Search blogs.se

  • Teater, tidningar

    Det var en fantastisk pjäsläsning häromkvällen på Bryggan i Kulturhuset, och inte bara det, utan flera dagar av seminarier och annat i organisationen trycks regi, den ideella föreningen för svarta kulturarbetare i Sverige. I höstas hade ett helt gäng skådespelare en workshop för att leta fram glömda pjäser skrivna av svarta författare, och nu läste man en amerikansk femtiotalspjäs. Läsning är en underdrift - det var scenerier och engagemang, och alla var enastående bra, och efter det kom en en kvinnasföreställning av en hörselskadad Rebecka, också den rolig och fin. På slutet blev det explosiv musik med bl a Kayo och Gladys Pilar och en vanvettigt trött men taggad regissör Josette.

    Den som inte sett Josette teckentolka en pjäs med kropp och själ eller hört henne sjunga eller alls upplevt henne äga hela scenen, har missat något. Hon är ett kraftpaket. Efteråt haffade jag henne, petade henne i bröstet som i en amerikansk film och utbrast: "Du är ett jävla geni!" Jag som är en av de mest kritiska människor jag vet. Man kundeöverhuvudtaget inte låta bli att går runt och strö beröm runt sig. Alla var helt utmattade efteråt, skådespelare såväl som publik, men stod ändå och hängde i hörnen och ville inte riktigt gå hem.

    En lustig liten sak hände - en liten flicka (10 år? 12?) som satt bredvid mig, tjoade och klappade i händerna, frågade efter föreställningen vilket land jag kom ifrån. "Sverige - varför tror du jag kommer från ett annat land?"
    "Det bara kändes så."

    TIDNINGAR - jag har börjat läsa papperstidningar på allvar igen, för har de inte blivit mycket bättre de senaste åren? Det är mer fördjupning, fylligare artiklar, exakt det man vill ha och som får en att köpa. När man går in på en tidnibnssajt på nätet ser man i stor sett bara rubriker, som dessutomn undanhåller det viktigaste för att man ska bli nyfiken och klicka. När man breder ut en tidning, däremot, bläddrar man genom hela, och där ser man artiklarna, med bilder, rent fysiskt, även dem man kanske inte skulle ha letat upp på nätet. Följden blir att man läser mera och blir mer orienterad. Keep it up!

  • Dagar

    Igår var det en förfärlig dag. Vaknade klockan fem med värkande ögon och värkande huvud, varje hjärnhalva tycktes värka för sig, stapplade upp och tog Treo och låg sedan och kände hur värken jobbade sig bakåt nacken. Upp sju igen, lite mer Treo (små doser), försökte pyssla lite och vankade fram och tillbaka på min omsorgsfullt planerade 8-meters-promenadväg från diskbänken i ena änden till ölbacksbokhyllan i den andra.

    På vägen passerar jag TV:n, och lyckligtvis för mig var det ett program på Axess om hur man försökte bygga en replik av de gamla faraonernas stridsvagnar. Helt fascinerande. Vi inbillar oss att vi haft en fantastisk teknisk utveckling och att all sådan är otroliga framsteg, men här stod en grupp och kliade sig i huvudet och undrade hur man skulle pillra ihop en enkel, storhjulad stridsvagn som konstruerades för flera tusen år sedan. De första hjulen trillade av, en stång bröts, och seltyget funkade inte med grejen som håller ihop hästarna, och de blev vansinnigt stressade.

    Till sist lyckades de ändå, och for omkring i olika terränger och tog med en bågskytt som blev helt salig över hur lätt det var att stödja sig mot den elegant böjda relingen och hur fjädringen tillät honom att sikta och träffa perfekt. En smart-vagn, med andra ord. Och jag applåderade inombords där jag själv travade fram och tillbaka och tittade.

    Idag är det bättre, även om ögonen är röda, huvet lite visset och jag fått en knöl under ena ögat (tror inte det är själva ögongloben) och jag har bara två projekt: Skriva vidare - skriva är mitt nuvarande livs enklaste uppgift - och gå till Kulturhuset och titta på en pjäsläsning framåt kvällen. Visst ja, en promenad runt sjön tänkte jag mig också om en kvart. Från Kungsholmshållet. Och så skulle jag vilja skriva ett svar på en under-strecket-artikel i SVD om försvaret för humanioran.

    Och molnigt är det - skönt.

  • Avslöjanden

    -Heter det byggfutt eller byggbod nuförtiden? ropade jag in i köket.
    -Byggbod, svarade målaren J. Så då skrev jag det.

    Jag har alltså haft hantverkarbesök. Han har målat badrummet och köket, men vad mera är, han visade sig vara en lyssnare av guds nåde. Vissa hantverkare (och deras kunder) vill inte prata alls, andra vill prata litegrann, men J har något som gör att man gärna står där och pratar om absolut allt med honom, film och teater och män kontra kvinnor och vad inte, och han lyssnade och berättade själv och har åsikter, allt med en otrolig vänlighet.

    Jag t o m gjorde något jag aldrig gjort förr - visade honom Huset. Det som jag ritat på sedan många år och då och då ändrar tio centimeter hit eller dit, eller byter plats för köket för att se hur ljuset faller då, och nu blev J den första som faktiskt har sett det. (Vi tog en fika, han skippade inte jobbet, skyndar jag mig att påpeka.) Det där huset ritar jag för att jag älskar att rita hus, men det är också ett fritidshus för den familj jag har och inte har, tvenne söner med spouses, tre barnbarn och det första barnbarnets mamma. Avsikten är att vem som helst av alla dessa ska kunna resa dit när de vill och behöver, med eller utan mig i faggorna, och ha sitt eget rum.

    Hur skulle de vilja ha det? tänker jag. Ena sonen vill vara lite i fred och och första barnbarnets mamma måste få vara på sin kant och ha eget badrum, samtidigt som hon måste vara på samma våningsplan som dottern, som i sin tur måste ha samma avstånd till hennes rum som till sin pappas. Det där har jag faktiskt lyckats tråckla ihop. Själv bor jag i ena änden av huset med skrivkabyss och bad, medan sönerna bor i andra änden. Två gästrum på bottenvåningen.

    Det finns också en liten ateljé där man kan dansa och sy och ett filmrum, stort matbord och soffor och fåtöljer framför en öppen spis. Jag sitter och njuter i fulla drag av att planera det mest praktiska och mysiga köket/köksavdelningen. Hur känns det att komma in här? undrar jag hela tiden. Är det lockande att spela musik här, var kan barnen leka? Men trots allt det där får det inte vara för stort.

    Det här huset har hjälpt mig genom många svarta stunder. Och får jag möjlighet, kommer jag att bygga det.

    Vad J beträffar, borde han bli spion eller förhörsledare - eller inte, för det är troligen roligare att måla. Men han är helt fenomenal på att få en att slappna av och prata.

    J FICK EN POCKET, Morden i Buttle. Sedan började jag läsa om den själv, samtidigt som jag bearbetar ett manus. Och blev förvånad över alla detaljer och det psykologiska borrandet. Inte minst hur nära jag kommer autentiska verkligheter som berör mig, medan jag själv tror att jag skriver om något helt annat - politik, högerextremism, våld mot kvinnor. Verkligheten maskerar sig och dyker upp här och där som bitar av bokens dimension, meddelanden från mig inte bara till läsarna, utan också till mig själv. Det är så känsliga saker att jag inte kunde tänka eller uttala dem på många år, men den där andra delen av en som vet så mycket, visste.

    När jag hade skrivit de tre böckerna sa jag till min redaktör att nu hade jag sagt allt som jag ville säga till mina barn, dvs delat med mig av tankar, upptäckter, erfarenhet. Medan jag skrev och var inne i historierna med liv och själ tänkte jag inte alls så, men efteråt var det plötsligt självklart.

  • Likhet inför lagen?

    En man slår två kvinnor så svårt att den ena blir medvetslös. Han får samhällstjänst.

    En annan man greppar tag om en kvinnas bakdel och hon ger honom en örfil. Kvinnan döms för misshandel och mannen får skadestånd. Mannen åtalas inte.

    En kvinna tårtar Jimmy Åkesson. Hon döms till fängelse i två månader och att betala skadestånd.

    ???

  • Tina Feys råd

    Tina Fey gav råd till studenterna i Inside the Actors Studio, och en fråga gällde hur man ska bete sig som kvinnlig regissör. Så här svarade hon:

    1. Bär alltid BH.

    2. Du är inte där för att bevisa att kvinnor kan regissera. Du är där för att regissera filmen. Så gör bara det: Regissera filmen.

    3. Ät aldrig bantningsmat i allas åsyn. Lean Cuisine, och dylikt. Det försvagar dig. Håll det privat.

    Så hur ska det här gå? Jag menar, bära BH...? Klart svåraste punkten.

  • Värre än klimatförändringar?

    Det är ingen tvekan om att klimatförändringar, en högre medeltempreratur på jorden med följande issmältning och betydligt högre vattenstånd i haven, är på väg. Till en del förmodligen naturligt, till en del med all säkerhet beroende på våra enorma utsläpp.

    Jag minns när jag var barn och fick veta att bilavgaser var giftiga. Så varför får man släppa ut dem då? undrade jag. För att det finns så mycket luft, så det blandas ut, fick jag till svar. Men det finns ju inte hur mycket luft som helst, sa jag. Till slut måste ju hela luften bli förgiftad! På det fick jag inget svar alls.

    Och nu sitter jag och ser ett TV-program om hur man ska hindra de högre vattenstånden från att utplåna stora städer i världen, det handlar om vallar och murar och what not, och alltihop interfolieras med datoranimerade filmsnuttar som visar hur Manhattan dränks och frihetsgudinnan hjälplöst viftar med sin fackla (till dramatisk musik) över en vattenvidd där bara en del skyskrapor tittar upp, och jag undrar varför man inte helt enkelt börjar flytta allting redan nu, steg för steg. Tillfälliga hinder för vattnet för att skydda människor och fördröja händelseförloppet där det behövs, ja, men i längden finns bara en sak att göra om isarna fortsätter att smälta, vilket de troligen gör: Anpassa sig.

    Men flytta är något man faktiskt kan göra. Det är tragiskt med Maldiverna och visst förändras vår världsbild om New York inte längre finns, men det är ju egentligen inte dödligt. Det verkliga problemet är förgiftningen av planeten.

    Födoämne efter födoämne blir otjänligt som mat (adjö strömming), och ändå görs väldigt lite. Fisk efter fisk blir farlig, grödor blir farliga på grund av tungmetallbemängt rötslam på åkrarna - barn ska nu helst inte äta vetemjöl - och när havs- och sjöbottnarnas små organismer dör på grund av förgiftning, kommer hela ekosystemet till slut att krascha. DET är vårt stora problem.

    Kunskaperna om hur de här riskerna uppstår och utvecklas biologiskt och fysiskt har vi. Råkapitalism, ojämlikhet mellan kön och etniska grupper, religiös och annan fanatism, och krig, är starka bidragande faktorer till haveriet, det vet vi. Det är redan så att en av tre får cancer. Så jag tror inte vi har råd eller tid att tassa omkring saker och ting längre.

  • Motsvarigheten till skapande i iskall takkupa./ Uppdat

    Nej, min lya är inte en vindskupa utan isolering, och jag värmer inte mitt sura kaffe på en rostig kamin, men nu sitter jag och bearbetar ännu ett färdig filmmanus och gör det med krånglande axlar etc - måste upp och röra på mig, och det är ju egentligen bra på alla sätt och vis - krånglande tangentbord och jättetrött dator som då och då kan tänka sig att stänga ner dokumentet. Alltså sparar jag hela tiden, och diverse tecken måste jag kopiera in speciellt. (Nope, de har inga tangentbord på mitt närmaste Myrorna - de har aldrig haft elektronik, säger de. Men en massa böcker.)

    Nu är det ett spännande manus, så jag är egentligen full av skaparglädje, men det går ju inte direkt med ilfart. Och inte är det direkt hänförande socialt heller. Mitt sociala liv dessa dagarna består av biblioteksbesökare som sitter i närheten och knappar på andra lånedatorer. En gång om dagen är jag på nätet, så även om jag får de mest fantastiska mail efter det, blir det inget svar förrän dagen efter.

    Jag vet. Ny dator, gå till doktorn, fixa tillbaka bredbandet. Min kalla vindskupa går att isolera. Men egentligen vill jag ju bara skriva.

    OCH NU läste jag just att Storbritannien, som redan har 85 muslimska shariadomstolar (knutna till moskéer, kan bestämma i familjedispyter t ex), just presenterat en guideline för hur legala dokument ska kunna upprättas enligt sharialagar, t ex testamenten. Kvinnor ska ärva hälften av vad män ärver, icke-troende och adopterade barn ingenting, och endast muslimska äktenskap godtas.

    Detta är fullständigt vansinnigt. Ingen muslimsk kvinna kan alltså i fortsättningen hävda sin rätt enligt brittisk lag utan att utsättas för enorm press, och små barn i muslimsk miljö har ingen chans att tillvarata de rättigheter som andra barn har i samma land. Man kan inte ha olika lagar för olika grupper, först och främst därför att alla måste vara lika inför lagen och religionen inte får spela någon roll i lagstiftning, men också för att många människor inte kommer att tillåtas definiera sin egen grupptillhörighet.

    Sharia måste ut ur brittisk rättspraxis.

  • "Max en pannkaka per barn"

    Det som hänt just nu på den numera ökända förskolan som sparar pengar genom att svälta barnen, är ett typexempel på varför man inte kan ha ett helt fritt näringsliv. Medan det till stor del är positivt att folk driver handel och för varor man kan behöva från a till b, ligger det också i "marknadens" natur att vinstintresset kommer före, och därför mycket ofta krockar, med allmänintresset och allt som är bra för människor, som t ex rent vatten, giftfri mat, social sammanhållning, omsorg om och tid för andra.

    Om det är lönsammare att tillsätta tveksamma ämnen till en vara än att inte göra det, ingår det i företagens ideal att göra det. Det spelar ingen roll att företagens chefer, aktieägare och anställda själva blir lidande på kuppen - man kommer att vidta åtgärden i alla fall. Fri företagsamhet idag bygger helt och hållet på vinsttanken, och den kolliderar på ett grundläggande farligt sätt med vad den här planeten behöver för att vi alls ska överleva på den i längden.

    Nej, jag förespråkar inte gammalsocialistisk planekonomi. Men jag förespråkar att vi måste inse att homo sapiens, vår art, "den vetande människan", förmodligen egentligen är den mest korkade människoart som någonsin levat och att denna art måste ta sig ur sin handlingsförlamning. Kan vi verka inom systemet? Jag tvivlar. Och jag tror att vi är mer illa ute än vi vågar förstå.

  • Heminredning och dylikt

    Först måste jag säga att jag har lite svårt för alla de bygga-ett-hem-dokuprogram som trasslar in sig i familjernas interna privata relationer och alla praktiska svårigheter som tornar upp sig på vägen till byggmålet.

    Självklart önskar jag alla allt gott, och det kan ju vara bra att få veta att allting tar dubbelt så lång tid som man tror och att byggmaterial och byggare inte alltid är vad man väntat sig, men egentligen ger jag som tittare fasen i båda delarna. Visa mig huset/tomten/lägenheten före start, och planerna, och fem minuter byggande, och sedan slutresultatet (i detalj, tack!), och jag är lycklig. Jag är inte så nyfiken på ett övermått av allas nunor och åsikter.

    På tal om allas nunor finns det nu två olika brittiska TV-vetenskapare som inte bara är trevliga och entusiastiska och originella, utan som dessutom tyvärr är inbitna handviftare. Om den arma fotografen zoomar in på deras ansikten i ett försök att undvika det eviga gestikulerandet, pillar de minsann upp nävarna framför linsen i alla fall, i närheten av hakan. Och de inte bara viftar, de darrar till med händerna på ett gravt distraherande sätt. Ner med tassarna!

    I min lya med det lyckligtvis stora vardagsrummet har jag nu efter ett antal försök delat upp det i fyra zoner: Två skrivbord står mittemot varandra vid bortesta fönstret, vilket på ett magiskt sätt ökat min produktivitet (dvs, jag har äntligen reparerat min trasiga kappa). Snyggt är det inte, men det funkar. Bredvid dem finns soff- och TV-hörnan precis som förut, och närmast köket har matbordet fått komma in igen. Jag har alltså FYRA bord, varav två hela tiden är mysigt och inbjudande tomma - matbordet och soffbordet - och ändå dansgolvet kvar. Jag tror mer och mer att känna-efter-faktorn måste få ett starkare inflytande än den estetiska faktorn, om de skulle krocka.

    Egendomligt nog har ordning insmugit sig även på andra sätt. Plötsligt har allt sin bestämda plats på mjöl-etc-hyllan, vilket aldrig hänt förr, och kameran med tillbehör ligger snyggt uppradade. Intill dem även ett par glasögon, en liten plasttesked och en knapp. Vad de ska vara till vet det fåtal som läst mitt komedimanus.

    Så ge inte upp, slarvpellar/or. Rätt vad det är, händer det.

  • Ljus i andra änden av tunneln?

    Undrar om inte dunderförkylningen definitivt är på tillbakagång - peppar, peppar - i alla fall stod jag plötsligt och kläckte ståupplustigheter på engelska när jag diskade i morse, trots en dånande huvudvärk.

    -Mummel mummel - haha -mutter, mutter...

    Sedan förflyttade jag värdigt huvet till vardagsrummet, där jag ffg på länge slog på datorn så tidigt på dagen och skrev ner allting.

    Och är det jag skrev fortfarande kul om en vecka, så är det nog kul på riktigt. Chansen finns.

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blogs.se is not responsible for the content of this website.