Hade inte tänkt skriva här idag, men man måste ju få uttrycka sin stora tacksamhet över att ha fått ha Hans Villius och hans kompanjon Olle Häger i sin TV-ruta under så många år. Hans Villius tog sin doktorsexamen i historia redan 1951, och igår avled han 88 år gammal.

Man skulle vilja att han levde för evigt och kom med ständigt nya, fascinerande dokumentärer sammansatta av gamla filmsnuttar och svartvita stillbilder, och gjorde människorna i dem omedelbart levande och nära med sin absolut unika röst. Som en servitör på en vägkrog sa: "Hans Villius kom in och beställde köttbullar, och det lät som om andra världkriget brutit ut." Han hade en otrolig förmåga att placera det förgångnas människor mitt ibland oss, i vardagsrummet och på gatan utanför, och samtidigt ge oss en hisnande känsla av både hur lång och hur kort tiden till dem är. Vill man ha en tidsresa, ska man lyssna på Hans Villius.

Men man får inte vara girig. He had a good run, för att prata nutidssvenska, och vi med honom. Tack, oändligt tack!