För en stund sedan kom de! Tre snabba gossar. En parkerade sig på gården med visselpipa, två andra klättrade ut på taket. Istappens öde var beseglat! Efter bara en veckas tjatande.
– Men vad stor den är! sa killen på gården. Den är ju farlig!
– Ha, sa jag, en tredjedel har smält bort redan.
– Jaha, nu har jag bankat bort alla spetsarna. Det här sista behöver jag hammaren till. Alltså, hammaren som jag tappade nyss...
Ner på min brandbalkong.
– Usch, håller den? undrade killen med nästan-rånarluvan och kände försiktigt på räcket och kikade rakt genom gallergolvet ner på gården.
– Jag har varit ute på den, sa jag uppmuntrande. Den håller!
Modigt klättrade han ut och räddade hammaren. Och nu är istappen borta!
Och om bara en månad når solen in till mig.
Leave a comment
Hide subcomments