Årets första pyttipanna-blogg.

Och nattlig, till på köpet. Just för tillfället har jag gett upp försöken att sova på nätterna. I säng fyra och upp tolv upp ett tag vid åttasnåret och sedan sova ett tag till, får gälla den här veckan.

Men jag har äntligen lyckats komma mig för med att köpa lite blommor till mig själv.

Inredningslustarna börjar vakna. Det kanske är dags att byta kuddöverdragen till något annorlunda?

Sedan har jag haft en sådan där förkylning som aldrig bryter ut - lite småfebrig bara, lite ilningar i halsen, ingen snuva, ingen hosta. Dansandet framför TV:n ser rätt håglöst ut, och något springa blir det inte. Så jag laddar upp för säkerhets skull - kött, fisk, frukt, grönsaker. (Glass och choklad och drömtårta också, men det gick ju tyvärr åt direkt.)

Sedan har jag upptäckt den perfekta saltströaren: Ett snapsglas med lätt inåtböjd kant! Man ser vad man gör, och kan kalibrera ströandet till minsta korn.

Bredvid snapsglaset står en gammal sockerbehållare, till höger en porslinsros som svärmor ägde. I bakgrunden KG:s babyteckningar i Expressen, och så till vänster fostermorfars lackstämpel i form av vacker dam.

Vad mer? Jo, är det här verkligen en passande klippt prydnadsbuske för Karlbergs slott?

Ja, vad ser det ut som?
En hund som har ätit gräs har haft vägarna förbi?

Och så pratade jag ju förut om On the Road, filmen byggd på Jack Kerouacs bok, och om verkligheten bakom. Jag har alltså läst Kerouacs beatnikhjälte Neal Cassadys frus bok, och sedan Neals egen, utgiven postumt. Det fanns en föreställning om att Neal kunde och borde skriva precis som vännerna Jack och poeten Allen Ginsberg (den enda av de tre som fortsatte att få saker gjorda och levde vidare), men det blev aldrig något riktigt av det. Till och med hans fru medger att det är en "uphill reading".

Och jag blev ärligt talat på dåligt humör av båda böckerna. För en gångs skull ville jag inte veta allting. Neals bok handlar om hans familj och om hans egen barndom och ungdom i ungkarlshärbärgen och välgörenhetsmatsalar, uppfostrad av ett mesigt fyllo till far och sadistiska syskon. När jag kom till avsnittet där han (utan medkänsla) berättar om hur en kompis visar honom vad hans "ljuvliga" åttaåriga lillasyster har mellan benen, och hur hennes fabror tafsar på henne där medan han läser porr, fick det vara nog. Jag kände mig kletig över hela kroppen.

"Dean Moriarty" skriver. Fult satt är det också, med ojämna högerkanter. Men det inspirerar mig kanske till att vara lite mindre petig med min egen bok, om än inte göra den fullt så rufsig?

För att byta ämne helt och hållet – läste nyligen en artikel om en ny syn på dinosaurier. Några av dem kan ha varit pälsklädda, rultiga små gosedjur snarare än de ödlor vi tänker oss. Fascinerande, men varför inte? Det finns ju håriga kiwifåglar!

Så här, fast kanske utan den långa näbben. Gulligt.

San Fransisco-boken finns förresten just nu hos den eminenta Bookwitch. (Bookwitch har stöttat på många sätt och satt mig i förbindelse med folk, hon är en ytterligt reko och trevlig och företagsam person.) Jag undrade om hon ville läsa och visst ville hon det, hon har bara inte vågat fråga hur det går.

Så nu har boken petats in i en Kindle i Manchester på sin minst sagt slingriga resa – från Stockholm till Australien till USA, och nu alltså England.