Ikväll var det utomhuskonsert mitt i Oslo till minne av offren för massmorden 22 juli i fjol. Det regnade, men norrmännen fyllde platsen och stod envist kvar, inbyltade i mössor och regnrockar.
Kronprins Håkon och hans syster stod tillsammans med de andra i regnet, och statsminister Stoltenberg höll ännu ett av sina fantastiska tal.
Och så småningom kom Bruce Springsteen och sjöng We shall overcome, och jag undrade vad mördaren tänkte i sin cell, han som har svårt att röras av något annat än just musik. Börjar det gå upp för honom hur långt han avlägsnat sig från landet Norge, det land som blir tomt utan sina invånare, dem han delat in i olika grader av förrädare och som han tror måste terroriseras?
Lägg märke till hur nära scenen Oslo Rådhus ligger, se klockan på tornet alldeles intill strålkastarna till höger. Som om huset lyssnar på konserten. För till slut när Springsteen gått spelade Rådhusets klockor tillsammans med den mjukaste, ljuvaste musik från scenen. Medan mörkret föll och foket lyssnade talade de med varandra, de sjöng tillsammans, och det lät som om tornet och staden grät över sina döda barn.
Det var oerhört vackert.
Leave a comment
Hide subcomments