Det har varit (eller är fortfarande) -30° i delar av det vi mesiga sörlänningar kallar Norrland, och i Gällivare är det strömavbrott.

"Vi har satt in kamin, men våra grannar fryser säkert förskräckligt", säger någon. Och då undrar man ju – varför bjuder ni inte in dessa stackars frusna grannar? Har vi glömt bort vanligt sunt förnuft?

Här har kakelugnarna och vedspisarna tagits bort i de flesta lägenheterna, dumt nog. Jag har funderat på om man kan sätta in en egen järnkamin, för även utan strömavbrott är det rätt kallt i tegelhögen med höga fönster. I vårt hus i Kårsta byggde vi förstås eldstäder. Alla hus borde ha eldstäder.

-30° är den lägsta temperatur jag upplevt själv, och det var förstås i Vallentuna. Jag frös inte, eftersom jag var ordentligt påpälsad, men hela kroppen blev liksom förlamad ändå. Man struttade fram som en Michelingumma. Jag hade en kilometer att gå hem från tågstationen, som ligger i en råkall dalsänka. När jag kom upp på den beskedliga höjden, kändes det att man kom in i varmare luftlager, bara -25° vid vårt hus, visade det sig.

En gång i min barndom gck jag till skolan i tunna nylonstrumpbyxor, utan långbyxor ovanpå. Det var -20°. Jag hade ungefär en kilometer att gå där också, och jag fattar inte att jag överlevde utan köldskador, men benen kändes rätt konstiga.

Nu häller jag varmvatten i diskhon och i handfatet i badrummet för att mildra den värsta kylan, man längtar inte precis efter att klä av sig och hoppa in i duschen. Och så tänker jag på den berömda gamla dokumentärfilmen om innuiter på Grönland. Innuiter lär ha behållit det skyddande lagret brunfett som jag vill minnas att vi alla har anlag för att bilda, och när de sov i en igloo klädde alla av sig nakna och låg intill varann mellan två lager djurhudar. Mamman tvättade sin baby med saliv.

Nu blir det varmt kaffe! Och knäckebrödssmörgåsar med ost och rå lök.