(I telefon)

Modern: En natt var det någon som snubblade omkring ute i fasrtun och kom åt min ringklocka. Jag vågade förstås inte gå ut och öppna!

Dottern: Du borde ha ett titthål i dörren.

Modern: Men jag har ett titthål i dörren!

Dottern: Nej, det har du inte. Vi har pratat om att du borde ha det, men du vill inte...

Modern: Jag har visst ett titthål i dörren! Nu går jag och tittar efter!

Modern lägger från sig luren, och dottern hör henne muttra förtrytsamt hela vägen ut i hallen: Har inte jag ett titthål i dörren...? Har jag väl!

Modern (triumferande, en minut senare): Jag HAR ett titthål i dörren, jag tittade just ut genom det! Det är liksom nyckelhålsformat...

Dottern (milt): Kan det inte vara så att du tittade ut genom nyckelhålet?

Modern: Va?

Dottern: Du har ju ett säkerhetslås i ögonhöjd...

Modern: Nämen. Tror du? Herregud... håller jag på att bli virrig?

Samtalet avbryts av att modern får hem varor. Fem minuter senare ringer hon upp igen.

Modern: Det var han som är från Tyskland ursprungligen. Jag försöker tala tyska med honom, men det går inte så bra. Tyska var ju huvudspråket i skolan på min tid, före andra världskriget.

Dottern: Ja, Tyskland var ju den stora kulturnationen. Litteraturen...

Modern: Men du anar inte hur många lärare som var influerade av nazismen! "Nu har det minsann blivit ordning i Tyskland..."

Dottern: Känner du dig fortfarande mer hemma med tyska än med engelska?

Modern: Nej, nej! Engelska är ju det jag har praktiserat hela livet. Förresten passade jag på att titta på dörren. Det VAR låset!

Dottern (tröstande): Men rent tekniskt kan man ju kalla det ett titthål... det är ett hål och du tittade ut...

Modern: Fast det blir ju inte detsamma som med ett riktigt titthål. Men jag hade ett riktigt i förra lägenheten. Jag kommer ihåg när jag flyttade in där och så kom du med blommor och jag tittade ut och såg dig stå där i i farstun...

Lite senare, kallsvettig av fasa, ringer dottern försäkringskassan (efter att ha skjutit upp det i flera månader). Dottern hatar papper och byråkrati. Det är saker som ska ordnas upp, faktiskt varje år, och varje år är det samma trauma. Nu har dottern darrande samlat ihop sina uppgifter och får efter mycket om och men tag i rätt person (i den gamla telefonboken finns massor av namn och nummer huller om buller, somliga överstrukna och ändrade - dottern och kassan har varit i kontakt i många år).

Damen i telefonluren är mycket vänlig och lyssnar på dotterns vimsiga svada. Ärligt talat är hon en liten, liten aning full i skratt. Dottern frågar efter henner namn och nummer för att skriva in i nya telefonboken och får det.

Stirrar dumt. Det ser väldigt välbekant ut.Misstänkt välbekant.

Dottern: Men det här känner jag ju igen! Vi pratade ju med varann förra året?

Damen (tryggt): Ja, det gjorde vi.

Dottern (rodnar över hela ansiktet och ända ner i tårna): Vi har väl pratats vid i flera år...?

Damen: Ja, det har vi!

Dottern: (host) Oj...hm... Jo, det där jag ska skicka in... jag lade fram papperen men nu är de borta..

Damen (med samma milda röst som dottern använder till modern): Du hittar dem nog när du har lagt på luren och lugnat ner dig lite.

Dottern: Men jag har letat i två dagar!

Damen lovar att skicka nya.Inom sig måste hon undra: Hur kan den här människan få ihop sina böcker?

Men en sak är klar. Utan tvekan.

Modern har ärvt sin virrighet från dottern.