När jag släpper ut katten sent på kvällen, går jag ut på gården i fårskinnstofflor. Det är väldigt skönt, gruset känns under de mjuka sulorna, samtidigt som man är varm om fötterna. Så måste det ha känts att vara indian i mockasiner, eller stenålderskvinna långt före de hårda sulornas tid. Som om man kunde gripa tag om marken när man går.

Idag har det varit equilibrium, jämvikt, det där sköna tillståndet när det man gör flyter på och man är i balans. Inte otåligt blickande framåt eller nostalgiskt blickande bakåt.

Igår var det en inspirationsdag men samtidigt nervöst, så jag tittade på en film i datorn samtidigt som jag hade ett dokument öppet. Då och då fick jag en idé, stoppade filmen och skrev några rader, och så tillbaka till filmen igen. Men nu skrev jag först och tittade på film sedan och hann med en promenad medan det var ljust. När man är så här, är det väldigt skönt att vara ensam, så jag undvek alla platser (två stycken!) där jag kunde riskera att träffa på trevliga människor. Dem vill jag visst träffa - men inte just idag.

Den där jämviktspersonen finns ju egentligen alltid där, det är hon som i svåra tider drar sig undan lite, bara för att i krissituationer rycka ut och rädda dagen. Det är hon som tar över när jag plötsligt står mitt ute i gatan och har att välja mellan att ta ett steg bakåt framför en framrusande bil, eller ett steg framåt framför en motorcykel som just börjat wobbla eftersom föraren precis fått syn på mig. Det hände faktiskt alldeles konkret för några år sedan när jag missade att det kom svängande trafik från en stor gata.

Så vad gjorde jag? Jo, jag stod blick stilla, fångade både bilförarens och motorcyklistens blickar och slog ut med händerna för att markera att jag tänkte stå kvar. Så motorcyklisten slutade wobbla och båda kunde lugnt köra om mig på varsin sida. Jämviktspersonen känner på sig saker, tänker otroligt snabbt och har en enorm överlevnadsinstinkt.

Men det lustiga är att denna jämviktsperson alltid har varit densamma. Jag har varit barn, tonåring, vuxen och nu medelålders, men hon har hela tiden haft exakt samma ålder - eller ingen alls. Vuxen från början. Hon är jag, eller en sida av mig, eller ett skikt - jag vet inte hur jag ska beskriva det. Tyvärr är hennes inflytande begränsat ändå - hon kan inte hindra mig från att göra dumma saker, och det har jag gjort rätt många.

På en helt annan bog börjar jag fundera över vad den där ståuppen (som blir roligare än det här blogginlägget, jag lovar) ska heta. Min första idé var "Gender och elände", vilket som ni blixtsnabbt fattar är en parafras på jämmer och elände. Enda felet med det är att gender, att vi är man och kvinna, ju inte är bara elände. Ja, vad tycker ni?