Uppdat.: Teologisk diskussion har utbrutit mellan mig och Cecilia i kommentarerna.

I höstas misslyckades ledande krafter inom engelska kyrkan – bl a den avgående ärskebiskopen av Canterbury – totalt med sina försök att tillåta kvinnliga präster att bli biskopar. Manlig missunnsamhet, inskränkthet och kvinnoskräck vann igen.

Nu (strax före jul) har samma kyrka producerat en ny pärla: Öppet homosexuella män får bli biskopar även om de lever i partnerskap - bara de inte ligger med varann!

Man tror inte sina ögorn, man blir ju full i skratt. Något så otroligt barnsligt, att kräva av vuxna samtyckande människor att de inte har sex. Världen har tusen verkliga problem, och det här är vad de använder sina (gudagivna?) hjärnor att klura ut? Men vad kan man vänta sig av karlar i klänning och konstiga hattar? som en kommentator på Daily Mail dystert frågade sig.

Ibland undrar jag (ateisten) vad Jesus egentligen skulle tycka om allt det här han kom tillbaka. Och han kan ju lika gärna komma tillbaka till Odenplan i Stockholm som någon annanstans. I jeans och rutig skjorta, föreställer jag mig, och på cykel eftersom det är ont om åsnor häromkring.

Så han skulle kanske gå in i Gustav Vasakyrkan, och den första chocken skulle bli att se sig själv uppspikad på ett kors. DET är vad ni högtidlighåller? Är ni inte kloka? Är det likadant överallt? Sedan skulle han stanna under en högmässa, lyssna till en mängd ritualer (skulle inte de stela ritualerna bort?) och få reda på att man måste plugga teologi och bli prästvigd och ha konstiga kläder för att dela ut nattvarden, vilket förmodligen skulle få honom att skaka på huvudet. Ska prästen liksom föreställa honom? Varför det? Och varför blåsa upp denna kvällsmat för två tusen år sedan till sådana proportioner överhuvudtaget? Varför sitter inte allihop runt bord och gör det här och pratar, diskuterar vad som händer och vad man bör göra?

Om man sedan upplyste den arma mannen om att hans kära Maria Magdalena förklarades vara prostituerad några hundra år efter deras död, att kvinnor inte ansågs ha själar, om judeförföljelser, häxbränning, inkvisition och skamstockar, om en stenhård manlig kyrklig hierarki och en påve som förklarade sig ofelbar, med mera, skulle han inte bli glad. Var det inte allt det här med en omänsklig och oförsonlig yta istället för en levande medmänsklighet som han predikade emot? Och så blev allting tvärtom.

Så Jesus skulle väl gå ner på Burger King och sätta sig och deppa och undra vart i hela friden han kunde cykla härnäst, och om det vore värt att försöka en gång till.

Och jag skulle sitta mittemot och trösta honom. – Ledsen, jag tror inte på Gud, men jag gillar mycket av vad du sa, skulle jag säga. Du respekterade kvinnor och barn, du kunde ändra dig om du hade fel, du hade medkänsla, du talade om förlåtelse och försoning i stället för öga för öga och tand för tand, du tyckte inte Bibelns regler skulle följas när de var omänskliga. Du gick emot stening av äktenskapsbryterskan, trots att det står i Lagen i Torah. Du sa att du inte kommit för att upphäva lagen, utan för att fullborda den. Det var ett så smart sätt att uttrycka det på, jag är full av beund...

– Men de fattade ju inte vad jag menade! De använde de orden för att UPPRÄTTHÅLLA rigida lagar! skulle han brista ut. Och de skiter ju i vad jag sa! Jag kunde gå bärsärkargång mot månglarna i templet i Jerusalem, det var trots allt ett litet ställe, men hur ska jag göra nu? Det finns tusentals kyrkor över hela världen!

Och han skulle se dyster ut och tugga frånvarande på en pommes frites.

– Fariseerna vann, skulle han säga med mörker i blicken. De snodde hela konceptet och förstörde det inifrån. Fariseerna vann.

Och vad skulle jag kunna svara på det? Vad kunde jag göra?

Bara klappa honom på handen.