Fotoutställning 2

Många kameror har det blivit, från de lådkameror av bakelit jag fick på femtiotalet till den digitala jag har nu. Min fina Asahi Pentax som jag köpte när jag gick på fotoskolan (den var vansinnigt dyr, 150 kronor!) dog så småningom en död i skönhet på ett bargolv av sten i Dublin. (Dublinbilder kommer.)

Så jag fick låna kameror ett bra tag. Den på bilden nedan KAN ha tillhört Henrik Mathiesen, som bodde på en gård i Ekskogen i Vallentuna och hade eget konstförlag. Jag for till USA med den och lyckades ta mig in i Vita Huset som gästande journalist/fotograf, efter att ha raggat upp ett hotell på gångavstånd. Jag tror det hette Huntington. Bilder från pressrummet i Vita Huset kommer.

Örjan Säll, konstnär och en i gänget på sjuttiotalet, lånade mig sin 16 mm-kamera. Den hade förstås inget ljud. Både dåvarande pojkvän, andra vänner och KG var med i de här filmexperimenten, jag vill minnas att vännen Marie-Louise som också spelade ena huvudrollen (pojkvännen spelade den andra och de skulle kramas, gissa om jag gnisslade tänder även om det faktiskt var jag som tussade ihop dem!) försåg oss med utgången film. Den var raspig och konstig och gav filmen en helt oväntad konstnärlig kvalité. (Konstig mening där, men klockan är faktiskt nästan två på natten.)

Nedan ett landskap från Kårsta. Nästan spöklikt, med de gulnade färgerna.

Men innan vi hamnade i Kårsta bodde vi ju på Surbrunnsgatan i Vasastan, i en rätt ruffig tvåa i ett hus med vildvuxen trädgård. Men modern var den, man hade minsann puttat in en toa och ett stort badkar på lejonfötter i en klädkammare. En pappa och två barn fick plats i karet utan problem.

Ungarna kunde förstås bada på gården också. (Vatten kom ur en stor kran med lätt obscent utseende som stack ut ur husväggen.) Peter, till vänster, tycks ha bandage på armen. Porten är lite rufsig, vilket nu skulle betyda slum men inte gjorde det då. Det här var precis innan ungefär hela Stockholm fick en rejäl makeover och de omoderna och halvmoderna lägenheterna försvann.

Några år senare blev ju vår lägenhet stulen av en dum Expressenjournalist och hennes lika dumma man, medan vi skulle bo ett tag hos vänner. Tack vare en annan god vän kunde vi köpa en bostadsrätt i Vallentuna. En trevlig lägenhet, men jag vande mig aldrig vid fulheten i själva området, så det var skönt när vi äntligen byggt klart huset i Rickeby och kunde fortsätta dit.

Killarna hade vuxit till sig. De tror inte det är deras byxor när de ser de smala brallor som jag sparat. Men här är bildbevis - de var smala som stickor!

Missa inte platåträskorna!

Nedan med miljörörelsevännerna Bam Björling och Sten Lindeberg och deras första lilla son när de bodde på sjuttonhundratalsgården Stora Benhamra. Det är alltså jag t h, och bilden togs troligen av Björn.

FÖR ÖVRIGT, här och nu, har vädret fått spader. Snöfall växlar med polarkyla som växlar med tö. Jag håller på att frysa näsan av mig, särskilt som den ska ha iskalla glasögon på sig.

Mitt luktsinne försvinner när bihålorna huttrar, så något måste göras - och vad är enklare än att klippa ut en bit frotté och göra en näsvärmare? Genialt, en riktig affärsidé, patent och copyright!

Kära medarbetare på ev filmer, jag lovar att
inte se ut så här när vi hämtar vår Oscar.