inte fallit sig så) är full.

    Än är jag i alla fall vid medvetande. Jag har bara svimmat ett par gånger under mitt liv, så det är främmande mark.

    För övrigt har jag slutat titta på den israeliska TV-serien "Familjen Shtisel", som handlar om en judisk-ortodox familj och deras vänner och grannar. Jag såg den eftersom man ytterst sällan får tillfälle att veta mer om den miljön, om man inte själv tillhör den. Men öststats-stämningen var för deprimerande i längden. Det var något dystert och kvävande över det hela, särskilt en ung flicka såg ut som ett ledset föräldralöst barn i någon förfärlig uppfostringsanstalt (det hette så) från trettiotalet.

    Ännu en anledning att se serien var estetisk. Jag råkar tycka att manlig ortodox klädsel (hatt som balanserar överst på skulten, korkskruvslockar, skägg eller skäggstubb och lång svart rock) är den fulaste som finns, och nu tänkte jag att om detta bara är en fördom, kommer den att försvinna när jag lär känna människorna bakom klädseln. Det är ju trots allt bara kläder och hår, och männen har dem av religiösa skäl, inte för att vara vackra och tilldragande. Det är skönt att spräcka fördomar, även sina egna!

    Men det var ingen fördom. Jag lärde känna en hel drös helt olika män bakom hattar, skägg och lockar, och det är tyvärr fortfarande likadant. Proportionerna är, från en rent estetisk synpunkt, inte kul att se. Det finns andra fula klädslar för både män och kvinnor, men den här hamnar definitivt på listan.

    Till sist: Jag hoppas att det senkomna uppvaknandet kring antisemitism, att den inte bara finns hos nazister och som vardagsfördom hos folk som inte vet så mycket, utan i hög grad bland grupper av muslimer (alltså inte alla muslimer) inte blir någon sorts vattendelare i debatten. Låt oss inte klistra olika etiketter på varann reflexmässigt, av gammal vana.

  • Muslimsk antisemitism.

    När jag kände Stieg Larsson och satt uppe på Expo och läste, lade jag märke till likheter mellan nazism och islamism. Samma judofobi, samma homofobi, samma kvinnoförakt och stöddiga brösttoner. Jag frågade honom om han tänkt på det, och han svarade att visst hade han det. "Många nazister beundrar framför allt araber", sa han. (Jodå, vi visste att större delen av världens muslimer inte är just araber, men det är muslimer från Mellanöstern som märks mest i Sverige på grund av invandringen därifrån.)

    Expo som kartlägger högerextremism, hade redan från början en agenda mot antisemitism och samarbete med Wiesenthalcentret. När jag var uppe på Expo förra året, var det ju främst för att efterlysa ett temanummer om muslimsk antisemitism i Sverige. Expo har varit mer än senfärdig i det avseendet, och Daniel Poohl lät inte det minsta entusiastisk, fortfarande fast i åsikten att risken för muslimförakt överskuggar allt annat. Att fem procent av s k ursprungssvenskar är negativa mot judar jämfört med 39 procent av svenska muslimer ändrade inte detta - i alla fall inte då.

    "Islamism ÄR högerextremism", sa jag. Och frågade om han skulle stötta mig, om jag skrev om detta. "Om det inte göder islamofobin", svarade han.

    Men den tiden måste nu vara förbi. Antisemitismen bland muslimska skolungdomar är nu 55%, helt ohållbart. Den måste stävjas.

    Välkommen med dina utbildningsgrupper och temanummer i detta ämne, Expo!

  • Pyttipanna-blogg

    Det senaste ordet vi håller på att förlora tycks vara "med". Hur man kan strula till med det är en gåta, men nu har jag flera gånger hört TV-nyhetspersoner som annars inte talar dialekt eller med brytning säga "mää". "Han får inte vara mää. Och nu till vaadret!" (Ja, jag är fortfarande oförsonlig mot dem som inte bara säger äääää i väder, utan drar mot a.)

    Varför määä? Varföre?

    "En djungelsaga" gick på SVT igår, en film som fullständigt tog andan ur mig när jag såg den som ung. Det var Indien, det var Cinemascope, det var pojken Chendru, min nya idol - jag ville vara som han och ha pärlband i pannan. Han kom förresten och hälsade på i Sverige efter inspelningen - jag undrar vad han gör nu?

    Men en sak slog mig inte alls när jag såg den första gången, nämligen speakerns otroligt uppstyltade röst och konstiga uttal. Vi har verkligen ändrat språk sedan dess, även jag. Han sa t ex "di" i stället för "de", något som teaterskolor fortfarande predikade på den tiden. Detta för att undvika det vulgära "dom".

    Och när ska svenska översättare lära sig att "spiritual" på engelska betyder "andlig" på svenska, man kan inte översätta med "spirituell", som betyder något helt annat? "Jag känner mig så spirituell på yogan", "vilket spirituellt hus!" - really?

    Nyss läste jag om ännu en trevlig person som tragiskt dött i cancer, och om honom sägs det att han var en fighter. Det var han säkert, och för egen del har jag beundrat dem av mina anhöriga som gått bort och inför det oundvikliga plötsligt fann ett mod och en styrka som de kanske inte haft i samma utsträckning innan. Med det har de lämnat ett arv och en förebild efter sig till mig. Men jag kan ändå inte låta bli att undra - måste man vara en fighter, en som går ut i strid, modig och stark? Kan inte en vanlig vardagsfeg slöfock också få leva? Måste man liksom förtjäna det? Jag tycker egentligen inte det.

    För övrigt lever jag ett sällsynt nyttigt liv just nu. Någon ny tandläkare har jag inte letat upp - prokrastinering och för många projekt - så därför är jag helt extremt pedantisk när det gäller mat. Icke ett korn socker kommer över mina läppar, icke en glass, bara högvärdig mat hopmosad av fantastiskt fräscha råvaror, och konstant tandborstning där borsten doppas i kokande vatten flera gånger under procedurens gång. Chokladbehov tillfredsställs av drickchoklad på kakao och mjölk, utan socker. Enda sötsaken är bananer. Och jag är osedvanligt hungrig, men klarar mig faktiskt utan sockret. Märkligt. och inga nattliga drömmar om orgier i chokladpudding och wienerbröd.

    Slutligen vill jag klaga på det nya påfundet med dubbelplastat kött, dvs köttet ligger inte bara i ett plasttråg, utan har först liksom limmats dit via vakuum under ännu ett (tjockt) plastskinn. Detta av ekonomiska skäl - köttet håller längre - men det ser otroligt oaptitligt ut, och hur mycket gifter från all denna plast som umgås så intimt med köttet sugs över dit? Jag köpstrejkar definitivt. Och vissa butiker har faktiskt ännu inte helt sålt ut sin själ till plastdjävulen, tursamt nog.

  • Aspergers och udda nördar i Tv-serier

    Scorpion är en ny TV-serie där en hel grupp superbegåvade personer med Asperger spelar huvudrollerna, med skådespelaren Elyes Gabel i spetsen. Jag tyckte den var intressant därför att den verkligen tycktes gå in för att vara så autentisk man kan bli i en underhållningsserie, med en massa nya insikter i hur det är att ha Aspberger (jag förutsätter att de är researchade, och undrar om någon av kreatörerna själv har Aspberger).

    Mest spännande var det när Gabels rollfigur började tolka en liten pojke för att hjälpa hans mamma att förstå honom. Pojken satt t ex och verkade leka lite förstrött med salt- och pepparkar och andra små köksgrejor, och hon fick veta att han i själva verket spelade schack. Eller när Gabel frågade pojken: "Brukar du pausa dina drömmar? Och återspola dem?" och pojken svarade: "Ja, ibland." Spännande!

    Tyvärr handlar det nu mera om själva intrigerna, och då blir det mer allmängods.

    En annan liknande serie är Numbers, där David Krumholtz spelar mattegeniet Charlie Eppes som hjälper FBI. Man kan inte annat än beundra skådespelaren, som konstant skriver långa mattetal på tavlor och glasskivor och nästan lyckas göra långa, nördiga matterepliker underhållande. Tyvärr går det inte riktigt i längden, eftersom man inte begriper ett smack av dem, och flera av hans enormt invecklade uträkningar i själva verket är något man kan komma fram till med alldeles vanlig enkel vardagslogik på fem minuter.

    Men allt som försöker förnya konceptet är positivt!

  • Det rör på sig.

    En bra anledning att läsa tidningar just nu, är att den mycket stela och fastlåsta debatten om terrorism, konst, satir och religionsfrihet äntligen börjar brytas upp med flera sorteras genomtänkta inlägg från flera olika håll med flera olika tankar. Till sist är man beredd att ta tag i och debattera bristande svenskt försvar för yttrandefrihet, och velighet och tystnad inför antisemitism.

    Sakine Madons artikel i dagens Expressen är ett exempel, det finns många fler.

  • Liten runuppdatering

    Apropå min chock när antika bokstäver från södra arabiska halvön visade sig vara eller likna runor - de var vitt spridda långt före vår tideräkning. På grund av handel, står det lite svävande på en sajt.

    Här har vi etruskiska runor (ca 700 f Kr), ungerska och turkiska.

    etruscan-archaic

    hungarianrunes

    TurkishRunes

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.