En ung bloggkollega har gått bort. Fler och fler kommentarer samlas på hennes efterlämnade blogg, där den sista posten från i juni andas glädje och kärlek till dottern som ska ha skolavslutning och sjunga i kören. Där finns också en kommentar med mailadress från Helénes mamma Kerstin.

Varför är man inte Gud och Stålflickan i kombination. Varför kan man inte ta bort cancer, sorg och tårar.

PS. Idag har jag läst hela Helénes blogg, från januari och framåt. Och jag grips av en djup beundran för henne, för hur hon kunde skriva ärligt och uppriktigt om allt detta utan att det fanns minsta tillstymmelse av sjukdomsatmosfär eller självömkan, hur hon behöll sin humor och integritet och värme. Men jag grips också av beundran för de bloggare som troget stöttade henne hela vägen med varma och roliga kommentarer, sms och kort. Elisabet, ellis, qi, Samuel (Det mörka hotet), mammamia, Bert, Åsa mitt i världen, Peter, Anne-Maj och många fler – stor heder åt er! Vilka fina människor ni är!