Det blev en märklig midsommar.

För lugnet och friden och solen i staden liksom vällde in genom fönstren i ljumma, sköna vågor, samtidigt som jag hade ett manus i datorn och Breivikrättegången på TV:n.

Det var sista rättegångsdagen och försvarets slutplädering, och Breivik satt för en gångs skull, såvitt jag kunde se, utan ett enda flin. Geir Lippestad gick noggrant genom allt som talade för att förklara Breivik frisk, så frisk nu en massmördande terrorist kan antas vara.

På något sätt kunde inte Oslorättegången i den lilla rutan förstöra midsommarkänslan. Och när det blev lunchpaus gick jag ut i solen för att ta en liten runda runt parken och titta på det som borde vara det verkliga livet – folk som sitter på filtar under träden, dricker kaffe, äter mackor och njuter av tillvaron.

Det var precis vad jag hittade, men mer ändå. I parken försiggick ett helt komplett midsommarfirande! Med massor av folk, dansare och spelmän i folkdräkt, och en midsommarstång just i färd med att kläs.

Mitt i det loja folkvimlet dök ett japanskt turistpar upp, och mannen tog en bild av hustrun medan hon lade armarna om små flickor i folkdräkt. Man måste ju ha bilder av infödingarnas lustiga seder och festklädsel!

Och så mötte jag en trevlig trio – bröderna Hilal (till vänster) och Wasim och deras mamma Awatif (förlåt, lite svårt att läsa på lappen Hilal skrev åt mig med gult på vitt, det KAN stå Awotif) – i Sverige sedan nio år, ursprung i Irak.

Hon ser så ung ut att jag först trodde hon var Wasims fru. Hilal går på Teknis för att bli byggnadsingenjör och Wasim jobbar på sjukhus, och de var fulla av livsglädje och midsommarentusiasm och undrade vad majstången egentligen står för.

Ja, vad? Något med fertilitet, sa jag svävande. (Nästan allting ålderstiget och lite skumt anses ju vara fruktbarhetsbefrämjande, så man kan alltid chansa.)

Och så handlade jag lite god mat och strosade hem, lagom till nästa punkt i Oslo: Fem offer och anhöriga hade bett om att få göra en kommentar, vilket ingår i den norska rättsprocedurens slutfas. Det sändes inte, men vi fick höra att deras yttranden var så starka och rörande att både publik och rätt grät, och publiken bröt ut i spontana applåder, vilket domaren inte försökte hejda.

Så skulle då Breivik få göra sitt slutanförande, vilket gjorde ont ända in i själen, men den rätten har han. Han hade bett om mer än en timme. Vi fick inte höra och se det, men referatpanelen rullade i rutan, och det tog inte många minuter innan han var inne på sina älsklingsämnen. Och det hände som han fruktat mest av allt: Folk började skratta.

Gång på gång har han klagat på att experter och åklagare försökt göra narr av honom, och nu stod han där och pratade om att TV-programmet "Sex and the City"'s rollkaraktör Samantha hade legat med hundra karlar, så omoraliskt, och folk brast i skratt.

Medan Breivik fortfarande stod borta i Oslo och drog sin tirad och en kvinna utanför tingsrätten började sätta upp 77 rosor med namnlappar på kravallstaketet, en för varje mördat offer, lagade jag sallad på färsk potatis och lax och gick ut och satte mig på gården.

Solen sken, vindren drog bland buskar och träd, från ett fönster hördes två kvinnoröster tala lågmält, och jag lutade mig mot väggen och bara kopplade av och njöt av solvärmen och friden.